Mysig höstkväll!

Så är jag i min lilla lilla stuga i Sölvesborg igen. Trots att höstmörkret ligger tätt runt huset redan före sju på kvällen, så är här mysigt. Eller – kanske är det på grund av att det är mörkt som jag tycker det är mysigt? 🙂 

I alla fall var jag ute en promenad för en liten stund sen…

Så här mörkt är det före sju på kvällen nu!

Men jag var strax inne igen, eftersom det kom en regnskur. Inte så farligt dock, men väl så att man blev våt.

Det märks på bokarna att det börjar bli höst. De har börjat tappa löven, men fortfarande är de förhållandevis somriga och gröna. På andra sidan min badvik ser man däremot vackra höstfärger på skogen.

Och som vanligt mår jag så bra inombords när jag är här, så att jag hanterar tillvaron utan att bli alltför stressad. Jag förstår de terapeuter som säger att man kan läka utmattningsdepresion och PTSD med hjälp av naturen. Tydligen läker den en ADHD-hjärna också! 🙂 Eller, tryggheten och lugnet är kanske det som läker? Jag vet iaf att jag läkte när jag var sjukskriven för utmattningssyndrom och bodde här några månader. Trots att folk undrade vad det var för kul att sitta mitt i skogen alldeles ensam. Det var ju det som var läkande för mig! 

Ja, det är nästan helt tyst. Det senaste ljud jag hörde var en gås som sjöng/kvackade/lät (eller vad man nu kallar det när en gås säger kvack) Och det är underbart. Faktiskt är det höst- och vinterkvällar som är finast här. Inget slår det lugn som inträder. Ett lugn som gör mig ”vemodig” på ett positivt sätt. Eller snarare harmonisk, när det inte finns så många intryck som kan störa. Ett tyst sus och bleka ljus syns från småstaden en halvmil härifrån. Lagom nära, men lagom långt borta…

Kram allihopa! 
Sussie a.k.a. ödmjuka Kaxan

Fingertoppskänslan

Medan kvällsmaten i form av pannkaka ligger på stekpannan, filosoferar jag över dagens psykologmöte. Jag har tankar, som jag iofs har tänkt många gånger förr. Men det blev ändå mer konkret när psykologen frågade, och jag kunde svara inför nån annan…

”Vill du ha en del av ditt liv ogjort?” Jag svarade ganska direkt ”Nej! För då vore jag inte jag. Jag skulle inte haft den fingertoppskänslan för människor som gör att jag funkar bra i mitt jobb!” För så är det. Jag vill inte ha de ”dåliga tiderna” ogjorda. För då skulle jag inte haft samma framgång i det jag helst vill syssla med. Med största säkerhet inte fått samma förtroende från människor som på ena eller andra sättet haft det jävligt. Antingen det har handlat om ideellt arbete som stödperson, eller i mitt jobb.

Nej. Jag skulle inte vilja förlora fingertoppskänslan. Fingertoppskänslan som gör att jag kan inte bara teoretiskt förstå, utan även att jag kan känna med den som är under isen. För jag var där. Fingertoppskänslan som man aldrig kan läsa sig till enbart genom bokkunskap. Jag föraktar inte socionomer och behandlingspedagoger som inte själva har erfarenheter av att ha mått dåligt, för ni är många med ett oerhört gott hjärta. Och ni gör ett ovärderligt jobb!  Men jag säger, att det är en ovärderlig tillgång, under förutsättning att man har lärt sig hantera sina egna problem.

Ibland är det som om vi med erfarenhet av Livets Hårda Skola ser rakt igenom varann. I alla fall när det gäller just det vi har varit med om. Det kan vara missbruk (eget eller i nära relationer), övergrepp, partnervåld. Jag har funderat på varför vi gör det. Jag tror att vi omedvetet sänder ut signaler till omgivningen. Signaler som ”våra egna” förstär. Kanske andra också förstår de signalerna, utan att våga reagera? Kanske de inte ser, för att de inte vet vad de ska titta efter?

Ja, kanske är det mest vi som var där, som ser? Eller som vågar se? Man ska nog inte säga som man ofta säger, ”Våga se, våga lyssna!” Jo, det är sant att vi alla borde ha mer civilkurage när det gäller att se människor som behöver oss. Men vet de flesta som har levt hela livet i sin skyddade miljö vad de ska leta efter. Och döljer inte vi som vill ha hjälp vårt hjälpbehov väldigt effektivt för just medelsvensson? Jo. På båda frågorna!

Men som avslutning på dagens inlägg: Nej, jag vill inte sudda ut mina erfarenheter! Utan dem hade jag absolut inte varit där jag är idag. Kanske jag hade haft högre status och mer pengar. Men hade jag trivts bättre? Hade jag haft bättre självkännedom och varit mer tillfreds med vad jag fått uträtta? Nej, absolut inte. Många av de innerliga, så älskvärda människor jag har lär känna, hade jag aldrig kommit i närheten av.

Tack för att ni finns. Både irl-vänner och er jag känner på nätet.
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

30 dagar dag 22 – Det här upprör mig

Jag har sett det så många gånger, både i bekantskapskretsen och bland dem jag möter i andra sammanhang, som t.ex. jobbet. Vad är det jag har sett? Jo, att den som bokstavligt tigger hjälp i en socialt eller psykiskt utsatt situation inte alltid blir lyssnad på. Inte alltid får adekvat hjälp, eller ingen hjälp alls. Och det upprör mig!

Jag har också sett omotiverade människor bli påtvingade en hjälp de inte tar emot. Det upprör mig också! Att man frän vårdens sida tvingar vård på den som inte är mottaglig, idag borde vårdapparaten veta bättre. Det är ett rent slöseri av resurser som kunde använts till den som vill ha, men inte får, hjälp. 

Jag vet att enskilda vårdare och socialtjänstemän får bära mycket obefogad skam för att det är så här. Men minns att det långt ifrån alltid den enskilda vårdarens/handläggarens fel. De är ofta bakbundna av sitt regelverk. Måste agera på ett visst sätt, får inte vara flexibla ens om de ville. Det är vad som upprör mig mest…

Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

30 dagar dag 6 – Min dag

Idag har jag haft en rolig dag! 🙂

Först fick jag veta av min läkare att jag äntligen ska få justera min ADHD-medicin. Det verkar redan ha haft effekt, vilket är bra eftersom jag kommer att få lite mer ansvar på jobbet i morgon. Hade jag inte fått den höjningen hade jag nog känt mig dizzy… Men nu är jag säker på att jag kommer att kunna hålla fokus hela arbetsdagen! 🙂

Så var jag med en väninna på tatueringsstudion, och medan hon satt och blev färglagd pratade jag med tatueraren – eller snarare med hans tjej – om motivet jag själv vill ha. Nu blir det ett par veckors otålig väntan tills det är min tur.

Inte en min av att det gjorde ont!

Väninnan sa att det inte alls gjorde ont, hon fick snarare en endorfinkick och blev på gott humör. Så jag vågar nog när det blir min tur, trots att jag egentligen är smärträdd! 🙂

Kram på er från en glad
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

Ljusglimtarna

När man har mitt jobb ser och hör man mycket tragik. Det är så många som mår dåligt, inte minst av sitt missbruk. Eller som missbrukar för att i möjligaste mån dämpa sitt dåliga mående. För det är inte alltid självklart vad som orsakar vad…

Det finns människor som undrar hur jag orkar gå till jobbet varje dag. Hur jag står ut med att se dem som går ner sig. Hur jag orkar höra att någon inte kunnat hålla sig ifrån drogerna och tagit ett återfall. Hur jag orkar se den som kommer rejält påtänd, eller på avtändning och inte har fått mat på två dagar. Varför jag inte blir förfasad när nån berättar om haschplantan de har på fönsterblecket, som snart är mogen att skörda. Man ska väl gå till polisen med sån info? Eller…? Nej, det ska man inte alltid. I alla fall inte vi!

Jag orkar, tack vare att jag ser ljusglimtarna. För att jag hör solskenshistorierna. Några av dem jag har kontakt med går det bra för. Riktigt bra. 🙂 Och för att jag ser andra, som kämpar varje dag för att överleva. Det är då jag känner mig lite stolt över verksamheten. Över att jag får vara en liten del av den. Över att vi behövs, trots att det finns de som anser motsatsen, att allt ska skötas av proffsen på soc och psyk. Men det ena utesluter inte det andra, båda instanserna behövs.

Jag i solskenet. Och jag har rätt att göra Victorytecknet!

Ja, det finns solskenshistorier. Och det finns överlevare. Inte varje dag, men ibland dyker de upp! Och även om jag inte är RIA:s solskenshistoria, så är jag en av de solskenshistorier som det gick ganska bra för till slut! 🙂

Kram!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

Dubbeldiagnosernas förbannelse

Jag vet inte hur många gånger jag har hört det. Hur människor hamnar mellan stolarna i vårdapparaten, för att de har både en psykiatrisk/neuropsykiatrisk diagnos och en missbruksdiagnos. Ofta tar ingen ansvar för den patienten.

Från psyk heter det att ”Vi kan inte hjälpa dig förrän du har fått hjälp för ditt missbruk, och kunnat bryta det. Du är inte mottaglig för vårdinsatserna innan dess!” Och när personen söker hjälp för sitt missbruk kommer orden ”Du orkar inte bryta missbruket förrän du mår bättre psykiskt, du måste få hjälp med det först…”

Jag inser varför man resonerar så, för båda synsätten har en poäng! Men det som måste till är en integrering av insatserna. För det som inte är sant är att man inte kan ta till sig psyks insatser förrän man har brutit med missbruket. Tänk såhär: Om jag får ADHD-meds utskriven, kan jag kanske hantera livet bättre, och lättare ta till mig terapi jag får av en psykolog. Och då är det okej att använda medicinen. Men om jag köper samma medicin på gatan – för att jag mår bättre av den – och använder samma dosering som den vården ordinerar, då är jag drogmissbrukare. Då kan jag plötsligt inte ta till mig terapin.

Visst är det så, att man måste få ett alternativ för att kunna sluta missbruka. Ett alternativ, så att man mår bättre. Kalla det morot, kalla det motivation, kalla det psykiatrisk vård så att man mår bättre och orkar ta itu med sin trasighet. Kalla det att man skaffar sig ett intresse, en religion, får familj man vet att man behöver ta hand om, eller nåt annat som gör att man får motivation.

Vad jag vill komma fram till är att båda sidorna av omhändertagandet måste gå hand i hand. När ska vårdapparaten förstå det? Innan allt för måna går under hoppas jag…

Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

Fel!

Den här texten (klicka för att läsa!) ang vanligheten att feldiagnosticera PTSD var klart intressant! Visst känner jag igen mig i att ha haft kronisk PTSD sen jag var liten. Jag är förvånad att jag mer eller mindre har fått ”tvinga” fram PTSD-diagnosen, när den borde varit självklar. ADHD fick jag däremot efter tre dagars snabbutredning. Efter min andra utmattningsdepression, när jag inte orkade/kunde komma igen med full spruta ytterligare en gång, det var då jag tappade fokus på det som var viktigt.

Ja, jag hade klara ADHD-symptom före dess, så ADHD-diagnosen är med stor säkerhet riktig. Problemet kanske var att man nöjde sig med att konstatera ADHD, och på väldigt oklara grunder och utan minsta tanke på uppföljning av varken effekt eller biverkningar (mer än att läkaren ringde och sa ”Det finns medicin åt dig på apoteket, ta en tablett om dagen tills vidare så blir du frisk!” när man satte in Ritalin. Min fråga om vad jag borde tänka på, biverkningar etc viftades bort med ”Det finns inget!”) satte in centralstimulerande medicin för att få mig ”nyttig” igen. Ofta hjälper det, ingen tvekan! Men vad jag efterlyser är att det skulle ges mycket mer stöd än så. Stöd att hitta tillbaka, om man tidigare har funkat någorlunda så är jag övertygad om att det finns goda förutsättningar att hitta rätt spår i livet igen. Om man erbjuds rätt insatser.

Ja, jag vet att det finns många människor inom psykiatrin – och i all vård – som går på knäna för att hjälpa sina behövande patienter! Personal som själva blir utbrända för att de inte räcker till i besparingarnas tidevarv.

Jag kämpar på, och jag har det drägligare än många andra. Vem vet om jag, och många andra, hade behövt kämpa så mycket mindre med rätt insatser från början? Innan vi kollapsade, fick sparken från jobbet och inte hittade ut ur labyrinten på läääänge…

Jag har som sagt haft det bättre än en del andra jag hör talas om. Jag har sett sönder”vårdade” människor. Jag har varit så pass envis att jag har klarat en hel del strapatser själv, men det borde finnas mer hjälp när man faller igenom…

Kram allihopa!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

En saga och ”Den nya människan”

Jag har just sett en film, som heter Den nya människan.

Klart sevärd, den handlar i korthet om 50-talet och hur man hanterade unga tjejer som samhället inte ville befatta sig med (epileptiker, diabetiker, resandefolk och andra icke önskvärda), och om tvångssteriliseringarna, som fortgick ända till 1975! Om ni har sett ”Girl, interrupted” så har intrigen vissa likheter. Filmen gav mig inspiration till att skriva en berättelse, hoppas ni orkar läsa hela!

Det var skiftet 1940-1950-tal hos arbetarfamiljen i lilla småstan. De hade tre döttrar, och hyrde än så länge en lägenhet i pappans mors tvåfamiljshus. Inte fullt modernt med våra mått mätt, men på den tiden var det bara rikt folk som hade toalett och badkar inne. Far i huset var känd för att vara klurig både när det gällde kreativa innovationer och i att spara pengar. Mao, han var ganska snål, nåt han lärt sig när tiderna vart sämre. Nu hade han det inte så dåligt, som fackföreningens starke man och lagbas på den stora industrin i stan.

****

Gubben var född under omständigheter man inte skulle prata om. Oäkting till en man som försvann till sjöss när han fick veta att hans fästmö var gravid. Dessutom var han… *hu*… Tattare! ”Tattarungar” var på den tiden ännu mer illa sedda än idag. Barnen blev omhändertagna om man hade otur, och ingen trodde om en sån person att den kunde bli nåt. Så inte ens när han blev vuxen och fick egen familj var det nåt man pratade om. Inte heller de tre barnen pratade så mycket om var de härstammade ifrån, det var inte viktigt.

****

Mellandottern i den strävsamma arbetarfamiljen var lite extra utsatt, fick aldrig lika mycket uppmuntran eller leksaker som de andra barnen. Hon blev mer hunsad eftersom hon inte vågade säga ifrån. Det såg även de andra syskonen. De andra barnen fick t.ex. varsin cykel, hon fick spara från sitt extraknäck när hon städade hos tanten på bageriet. Kanske inte så konstigt att den lilla tjejen fick extra dålig självkänsla, och alltid kände sig värdelös. Hon var egentligen utomordentligt begåvad, men det såg ingen eftersom hon aldrig vågade göra sig hörd i skolan.

Kanske var det tur för familjen att de höll käften om ursprunget. För vem vet hur det annars hade gått? Hade pappan haft chans att bli bas på jobbet? Eller hade han fått dåligt rykte som lat, trots att lat var det sista han var? Och vad hade barnavårdsnämnden gjort med barnen, i synnerhet mellandottern som inte vågade visa hur duktig och framåt hon egentligen kunde vara? Hade hon blivit inlåst, tvångssteriliserad och kallad asocial, som resandetjejen i filmen jag skrev om ovan? Sånt får vi aldrig några svar på.

Så brasklappen till slut dårå…
”Alla eventuella likheter med verkligheten är en ren tillfällighet avsiktlighet…”

Jag kände den familjen. Jag har sett det lilla huset där de hyrde, och det egnahemmet de lyckades bygga sig senare. Och jag inser varför man höll käft om ursprunget. För det hade varit socialt självmord att göra nåt annat på den tiden. I viss mån är det det än idag, när röster igen börjar höjas angående sjuka, arbetslösa, romer, resande och andra som ”inte gör rätt för sig”…

Ta hand om er och varandra!
Susie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

Maktspråket och mitt dåliga samvete

Det finns få saker som gör så ont i mig som när människor blir utsatta för maktmissbruk. Jag menar inte att bli utsatt för ”makt” och tvång när det är nödvändigt, och man kanske själv inte vill. För ibland kan tyvärr tvångsåtgärder vara nödvändiga.

Nej, det jag tänker på är det jag har sett ibland på nära håll. När mina vänner blir överkörda av vårdapparaten, och man inte känner sig lyssnad på. När jag ser ungdomar söndermedicineras (ja, jag menar verkligen söndermedicineras!) av psykiatrin. När någon tvångsomhändertas av soc, trots att det inte finns fog för det. Eller när jag våldtas av vårdpersonal, och efteråt får höra att jag är så ”sjuk” att jag bara tror att det hänt…

Maktmissbruk förekommer tyvärr varje dag. Varje dag kränks människor som inte har resurser nog att säga ifrån. Orsakerna till att man saknar resurser kan variera, man kanske inte vet hur man ska gå tillväga. Man kanske vet, men inte har råd med experthjälp i form av advokat. Man är kanske så svag av allt man tidigare gått igenom att man för länge sen har resignerat.

Hela jag gråter varje gång en redan svag person blir trampad på. Ibland har jag kunnat finnas till hands med en kram, praktisk hjälp eller eller ett gott råd om hur man går vidare. Andra tillfällen kan jag inte det. Då har jag dåligt samvete. Dåligt samvete över att jag inte gör allt som står i min makt för att ställa tillrätta. Jag inser att behoven är hur stora som helst, och att det alltid finns saker att göra för alla som far illa.

Lika väl måste jag begränsa mig till att hjälpa dem som betyder mest för just mig…
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

Ensamheten

Jag ska till sjukhuset på onsdag. Inget märkvärdigt, bara en skitsak egentligen, och jag ska hem direkt efteråt. Men jag ska iaf sövas. Jag är lite smått orolig, för trots att riskerna är ganska små så finns de ju.

Men när de skriver i kallelsen att jag bör ha nån som kan hämta mig efteråt, eftersom jag pga medicinen jag ska få, inte får köra bil. Och jag inte känner nån som kan. Eller när de frågar efter närmast anhörig, och jag inte har nåt namn att ge dem. ”Men det är dumt att inte säga nåt, tala nu om det!” Och när jag igen säger att jag inte har nån anhörig, och får svaret ”Jaja… Jag kan skriva ‘patienten vägrar uppge!’ men det är ju dumt!” När jag då föreslår att sköterskan skriver ”Anhörig saknas”, tittar hon på mig som om jag är den mest konstiga i världen. Och det är jag kanske. Det är säkert ovanligt att sakna anhöriga. Unikt att ingen finns som kan skjutsa hem mig efter sjukhusbesöket.

Jag mår för det mesta ganska bra, ska jag väl säga. Men vid såna tillfällen känner jag mig ensam. När ingen följer med till, eller hämtar mig från, det stora sjukhuset, trots att det står i kallelsen att nån bör göra det. När sköterskan tittar konstigt för att jag inte kan uppge nåt namn på anhöriga. Det är just då jag får blinka bort ensamhetens tårar. Det är just då jag behöver en kram. Helst irl…

Ha en fin dag allihopa!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan