Kategoriarkiv: Vårdsvängen

Tandläkarskräck

Nåja, så illa är det inte. Numera. Men jag tycker fortfarande det är hemskt att gå till tandläkaren. Därför blev jag både stressad och lite rädd idag när jag kom in till tandläkaren och satte mig i stolen. Tandläkaren sa lite klämkäckt att han ”ska laga lite, men det behöver du ingen bedövning för!” Jag sa att jag behövde det, och han undrade om det verkligen var nödvändigt. ”Ja, det är det! Du lovade faktiskt det förra gången, och skulle sätta av extra tid så att du hann ge mig det!” ”Jaså det har jag glömt. Men då får du det!” Jodå jag fick rejält med bedövning så att jag slapp ha ont. Så mycket så att jag nu, tre timmar senare, är bedövad i halva käken. Så det gäller att bokstavligt ha tungan rätt i mun nu när jag äter middag. Men hellre det än att ha ont när de lagar! 🙂

När det var färdiglagat, sa tandläkaren att jag var färdig och inte behövde komma tillbaka mer! ”Jamen, det är ju flera saker kvar att göra, jag skulle ju ha både en bro, och en bettskena sa ni var extra viktig och att jag måste ha!” Då kollade sköterskan och sa att ”jaha det har vi visst skrivit upp…” Jag påminde även om en spräckt fyllning som han sa förra gången att han skulle laga…

Jodå, han tog sig en titt, och sa att fyllningen satt så löst så den kanske jag kommer att svälja, och ”Den måste vi laga till”. Så nu blir det minst en gång till, kanske mer…

Och bedövningen släpper väl snart. Allt medan jag så försiktigt som möjligt tuggar på mina fiskpinnar med potatismos!

Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

Annonser

”Må-dåligt-bloggande”?

Jag med frukostkaffet! :)

Jag med frukostkaffet! 🙂

Jag började, i likhet med många andra bloggare jag följer/följt, blogga i genren ”tjej-som-mår-dåligt”. Just då fanns det flera anledningar till att jag mådde dåligt. Bl.a. att jag växte upp som maskrosunge, att jag hade en bakgrund i en kristen sekt där jag hade blivit utkastad och fick klara mig helt utan socialt kontaktnät tills jag på egen hand lyckades skaffa ett sånt. Det var inte så lätt, och jag snubblade några gånger på vägen.

Bloggen har förändrats sen dess. Inte för att jag har slutat kännas vid min historia, utan snarare att jag har gått vidare i livet, och har fått andra prioriteringar. Jag är övertygad om att det är viktigt i en blogg som min, som redan från början haft ambitionen att spegla mig och min vardag, att följa med i livets olika skiften. Att inte stanna kvar i ett bloggtema för att så ”ska vara”, eller för att det känns positivt för stunden att ha engagerade läsare som ”tycker synd om” eller skickar en uppmuntranskommentar till ett inlägg om en miserabel dag.

Förstå mig rätt, det värmer att få bekräftelse från andra ”må-dåligt-bloggare”. Men det kan bli så (även om det inte var så för just mig!) att det ibland är ett medvetet eller omedvetet tävlande mellan de bloggare som följer varann, om vem som mår ”värst”. Om ni fattar hur jag menar? Nån skriver t.ex. att hen rispade sig på armen, och en av hens följare (och vi var/är många i genren som följt varann från och till) kanske kontrar med att hen skärt sig väldigt djupt, och kanske även visar ett foto på såret. Eller om en ”thinspo”-bloggare (=anorexiblogg) skriver om att bara ha ätit ettt ägg på hela dagen, så trumfar en annan med ”bara en halv barnmatsburk plus aptitnedsättande medicin!” Fattar ni nu vad jag menar med att ”tävla” i att må mest dåligt? Ofta är det säkert omedvetet. Men det är så det förhåller sig. Och när man kommenterar varandras bloggar, så underhålls bekräftelsetörsten.

Men ändå, och jag säger det igen – förstå mig nu rätt! Ofta är det viktigt under en tid att få ventilera sitt dåliga mående. Att få omgivningen att se att man finns, såväl som att få bekräftelse från andra att man inte är ensam om sina tankar. Men det finns också tillfällen när (vissa av) de här bloggarna går över gränsen, och istället blir antingen triggande ifråga om både eget och andras dåliga mående, eller bekräftande i att ju sämre man skriver att man mår, ju mer ”uppmuntran” får man. Och då ser man inte nån orsak att ens försöka må bättre. Ni vet, det som kallats antingen ”WYSIWAYG” (What You See Is What You Get) eller ”sjukdomsvinst”. Man vet vad man har, och ett liv som frisk känns lite  skrämmande. För det vet man inte hur man ska bära sig åt för att leva. Till den rädslan har jag aldrig velat medverka.

Så… Den som eventuellt fortfarande hoppas att min blogg ska få tillbaka temat ”må-dåligt-tjej”, kommer att bli besviken. Det innebär inte att jag aldrig kommer att beröra ämnet. Min historia är en del av mig, som jag inte tänker förneka, och som har gjort mig till den jag är. På gott och ont, fast mest på gott! 🙂 Jag kommer att beröra den usla psykvården, maskrosliv, hur jag återhämtar mig från min senaste utmattning osv. För jag har erfarenheter som jag vill dela med mig av. Dels för att väcka omgivningens uppmärksamhet och få den att förstå, dels för att ämnet engagerar mig. Men jag tänker inte ”fastna” i den del av min historia som är just – historia.

Som sagt. Har jag en dålig dag så kanske jag skriver om hur jag tacklar den dagen. Men bloggen kommer aldrig mer att fokusera på ”må-dåligt-bloggande”! För jag gick vidare!

Men kom ihåg! Det innebär inte att jag nånsin kommer att döma er som ännu inte har kunnat ta de där avgörande stegen mot att må bra. För till det kan finnas många orsaker! Lika många orsaker som att ramla ner igen!

Kram alla kämpar därute i cyberspace!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

Diagnoser i all ära…

Klicka och lyssna!

Klicka och lyssna!

Jag lyssnade på en dokumentär från UR igår, och den var onekligen intressant. Var tionde ungdom söker hjälp hos BUP (Barn- och ungdomspsykiatrin. Många av dem sår så småningom nån form av psykiatrisk och/eller neuropsykiatrisk diagnos.

Idun,, som programmet handlar om, fick en diagnos där hon inte alls kände igen sig, och jag undrar om diagnosen i det läget är särskilt lyckad. Det är nämnligen oerhört lätt att ”socialiseras” in i en diagnos man egentligen inte har, om man får höra tillräckligt ofta vad man förväntas klara eller inte klara. Jag har t.ex. blivit tillsagd av en psykiater att jag aldrig kommer att klara att läsa några längre stycken i en bok, trots att jag älskar att läsa. Mina protester ledde bara till att läkaren blev arg och svarade ””Nej säger jag, det kan du inte! Men du kommer att kunna när du får medicin mot din sjukdom. Det blir väl kul?” Jag kan fortfarande läsa, och kan koncentrera mig på läsningen.  Däremot kunde jag inte koncentrera mig alls när jag åt ADHD-medicin. Men det tog lång tid innan jag tilläts sluta med medicin, för alla med ADHD skulle ha centralstimulerande piller. Jag tror inte det alls är lyckat att behandla alla med en viss diagnos efter samma mall.

Jag tror inte ens diagnosticerandet till höger och vänster är särskilt lyckat. Räcker det inte att säga att alla är olika? Att vi är bra på olika saker? Men dagens samhällsstruktur tillåter inte att vi är unika, utan vi måste vara effektiva och förutsägbara. Alla är inte det. Och det behöver inte vara en sjukdom att inte uppfylla de fyrkantiga normerna, om inte individen själv far illa förstås.

För mig är frågan om man ska ha diagnoser och medicin för sin egen skull eller för omgivningens? För mig har det varit både plus och minus att ha diagnoser på papper.

Kram på er!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

EMDR

Så har jag gjort ännu en dag, och den gick också bra! Först jobbat halva dagen, sen psykolog. Jag har fått EMDR-behandling (klicka på ordet för att läsa mer!), för min PTSD, men tror inte jag ska få mer av det. Så idag fick jag reflektera över hur jag mår, och om jag tycker jag har blivit bättre. Och jaaa, det har jag! 🙂 Stressnivån är lägre, och jag har fått tillbaka insikten att allt dåligt som händer inte är mitt fel utan att jag tvärtom har åstadkommit en hel del som inte många skulle stå raka inför.

Allt jag har varit med om, inte minst min barndom som maskrosunge, har gjort mig till den jag är. Och jag skäms inte för den jag blev. Det verkar finnas människor som tycker att jag borde skämts, eller att jag borde blivit nån annan. Fuck dem i så fall, för det hade ju inte varit jag! Jag är stolt och tacksam för den jag blev. Med mina fel, för ingen är perfekt. Men med jäkla massa rätt också! Det gäller bara att påminna mig själv om alla mina rätt!

Och i morgon efter jobbet ska jag till arbetsförmedlingen. Det händer säkert inget märkvärdigt jag skulle tro att det bara blir ett avstämningsmöte om min sjukskrivning!

Vi maskrosungar är alltid vackra!

Vi maskrosungar är alltid vackra!

Kram på er, alla vackra maskrosungar och alla andra!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

Inte bara en dans på rosor! Eller…?

Jo, livet är en dans på rosor! Ehhhh… Vad säger jag? Jo, jag säger att man har försökt odla fram taggfria rosor. Men det har inte gått hittills. Odlade rosor med mjuka och fina taggar finns, men inte utan taggar!

Nu, medan jag återhämtar mig från min senaste utbrändhet, så tänker jag ibland på att det är tabu att må psykiskt dåligt. Tabu att inte orka gå på högvarv jämt tabu att ha en depression eller ADHD. Likaså tabu att inte alltid vara lycklig och framgångsrik. ag tänker på alla Facebookstatusar om att resa till ett varmt land och slippa vintern, eller till alperna för att man vill ha vinter, medan andra stackare får stanna kvar i det småländska gråvädret.

Med risk att låta som en motståndare till all psykiatri, så har jag ändå funderat på varför det inte ska vara tillåtet att ha ett normalt liv, med alla normala ups & downs? Jag råkar ha ADHD, och det ser jag inte som ett ”funktionshinder”! Jag fungerar bra om jag tar hänsyn till vad jag förmår och inte förmår. Men jag skulle ”tvingas” (mer eller mindre) att äta medicin. När jag hade slitit u mig psykiskt av att ha fel sorts arbetsmiljö, inte få raster när jag borde och för lite uppskattning, var läkaren sur att jag inte ville ha medicin för att kunna fortsätta jobba på högvarv ett tag till. Jag behövde vila, lära mig att jag är bra på det jag gör om jag får göra det i rätt takt. Men det tillåts inte idag.

Livet ser inte ut så. Livet är både upp och ner, varför ska man skapa dåligt samvete hos den som inte orkar gå på högvarv hela tiden? Varför ska det betraktas som om det är ”fel” på den som ibland faller igenom och inte lever upp till ”Facebooklyckan” med söta ungar och Thailandresa?

Det är dags att inse att livet är livet! Och livet måste man acceptera med sina förutsättningar. Jag kan det jag kan, och det kan jag jäkligt bra! Jag är däremot varken Fantomen eller Stålmannen. Ingen av oss är. Så, vi får nog komma överens om en sak, att det inte är nåt fel på oss om vi inte förmår allt, alltid. Vi är bra ändå!

hjärta

Kram på er!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

Ny dag dårå… :)

Jag är medveten om att jag knappt bloggar alls sen i våras. Och ni som känner mig vet ju att det beror på mitt utmattningssyndrom.

Men men… Nu är jag på rätt väg igen, även om vägen kommer att bli lång. Jag jobbar just nu 2½ tille om dagen måndag-onsdag, och det känns lagom. Jag kommer in i rutiner igen, men det blir ändå inte för mycket. För när jag kommer hem måste jag gå direkt till sängen och krascha en eller ett par timmar!

Sen får jag tqa med en klackspark att vissa är avundsjuka och säger att ”Vi som jobbar heltid kan inte sova middag, vi sover på nätterna!” eller ”Jag vill med jobba så lite och få mer fritid!” Det tror jag inte de vill. eller, jag tror de vill det, för att få mer fritid och göra nåt roligt på. Inte för att de behöver gå hem och slänga sig i sängen…

Gomorron! :)

Gomorron! 🙂

Så har jag tittat ut en ny dator som jag vill ha när jag lyckas spara ihop pengar. Den har inte kraschat än, men när problemen börjar så brukar det vara en tidsfråga. Och jag vill försöka undvika att göra som jag har gjort förr, att inte ha nån dator alls en dag, när den slutar funka helt… Det är CD-spelaren som har lagt av, och laga den på en gammal dator är tyvärr inte lönt! *suck* 😦

Kram på er!
Sussie a.k.a Ödmjuka Kaxan

Nu fick jag ge upp…

Jag är en person som kämpar på tills jag stupar, på gott och ont. Säger nån – eller om jag själv känner – att nåt ”måste” bli färdigt på t.ex. jobbet, så far jag runt som en skållad råtta tills det är gjort. Det har jag ibland fått beröm för. T.ex. ”Du är minsann inte sjukskriven särskilt ofta, det är bra det!” Nej, det är inte bra. Inte bra alls att jag kämpar på när det är mycket att göra, och tänker att ”Jag får ta rast sen!”, för det blir oftast inget ”sen” om man gör så! Jag behöver ett jobb där jag har ett klockslag när jag ska sätta mig och ha rast, annars sitter jag inte still när jag behöver! Men idag var jag tvungen att ge upp, när jag höll på att ramla omkull av utmattning och för att jag var sjuk. Eller rättare sagt, kompisarna tvingade mig att sitta still, för de såg att jag mådde så här:

sjuk smiley

Jag har mått dåligt av en ny sorts magmedicin jag har fått, och visste redan förra veckan att jag egentligen inte kunde jobba! Men som vanligt kände jag ”Vem ska då göra mitt jobb…?” Jag sa på sjukhuset redan när de skrev ut skiten att den inte funkar, och hur jag har mått av samma sort tidigare. Men det kändes som om de inte tog det på allvar. ”Nej det är inte så farligt, så du kan säkert äta den. Men får du lite besvär så kan du prata med en distriktsläkare!” Som tur är har jag min superunderbare husläkare en månad till innan han går i pension, så jag ringde dit idag. Sköterskan sa att jag fick sluta med tabletten. Så skulle jag få träffa doktorn nästa vecka! Gulle dem, jag tror det kommer att göra susen.

Och nu ser jag till att vara hemma i morrn, trots att jag inte har råd att vara sjukskriven! Och trots att jag skulle haft vårledigt och åka till min stuga. För det är faktiskt i viss mån mitt eget ansvar att se till att inte bli utbränd för tredje gången, och jag är redan på väg till den berömda väggen igen!

Tyvärr förstår inte alla att natur, bokskog och strandpromenader är läkande för mig. ”Orkar man åka till stugan så orkar man jobba!” Nej, det är inte säkert. Och jag är säker på att nån undrar varför jag orkar sitta i sängen och blogga när jag inte orkar jobba. Jo, för då kan jag ställa undan laptopen när jag mår illa, har ont i huv’et eller kräker! Det kan jag inte på jobbet.  Så vet alla det som tror att ”Hon är nog inte så sjuk…”

Just idag inser jag att det var en jävla tur att jag inte fick jobbet som kringresande försäljare av disktrasor och skurmedel. ”Det här är inget jobb där du börjar klockan 8 och får gå hem 5, du jobbar när det finns kunder, och slutar efter dagens sista kund, vardag eller söndag!” Det hade varit lika med totalt sammanbrott ganska snart, om de hade tvingat på mig det jobbet…!

Kram på er!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan