Kategoriarkiv: Vardag

Berikande multikulturalism eller ghetto?

Vad tänker du på när du hör ordet ”Förorten”? Djursholm eller Rinkeby? Limhamn eller Rosengård?

Jag tänker just nu på de förorter som har kommit att kallas utanförskapsområde. Eller som nyligen har döpts om till ”utvecklingsområde”. Det kan diskuteras huruvida en förändring av ordet förändrar hur vi ser på de utsatta förorterna/stadtsdelarna, såväl som att inte många förhåller sig bättre mot utsatta grupper bara för att de kallas romer istället för zigenare och tattare, eller afrosvenskar istället för negrer. Men jag tänker inte på just det idag…

Så här skildrade den amerikanska tv-kanalen Fox News området Rosengård i Malmö:

Dvs som ett område som i stort sett bara består av problem, och att de problemen orsakas av invandrarna.

En annan förort, i Kristianstad, som numera kallas Gamlegården (vi med anknytning sedan gammalt kallar fortfarande förorten Näsby, ännu ett exempel på områden som bytt namn för att minska stigmatiseringen), beskrivs så här av den kommunala hyresvärden ABK och hyresgästföreningen:

De här två områdena är s.k. miljonprogram, uppsmällda från slutet av 1960- till mitten av 1970-talet. De kan sägas ha ungefär samma karaktär av mångkulturell förort. Men hur ska den mångkulturella miljön beskrivas? Är den en högexplosiv krutdurk som smäller en och annan gång, när invandrarungdomar kastar sten på poliser, slår sönder skyltfönster och tänder fyr på bilar? Eller är den en berikande gemenskap där alla har nåt att lära av varann?

Sanningen ligger, som alltid, nånstans mitt emellan. Man får inte tro att alla miljonprogramsförorter är krutdurkar och krigszoner där ingen kan vistas ute utan risk för att bli ihjälslagen, eller det inte går att som vit kvinna lämna hemmet utan att bli kallad hora om en går utan burka. Så är det inte. Men det är heller ingen idyll! Det går inte att blunda för de problem som finns i de flesta segregerade områden. Den som inte vågar se problemen, är naiv. Men den som bara ser skräckversionen är inte heller rättvis.

Jag har inga bra svar. Bara att inget nånsin är bara svart eller vitt…

Kram på er!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

Annonser

Vardagsrasisten

Citat från diskussion igår med en bekant:

Bekant: Kan du som är tattare förklara varför tattarna envisas med att fortsätta vara tattare? Om de bär sig svenskt åt så får de fler jobb och får inte stryk! Fula kläder har de med, och passar inte in i vårt Sverige!”
Jag: För att vi är resande, inte konstigare än att vara stolt skåning… Eller att samerna vill få hålla på med sina renar! Ska de inte få det?”
Bekant: De kan ta ihjäl sina renar och flytta till andra ställen än Lappland, så skulle det gå bra för dem! Istället för att de flesta lappar lever på socialbidrag och brännvin!
Jag: Var hittar du den statistiken?
Bekant: Men det gör de!

I det läget är det inte lönt att fortsätta argumentera, för det hade i likhet med tidigare gånger slutat med skrik och gap från bägge håll. Och jag behövde spara på den lilla energi jag hade. Fegt? Kanske det. Men förutom att jag faktiskt inte hade orkat (pga både att jag fortfarande inte är återställd efter min utbrändhet, och började tappa orken efter en energidränerande dag) så visste jag att det inte skulle ändra motpartens åsikt. Och jag hade just då inte orkat gap och skrik som skulle blivit resultatet.

Så visst finns vardagsrasism. Men de gånger jag vet att det är helt meningslöst att starta ett gräl, så nöjer jag mig med att markera min åsikt, och sedan gå därifrån. Ibland är det inte lönt att börja skrika på folk…

”Mot dumhet kämpar gudarna förgäves”
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

Spara tid!

Hej på er!

Häromdan var jag på promenad i storskogen. Ni vet en sån där storskog där man kan strosa helt ensam utan att träffa en människa! Under tiden funderar jag på det där samtalet jag borde ringa. Tur att jag har mobilen med mig, och kan ringa medan jag ändå inte gör nåt nyttigare än strövar i skogen. Jag kan spara tid! Fast… mobilen har ingen täckning mitt ute i ingenstans. Så jag blir stressad. Stressad för att inte kunna ringa, trots att det egentligen inte gör nåt. Trots att jag mycket väl kunnat vänta tills jag kommer till bebodda trakter innan jag ringer.

På hemväg slinker jag in på affären och köper en djupfryst paket micromat. Det måste gå fort att få maten färdig, för jag orkar ju inte stå vid spisen en timme när jag kommer hem. Naturligtvis drar jag mitt bonuskort och tar  en självscanningpistol, som tydligen kallas ”en blipp” nuförtiden, vid ingången. För  då slipper jag visa fram allt jag har köpt i kassan, och det sparar givetvis tid när jag ska betala!

Men… Vad sparar vi tiden till? Till att ha mer fritid? Och vad gör vi med den ökade ”fritiden” i så fall? ”Fritid” inom citationstecken, eftersom det ofta inte blir nån sparad tid. Vi driver bara upp vårt eget tempo. Det gjorde iallafall jag. Istället för att få den där avkopplande skogspromenaden så ägnar jag tankarna åt att ringa. Och när jag går runt på mitt varuhus, kanske det hade varit bättre att få en stilla lunk och fundera på ingenting… Att få de där pauserna som man fick förr. Man hade ingen telefon när man var ute i skogen eller på badstranden är säkert nyttigt. Vi behöver de där stunderna utan allt för mycket stimulans från våra tekniska vidunder. de där små pauserna, som vi inte ens tänker på som pauser.

Så det är dags att tänka om… Vad sparar vi tiden till? Till att kunna packa in ännu fler aktiviteter under de 24 timmar per dygn vi har till förfogande? Annars blir vi snart alla utbrända, inte så konstigt kanske att det ökar…

Kram på er!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

Tandläkarskräck

Nåja, så illa är det inte. Numera. Men jag tycker fortfarande det är hemskt att gå till tandläkaren. Därför blev jag både stressad och lite rädd idag när jag kom in till tandläkaren och satte mig i stolen. Tandläkaren sa lite klämkäckt att han ”ska laga lite, men det behöver du ingen bedövning för!” Jag sa att jag behövde det, och han undrade om det verkligen var nödvändigt. ”Ja, det är det! Du lovade faktiskt det förra gången, och skulle sätta av extra tid så att du hann ge mig det!” ”Jaså det har jag glömt. Men då får du det!” Jodå jag fick rejält med bedövning så att jag slapp ha ont. Så mycket så att jag nu, tre timmar senare, är bedövad i halva käken. Så det gäller att bokstavligt ha tungan rätt i mun nu när jag äter middag. Men hellre det än att ha ont när de lagar! 🙂

När det var färdiglagat, sa tandläkaren att jag var färdig och inte behövde komma tillbaka mer! ”Jamen, det är ju flera saker kvar att göra, jag skulle ju ha både en bro, och en bettskena sa ni var extra viktig och att jag måste ha!” Då kollade sköterskan och sa att ”jaha det har vi visst skrivit upp…” Jag påminde även om en spräckt fyllning som han sa förra gången att han skulle laga…

Jodå, han tog sig en titt, och sa att fyllningen satt så löst så den kanske jag kommer att svälja, och ”Den måste vi laga till”. Så nu blir det minst en gång till, kanske mer…

Och bedövningen släpper väl snart. Allt medan jag så försiktigt som möjligt tuggar på mina fiskpinnar med potatismos!

Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

#Flykt

Skärmdump från svt.se

Skärmdump från svt.se

Jag tittar just på en temakväll från SVT, om de 60 miloner(!) människor som flyr från krig, fattigdom, terrorism och misär av andra slag. Så tänker jag på hur det skulle vara om jag behövde fly från mitt land. Det hade inte varit roligt att inte veta om jag skulle överleva en riskfylld färd fram till gränsen till det land jag hoppades kunna stanna i. Ännu värre att stå och gråta inför gränspolisen och inte veta om jag släpps vidare eller måste vända tillbaka. Vål på en flyktingförläggning, om – säger om – jag kommer så långt, vet jag ändå inte om jag får stanna. Stanna i tryggheten för bomber och svält, eller måste åka tillbaka. Tillbaka till ett ställe där jag kanske kommer att betraktas som ännu mer obekväm än före flykten. Klart jag vore rädd i det läget!

Dags att lyfta liiite på bommen till vår fina Union nu, va?

Dags att lyfta liiite på bommen till vår fina Union nu, va?

Av de 60 miljonerna som är på flykt, stannar de flesta i områdena närmast sina hemländer. 1/60 (en sextiondel) dvs en miljon, söker sig under året till EU. Det är faktiskt inte så stor andel. Av den miljonen tar Tyskland emot de flesta av dem som får stanna, det är definitivt inte alla av den miljon som vill till EU som får det. Så jo, vi har råd att ta emot dem som kommer hit. Men – och ett stort men – vi måste ge dem ett värdigare mottagande än vi gör. Och det är ingen hållbar ursäkt att säga att så länge mottagandet inte är värdigt, så ska vi hålla gränsen stängd. Vi får faktiskt försöka se till så att vårt land blir värdigt. Det skulle vi klara genom att omfördela resurser.

Jag brukar inte gilla borgerliga politiker. Men faktum är att jag hyser sympati för Tysklands förbundskansler Angela Merkel, för hennes agerande i flyktingkrisen. Hon vågar stå upp för en sympatisk flyktinghantering, och vågar säga ifrån mot rasistiska tendenser. Tyskland har uppenbarligen lärt av historien! Ska vi med lära oss nåt, nån gång?

Ta hand om er och varann!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

Att hitta balansen

Jag åkte hem till Småland igår, idag har jag varit ganska trött, och sov ett par timmar i eftermiddag. Kanske ett bakslag i utmattningen? Det blir så när jag har haft det lite påfrestande, och förutom att det är mer ansträngande än många kanske tror att köra bil tre och en halv timme, så var det tandläkarbesök direkt efter jobbet.  Tandläkaren är psykiskt påfrestande iom min tandläkarrädsla, så det är säkert därför.

Jag behöver jobba mer på att känna efter vad som är ”lagom nivå” på livet. Inte för mycket, men inte heller för lite. Våga försöka göra vardagliga saker och ibland lite fest. Försöka lära mig att vissa dagar är bättre än andra, och ibland orkar jag mer än annars. Ibland behöver jag en tupplur mitt på dagen, andra går det bra ändå.  Och nu när jag börjar komma i form någorlunda, behöver jag inse att jag inte kan leva på det sätt jag gjorde förr. Jag kan inte längre ta kort semester på några dagar för att jag ”ska ändå bara vara i stugan och kan åka på helgerna!”  Det är svårt det där…

Jag i bästa TV-soffan

Jag i bästa TV-soffan

Kram på er allihopa!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

Ny bloggdesign!

Nu när jag tänker försöka aktivera bloggen igen, så känner jag att det även behövs förnyelse på imagen! Säg gärna vad ni tycker, ska jag behålla den jag har nu, eller fortsätta experimenterai? 🙂

Nybadas Sussie sitter och klurar på bloggdesign!

Nybadad Sussie sitter och klurar på bloggdesign!