Ångest över saker jag inte klarar ensam på stugan före vintern!

Så har jag haft en hösthelg i Sölvesborg, men nu bär det hemåt igen. Igår tog jag vad jag tror blir höstens sista dopp. Badbryggan är uppdragen för i sommar men doppa sig gick ju bra ändå! 🙂

20150920_143428

Termometern i badvattnet. Nästan 18 grader!

Termometern i badvattnet. Nästan 18 grader!

Men trots att jag har haft det bra, så har jag höstångest för de reparationer på huset som jag borde gjort, men som jag inte har klarat när jag inte fått hjälp. Ett par vindskivor på uthuset skulle bytas, min gamla spis lyftas ut från köket och köras till tippen… Byta vindskivor klarar jag inte helt ensam, eftersom de först ska sågas till i rätt vinklar och storlekar innan jag bryter loss de gamla och spikar fast nya. Spisen orkar jag definitivt inte bära ut ur stugan och släpa till tippen helt ensam!

Jag hade löfte av en som skulle hjälpa till med de sakerna, men han dök inte upp. Han säger bara att ”Det är jättelätt! Lyft ut spisen bara och bär in den i bilen och kör iväg till återvinningen!” Nej det är det inte, den är för tung. Men han säger att allt är ”jättelätt”, även att få ner ett träd som jag vill ta ikull. ”Köp en motorsåg i järnaffären, och sätt i trädet bara. Sen är det nere på ett kick!” Skulle inte tro det, när jag aldrig ens har hållit i en motorsåg. Jag skulle inte våga. Gör jag fel ramlar trädet rakt på antingen vedboden eller på telefontråden. Dessutom kan jag skada mig själv!

Usch för dem som inte håller sina löften. Den enda snickerifirma jag känner till som gör såna jobb som att byta vindskedar, har jag så fruktansvärt dålig erfarenhet av sen ett annat jobb jag hade dem att göra, så att jag inte tar i dem med tång fler gånger!  Usch, jag känner mig hemsk som inte kan få de viktiga sakerna färdiga före vintern! Men nu är det som det är, bara att hoppas taket på uthuset inte ruttnar, och att det inte stormar i vinter så att trädet landar på telefontråden! Spisen är inte hela världen, mer än att den står i vägen inne i köket. Så den har jag ingen ångest över.

*suck*
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

”Alla har samma chans…”

”Livet är väl ingen dans
Alla har samma chans
Säger du och vänder blicken
Åt et annat håll….”

Jag önskar att det var så, att alla fick samma chans. Men hur gärna många vill tro det. Vill tro, av välvilja för att det borde vara så, eller i förakt för den som inte lyckas nå lika långt som andra, så är det inte så. När ska vi inse att alla inte föds med samma förutsättningar? Att det inte är självklart för alla att gå på uni och ”bli nåt”? Att det inte alltid (eller oftast inte!) handlar om lathet eller att man ”väljer” att stå kvar på en i samhällets ögon lägre statusnivå?

Jag blir riktigt ledsen varje gång jag hör föraktfulla kommentarer om barnen som liksom tjejen i texten…

”…torkar bort sitt snor
Hon går i snön i sommarskor
I betongen
Magen skriker…”

Är det hennes fel? Är det mammas fel som ”kunde prioriterat bort öl och cigaretter”? Kanske. Men det är inte alltid föräldrarna ens använder öl och cigaretter. De kan ha haft oturen att bli långtidsarbetslösa, eller sjukskrivna. Och i dagens samhälle tar det inte lång tid i den situationen innan en kan hamna under isen både ekonomiskt och socialt.

”…en liten tjej
Som inte kunnat tacka nej
Till betongen…”

De flesta som växer upp i betongförorterna kan knappast ”välja” något annat. Jag kunde knappast ”tacka nej till betongen”.

En sak till: Min pappa skötte iofs alltid sitt jobb, men ibland drack han för mycket. Han sa vid ett tillfälle

”Om Direktör X ramlar ihop och dör på gatan, tycker alla synd om honom, och det kommer på första sidan i lokalbladet. Om jag ramlar ihop säger folk ‘Han har supit ihjäl sig!’ även om jag är nykter!”

Och han hade rätt. När han – i nyktert tillstånd (tänk att det ska behöva påpekas, men både han och bilisten ifråga blev alkotestade) – blev påkörd på ett övergångsställe av en vårdslös bilist, och skadad för livet, var de flestas första fråga hur mycket han hade supit.

Med det här vill jag inte säga att det för evigt är kört för den om inte föds med silversked i mun. Däremot att vi har olika förutsättningar. Och därmed olika lång väg till toppen. Om det nu är toppen vi vill nå. Jag vill det inte, för jag hör inte hemma i toppen. Inte i botten heller.

För jag är betongunge, vilket naturligtvis har präglat mig. Det verkar finnas de som tycker man bör skämmas över att som yngre ha trampat runt i förortsbetongen bland höghusen. Men jag skäms inte över mitt ursprung. Inte nu längre. Det gjorde mig till mig, och jag är för det mesta stolt över den jag blev! 🙂

Men påstå aldrig att alla har samma chans bara en anstränger sig.
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

En ganska stressfri septemberkväll

En vacker månskära över havet!

En vacker månskära över havet!

Jag har just kommit in i min lilla stuga från en helt underbar promenad till havet. Fladdermössen fladdrade över huvudet i skymningen och det blåste lite, Inne i stugan står TV:n på, ett doftljus är tänt och jag får ett par dagar igen att koppla av. Jag försöker minnas hur lyckligt lottad jag är som har nånstans dit jag kan åka för att slippa stan, buller, massa ljud och intryck, Det är nånting jag måste ta vara på mer än jag har gjort!

Jag tänker ibland på alla dem som liksom jag har en stressjukdom, pch på att det knappast är konstigt att människor blir utbrända. Vi varken tillåts eller tillåter oss själva att ta den tid för återhämtning som varje normal människa behöver. Jag läste senast idag om vårdpersonalen i Region Skåne, vars sjukskrivningar pga stress ökar i takt med underbemanningen på sjukhusen. Man kan inte ta sin semester, får jobba extrapass osv. Sen undrar s.k. ”experter” varför så många gär i väggen och sjukskrivningarna pga stress ökar???

Jag hoppas ni tar hand om er allihopa. Det ska iaf jag försöka bli bättre på! 🙂

Kram på er!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

TGIF! :)

Thank God It’s Friday! Well… Thursday, i suppose…

Så har jag äntligen jobbat färdigt för denna veckan, fast det inte är fredag! 🙂

Jag är fortfarande sjukskriven 50%, och jobbar med lite olika schema. Ibland förmiddag, ibland eftermiddag, och en dag i veckan ledigt. Och denna veckan blev alltså fredag den lediga dagen vilket passar bra eftersom jag planerat att försöka orka köra till Tredenborg och min stuga i helgen.  Jag ville gärna åkt idag, men börjar lära mig lyssna till mig själv. Jag kommer nog aldrig mer att kunna göra som jag gjorde förr. Jag kunde ”vända på en femöring” (som man säger), och bara åka till lägenheten och hämta resväskan, kasta i mig en kopp kaffe och sen köra de 23 milen! Men när jag kom hem vid 16-snåret så kraschade jag i soffan istället, och försöker komma upp tidigt i morgon och resa. Jag tror det var nyttigare att ta hänsyn till att jag är trött.

solen

Det fanns iofs ett bidragande skäl till. Jag hade varit framme cirkus åtta ikväll, om jag först stannar till i stan och köper en kasse mat. Och då är det redan becksvart, så det blir nästan bara att försöka få i sig mat lite snabbt och sen i säng. OCh sängen skulle ag behöva nästan med det samma, för jag är trött, och måste, som jag redan har skrivit, tyssna på kroppen när den är trött. Jag har inte den där ”lilla extra energin” längre, som gör att jag kan sova i kapp senare. Inte som förr i alla fall, när det inte var så noga.

Så nu blir det en lugn kväll. OCh jag lyssnar inte om nån tycker att jag är lat och att jag kunde sovit när jag kom fram. För nä, det kan jag inte så länge jag inte har återhämtat mig ordentligt. Kanske aldrig, men det får vi se då!

Kram på er!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

Ku Klux Klan utan all övrig jämförelse…

…Eller kanske snarare med all jämförelse.

Jag har just sett ett antal avsnitt av Ginas Värld på SVT Play.Gina Dirawis program är bra som alltid. Men avsnittet om Ku Klux Klan var extra intressant. Klicka gärna på bilden och titta (avsnittet kan ses till den 22 november 2015).

Gary, som Gina träffar på en lokal småstadspub ungefär 21 minuter in i programmet kunde varit valfri ”svans” efter SD. Och nu hör jag några protestera mot att SD inte är rasister, och absolut inte kan jämföras med Ku Klux Klan. Kanske inte men det var inte det jag skrev heller. Min jämförelse gäller Garys argumentation. ”Man kan inte betrakta oss efter hur det var förr!” ”Partiet har förändrats sen dess!” ”Men har du bevis för det där, det var väl på 50-talet. Nu är vi inte såna!” osv. Det är ganska talande för den kategorin människor, att Gary först ogillar muslimer. När Gina berättar att hon är muslim så ogillar han inte just henne, för hon ”är en snygg muslim!

Känns retoriken igen från många av SD:s fotfolk? Ett fotfolk som oftast är vanligt hyggligt folk som kanske inte vill illa. Som troligen inte själv skulle gå ut och skjuta invandrare, men som utan att ens tänka på att de underhåller vardagsrasismen talar för att Sverige är till för oss vita, och att svartskallarna kan stanna hemma. Eller framför ovederhäftig statistik på att Romer alltid är mer brottsbenägna än vita.

Så enkelt är det inte. Och jag tänker inte säga att alla invandrare alltid är snällare än alla vita. Och jag tänker inte förneka att jag har kallats ”rasist” och ”fittjävel” när jag inte omgående lyder en minsta vink från en utländsk ungdom, ger bort en cigarett eller avslutar ett oförskämt telefonsamtal från okänd random invandrare som ringer och vill ha sex, för att han har hört att alla svenska tjejer är lättfotade. Det är lika mycket rasism, och ska inte heller tolereras!

Förutom det avsnitt jag skriver om, så titta gärna även på resten av serien. Klart sevärd!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

”Må-dåligt-bloggande”?

Jag med frukostkaffet! :)

Jag med frukostkaffet! 🙂

Jag började, i likhet med många andra bloggare jag följer/följt, blogga i genren ”tjej-som-mår-dåligt”. Just då fanns det flera anledningar till att jag mådde dåligt. Bl.a. att jag växte upp som maskrosunge, att jag hade en bakgrund i en kristen sekt där jag hade blivit utkastad och fick klara mig helt utan socialt kontaktnät tills jag på egen hand lyckades skaffa ett sånt. Det var inte så lätt, och jag snubblade några gånger på vägen.

Bloggen har förändrats sen dess. Inte för att jag har slutat kännas vid min historia, utan snarare att jag har gått vidare i livet, och har fått andra prioriteringar. Jag är övertygad om att det är viktigt i en blogg som min, som redan från början haft ambitionen att spegla mig och min vardag, att följa med i livets olika skiften. Att inte stanna kvar i ett bloggtema för att så ”ska vara”, eller för att det känns positivt för stunden att ha engagerade läsare som ”tycker synd om” eller skickar en uppmuntranskommentar till ett inlägg om en miserabel dag.

Förstå mig rätt, det värmer att få bekräftelse från andra ”må-dåligt-bloggare”. Men det kan bli så (även om det inte var så för just mig!) att det ibland är ett medvetet eller omedvetet tävlande mellan de bloggare som följer varann, om vem som mår ”värst”. Om ni fattar hur jag menar? Nån skriver t.ex. att hen rispade sig på armen, och en av hens följare (och vi var/är många i genren som följt varann från och till) kanske kontrar med att hen skärt sig väldigt djupt, och kanske även visar ett foto på såret. Eller om en ”thinspo”-bloggare (=anorexiblogg) skriver om att bara ha ätit ettt ägg på hela dagen, så trumfar en annan med ”bara en halv barnmatsburk plus aptitnedsättande medicin!” Fattar ni nu vad jag menar med att ”tävla” i att må mest dåligt? Ofta är det säkert omedvetet. Men det är så det förhåller sig. Och när man kommenterar varandras bloggar, så underhålls bekräftelsetörsten.

Men ändå, och jag säger det igen – förstå mig nu rätt! Ofta är det viktigt under en tid att få ventilera sitt dåliga mående. Att få omgivningen att se att man finns, såväl som att få bekräftelse från andra att man inte är ensam om sina tankar. Men det finns också tillfällen när (vissa av) de här bloggarna går över gränsen, och istället blir antingen triggande ifråga om både eget och andras dåliga mående, eller bekräftande i att ju sämre man skriver att man mår, ju mer ”uppmuntran” får man. Och då ser man inte nån orsak att ens försöka må bättre. Ni vet, det som kallats antingen ”WYSIWAYG” (What You See Is What You Get) eller ”sjukdomsvinst”. Man vet vad man har, och ett liv som frisk känns lite  skrämmande. För det vet man inte hur man ska bära sig åt för att leva. Till den rädslan har jag aldrig velat medverka.

Så… Den som eventuellt fortfarande hoppas att min blogg ska få tillbaka temat ”må-dåligt-tjej”, kommer att bli besviken. Det innebär inte att jag aldrig kommer att beröra ämnet. Min historia är en del av mig, som jag inte tänker förneka, och som har gjort mig till den jag är. På gott och ont, fast mest på gott! 🙂 Jag kommer att beröra den usla psykvården, maskrosliv, hur jag återhämtar mig från min senaste utmattning osv. För jag har erfarenheter som jag vill dela med mig av. Dels för att väcka omgivningens uppmärksamhet och få den att förstå, dels för att ämnet engagerar mig. Men jag tänker inte ”fastna” i den del av min historia som är just – historia.

Som sagt. Har jag en dålig dag så kanske jag skriver om hur jag tacklar den dagen. Men bloggen kommer aldrig mer att fokusera på ”må-dåligt-bloggande”! För jag gick vidare!

Men kom ihåg! Det innebär inte att jag nånsin kommer att döma er som ännu inte har kunnat ta de där avgörande stegen mot att må bra. För till det kan finnas många orsaker! Lika många orsaker som att ramla ner igen!

Kram alla kämpar därute i cyberspace!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

Die Mauer!

Det fanns en mur som delade Europa i en kommunistisk och en kapitalistisk sfär, sedan många årtionden. Både på västra och östra sidan tyckte man illa om muren.

För ungefär 25 år sen monterades muren ner bit för bit. De flesta människor på båda sidor var lyckliga. De sa ”Äntligen kan vi resa som vi vill! Äntligen kan vi förenas med de vänner och anhöriga vi har på andra sidan!” Så blev det också. Ni som levde då minns bilderna som kablades ut.

Men det varade inte för evigt. Nu bygger vi nya murar, även denna gång rakt igenom Europa. Än en gång ser vi människor i livsfarliga flyktförsök. Över murar, över hav. För att vi som bor på den rikare sidan av EU:s murar inte kan dela med oss av det vi har.

Än ewn gång ekar texten från Joakim Thåströms träffande text…

Halt!
Här får ingen passera,
här kommer ingen förbi.
Kommer aldrig över nån mera,
så gå är du snäll om ditt liv är kärt.

Över taggtråden såg jag min livskamrat,
Susanne stod och gestikulera.
Jag har gått här i tjugo år snart,
men med en K-pist är det svårt att diskutera.

 

Ta hand om er!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

Historien upprepar sig!

Det sägs att om man ska förstå sin samtid måste man känna till sin historia…

Det stämmer nog. Jag läste just en artikel På Danmarks radio om en dansk man som körde fem krigsflyktingar till hamnstaden Grenå (läs gärna artikeln, det är inte så svår danska), varifrån det går färja till Sverige.

Skärmdump från Danmarks Radio

Skärmdump från Danmarks Radio

Polisens agerande i detta och liknande fall börjar bli lite väl likt vad som hände under andra världskriget med dem som hjälpte judar att ta sig till gränsen för tryggheten i Sverige. Jag hör människor tycka att ”De kunde väl sökt asyl i det första land de kom till, inte rymma så långt som till Sverige?” Så lägger man till att ”Det är nog inget fel på att söka asyl i Danmark!” Jo, tyvärr är det ”fel på” att söka asyl i Danmark, för där får de numera oftast inte stanna pga politiska beslut. Så förstår jag varför flyktingarna varken vill eller vågar göra det.

Det startas slutna mejlinglistor, där man samråder om hur man bäst hjälper flyktingar, frågar efter farkoster som kan ta dem över gränsen osv. Detta ger mig vibbar från både spännande krigsfilmer och pappas och mammas berättelser om motståndsmän från 1940-talet. Jag trodde världen hade lärt sin läxa från den tiden, men tydligen inte!

Det finns inget fel i att älska sitt land. Men att skylla på att man älskar sitt land för att stänga in sig bakom murar och inte släppa in den som behöver hjälp är ett stort svek.

Som sagt. Historien upprepar sig!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

Trött dag

Så är det söndag, och jag har ingen energi alls idag. Eller hade den börjar komma nu när klockan är 3 på eftermiddagen. Jag har haft en dag med lite bakslag i min utbrändhet och det sägs ju att såna dagar alltid kommer att komma.

Gäsp! Trött idag...

Gäsp! Trött idag…

Nåja, det kommer nya dagar, och jag är säkert piggare i morgon!

Kram på er!
Sussie a.k.a.Ödmjuka Kaxan

Thank God It’s Friday!

Thank God It't Friday!

Thank God It’t Friday!

Så har det blivit fredag igen och jag sitter nyduschad och är dödstrött. Hur gärna jag än vill vara helt återställd så är jag inte det. Det blev inte landet denna helgen, dels orkar jag inte köra och dels har jag tvätt att stå i hemma, som jag måste få färdigt.

Nå, jag ska koppla av lite med TV:n, sen antagligen sova tidigt. Trots att det är fredag!

Kram på er!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan