Mobbning?

Så har jag fått vila fyra dagar, och har alltså haft långhelg! Jag behövde nog det, för jag har varit trött några dagar. Men nu ska jag ta nya tag resten av veckan och jobba!

Tittar just på Morgans mision på SVT, och tänker på¨alla som blir mobbade. Varje dag går massor av ungar till skolan och  har ont i magen för att de räknar med att mobbningen ska sätta igång så fort de är där. Det jävliga är, att vuxna på skolan inte så ofta gör mycket för att få slut på det som sker, ens om de vet om hur det ligger till. Tvärtom ibland, tyvärr. Det händer att lärarna t.o.m. medverkar i att mobba en unge som redan är utsatt. Kanske de inte begriper att de är en del av mobbningen kanske de inte själva säger eller gör de elakaste sakerna. Men det är elakt nog att vara passiv och inte göra nåt alls!

Men mobbning förekommer inte bara bland ungar. Det är minst lika vanligt i vuxenvärlden, t.ex. på jobbet. Vem vet hur det tar, när du berättar ett ”skämt” om svarta eller ”zigenare”? Är du helt säker på att ingen tar illa upp? Nej, knappast för det kan du inte vara! Och det kan inte jag heller. Så det gäller att vakta sig själv, det gäller både dig och mig!

Tänk på att kanske inte alla tycker det där ”skämtet” eller piken är lika roligt som du! saker kan ta olika hårt, och det du inte tycker är så märkvärdigt kanske sätter sig som en tagg hos nån annan. Efter tillräckligt många såna taggar kan personen må ganska dåligt…

Nu har inte sånt här drabbat mig på länge. Men nog har jag varit utsatt. Och det riskera att sitta kvar!

Kram på er allihopa!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

Annorlunda bra!

”Jag får väl ta hen då…” Med en suck valde den som av fröken blivit utsedd att välja fotbollslag på gympatimmen ”den där ungen utan bollsinne”, eftersom bara hen fanns kvar att välja. Så låter det ganska ofta i skolan.  För inte väljer nån ett barn som orsakar att ens egna lag förlorar en match idag heller? Inte om man inte måste!

Det valet skulle inte många av oss vuxna heller göra. Vi vill umgås med den som kan tillföra oss nåt. Egentligen tycker jag det är hemskt att det ofta är så. En av mina bekanta säger ofta, när jag väljer vänner utifrån deras personlighet, att ”En sån har du ingen nytta av, den där kommer aldrig att bli lönsam. Vad kan  den uträtta?” Då blir jag förbannad. Eller snarare ledsen. Personen är kanske go och rar att umgås med. Kanske har hen potential att utvecklas, om hen nu skulle ha s.k. negativa egenskaper. Vad som nu ska betraktas som ”negativa egenskaper”?

När ska vi börja ta emot människor för vem de är, istället för bara vad vi kan få ut av personen. Istället för att se alla ur ”nyttighetsperspektivet”. Har ni tänkt på att det kan upplevas som utfrysning? Eller med ett annat ord, mobbning? När nån inte får vara med. Vi tänker kanske att hen ”säkert har andra att umgås med”. För vi orkar inte, eller vill inte.

Utfryst?

Säkerligen är det inte alltid så illa som på bilden. Iallafall inte medvetet. Men när alla sitter där i sin klunga, och inte släpper in den nya i gemenskapen, då upplevs det inte särskilt positivt.

Ni som är på Twitter, kolla gärna in ”hashtaggen” #annorlundabra där det finns en hel del om att det är tillåtet att vara sig själv. Eller borde vara! Okej, det finns alltid de som börjar ifrågasätta om det innebär att folk börjar bete sig hur de vill, dvs rent odrägligt. Då viull jag ställa frågan vad som ska betraktas som odrägligt? Att ha fel kläder? Flagnat nagellack? Ta ett glas för mycket nån enstaka gång? Och handen på hjärtat, har inte vi allihopa varit ”odrägliga” nån gång i så fall?

Ta hand om varandra där ute i vimlet! För vi alla är ”annorlunda bra”. I något perspektiv! Fysiskt, psykiskt, socialt, ekonomiskt… Och vi är allesammans bra. Glöm aldrig bort det, alla fina och annorlunda bra människor!

Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

Ensamheten

Jag ska till sjukhuset på onsdag. Inget märkvärdigt, bara en skitsak egentligen, och jag ska hem direkt efteråt. Men jag ska iaf sövas. Jag är lite smått orolig, för trots att riskerna är ganska små så finns de ju.

Men när de skriver i kallelsen att jag bör ha nån som kan hämta mig efteråt, eftersom jag pga medicinen jag ska få, inte får köra bil. Och jag inte känner nån som kan. Eller när de frågar efter närmast anhörig, och jag inte har nåt namn att ge dem. ”Men det är dumt att inte säga nåt, tala nu om det!” Och när jag igen säger att jag inte har nån anhörig, och får svaret ”Jaja… Jag kan skriva ‘patienten vägrar uppge!’ men det är ju dumt!” När jag då föreslår att sköterskan skriver ”Anhörig saknas”, tittar hon på mig som om jag är den mest konstiga i världen. Och det är jag kanske. Det är säkert ovanligt att sakna anhöriga. Unikt att ingen finns som kan skjutsa hem mig efter sjukhusbesöket.

Jag mår för det mesta ganska bra, ska jag väl säga. Men vid såna tillfällen känner jag mig ensam. När ingen följer med till, eller hämtar mig från, det stora sjukhuset, trots att det står i kallelsen att nån bör göra det. När sköterskan tittar konstigt för att jag inte kan uppge nåt namn på anhöriga. Det är just då jag får blinka bort ensamhetens tårar. Det är just då jag behöver en kram. Helst irl…

Ha en fin dag allihopa!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

Att spela sitt spel väl

Nej, jag menar inte traditionella spel, utan hur vi spelar det spel vi kallar ”livet”. Vi har alla saker vi inte vill andra ska veta. Jag vet mer än en person i min umgängeskrets, som aldrig skulle våga låta nån på sitt jobb veta att de är t.ex. homo-/bisexuella. När alla andra uppsluppet pratar om lördagens dejt, så säger den homo-/bisexuella ingenting. Eller kanske nån frågar ”Träffade inte du nån?”, så svarar jag som är bi, att jodå, det gjorde jag! Så vill alla veta om han var snygg, trevlig, har gott om pengar etc etc. Visst har jag ibland varit feg och undvikit att specificera kön på personen, särskilt om det är en tjej jag har träffat.  Men numera svarar jag oftast rakt och ärligt på en sån fråga, i stil med ”Hurdan han är, vet jag inte, men hon är jättetrevlig!” Eller som vid ett tillfälle när jag var på tjänsteresa med mitt förra jobb. Jag satt vid middagsbordet och jag nämnde ”min före detta tjej”, kanske i ärlighetens namn gjorde jag det för att se reaktionen. Hon jag pratade med såg förvånad ut och sa ”Jaha… tjej?!” Ja, svarade jag och såg glad ut! ”Ehh… Okej, det gör inget!” Jag tolkade inte det som negativt menat, utan inser att hennes förutfattade mening om att det var en ”han” jag hade haft ihop det med, ställde till det i hennes tankeverksamhet. 😉 Men visst har jag drabbats av fördomar, och ibland orkar jag inte försvara min självklara rätt att få vara ”jag”.

Nåt liknande gäller om man har eller har haft ett missbruk. Dels vill inte missbrukaren att nån ska få reda på missbruket, pga risken att omgivningen alltid tror att man har tagit ett återfall om man är sjuk eller har stukat foten och haltar lite. Någon sa till mig att hen inte vågade ringa släkten när hen hade feberyrsel, ”för då tror de bara att jag har tagit nåt, och det är onödigt när jag inte har det!” Folk tror inte att den som en gång har haft ett missbruk, nånsin kan bli pålitlig.

Samma sak gäller den medberoende. Man ringer och sjukskriver sin partner, som ”har fått migrän”, när hen egentligen är bakfull. För ingen behöver ju veta… Då blir det väsen, hen kanske får sparken, soc. tar barnen osv. Eller som i mitt fall när soc klagade på mamma för att jag var för smal. ”Mat är mitt största intresse, så jag vet att mitt barn får nyttig mat!” sa mamma. Jo visst, men att ”mat är det största intresset”, kan (men måste förstås inte!) tyda på att man som förälder själv har en ätstörning… Det hade nog inte mamma, om man med ätstörning menar klassisk anorexia. Men ett osunt förhållande till mat kan jag så här i backspegeln säga att hon troligen hade.

Jag har varit en mästare på att vara kameleont. Och är det i viss mån fortfarande, eftersom alla inte kan ta till sig hela sanningen om mig. Ibland handlar det inte bara om att våga stå för vem man är, utan om att vara förnuftig. Alla klarar tyvärr  inte av hela sanningen. Och det finns ingen anledning att medvetet se till så att man råkar illa ut…

Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

Vingklippta Änglar

En slutkörd ängel har ramlat i snön…

Jag möter ofta människor som jag kallar mina vingklippta änglar. Medmänniskor som inte har orkat hela vägen, utan av olika anledningar tappat sin styrka. Det har blivit lite av min livsuppgift att fylla på med styrka, så att den Vingklippta Ängeln orkar en liten bit till på vägen, tills hen hittar sin energi igen. Jag har alltid fått lära mig att inte framhäva mig själv, men jag vet att jag ibland har lyckats ge någon den energi hen behöver, för att orka. Jag vet att jag bokstavligt har räddat liv vid ett par tillfällen. Jag säger det inte för att skryta, utan för att visa att det aldrig är hopplöst. Inte för någon! Varje dag möter jag sorg, bitterhet, skam över att någon är i en situation hen inte vill vara. Jag möter även dem som helt har gett upp. Men varje dag möter jag också hopp! Hopp som innebär att jag får energi att att både ge, och till att kämpa själv ett tag till!

Jag har  också varit en Vingklippt Ängel, som hon på bilden. Känt att energin är slut, att jag vill lägga mig i snön och dö! Men jag dog inte. Av nån orsak har jag kämpat ett tag till, tills det blev bättre. Allt är inte perfekt, men jag har fått kraft att kämpa på, trots att inte alla har trott att jag hade nån kraft. Trots att omgivningen har sagt att jag borde vara död, så lever jag.

Det är därför jag vågar säga att det aldrig är hopplöst. Inte ens för den som känner sig som en Vingklippt Ängel, som inte orkar flyga!

Kram allihopa! ♥
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

Finrummet och fulrummet

Jag blir gärna hembjuden till nåns nyrenoverade finrum. Det man är stolt över och vill visa, när det är nymålat och man har piffat upp det med nya möbler. Men jag är lika glad om jag blir inbjuden till nåns fulrum, dvs det man inte vågar visa, eftersom det var ett bra tag sen det såg en dammtrasa, eller blev iordningplockat.

Jag talar om både rent fysiska ”rum”, där folk bor, och deras inre. För där har vi också både finrum och fulrum! Firummet, som vi gärna visar upp. De sidorna av oss själva som vi kanske skryter lite om. Och så våra fulrum, som vi hoppas ingen ska se. Kanske vi har nån sjukdom som är omgärdad av fördomar. Eller en misslyckad utbildning, som vi inte vill nån ska raljera över. F.d. missbruk, som vi hoppas att aldrig nån ska få reda på. etc. Andra ger upp, och tänker att de inte har annat än fulrum. De har aldrig upptäckt sina egna finrum. De flesta släpper inte in någon i sina inre fulrum. De är ”hemliga”! Vi vill ju vara lyckade, inte ha några skavanker. Men jag tilltalas av den som har så mycket mod att den vågar släppa sin fasad,  vågar visa mig sina fulrum. Vågar lita på att jag inte dömer personen, utan älskar och respekterar hen ändå.

Alla har vi bra och dåliga sidor. Sidor som vi visar upp, och andra vi vill dölja. Men kom ihåg, att jag tilltalas av den som bjuder in mig till både sina finrum och fulrum! Alla har både och!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

Att fjäska med

Jag har aldrig lärt mig fjäska med, när det behövs för att få det man vill ha. ”Jamen ibland måste man för att saker ska gå smidigare, eller man inte ska bli illa omtyckt!” Kanske, men för mig är ett sånt beteende oärligt. Visserligen har jag en manipulativ förmåga, men jag kan inte, har inte samvete, att utnyttja den förmågan om den drabbar nån som är svag på ett eller annat sätt! Kanske är jag sån pga min ADHD? Vissa kallar det svaghet, jag kallar det styrka!

Jag hittade en hemsida om Härskartekniker. Klicka gärna på länken och läs, och se filmerna, för det är jäkligt intressant! Ifall nån undrar varför jag har kategoriserat inlägget under bl.a. missbruk och medberoende, så är detta onekligen ett missbruksbeteende. Och vi som har varit/är i ett medberoende eller missbruk, har alltid lättare att hamna under härskarteknikerna! Eller att omedvetet själva utöva dem, om vi inte tänker oss för.

Nurse Ratched i filmen Gökboet

Härskarteknik  är ett begrepp som ofta används om mäns osynliggörande av kvinnor, men det kan egentligen användas i alla strukturer där det finns någon form av makt och underordnande. Och vilka sammanhang finns inte makt och underordnande i någon form? En klassisk härskarteknik är Syster Ratched i filmen Gökboet.

Jag har sett det i både förhållanden (homo- och heterosexuella!), på jobb, i föreningsvärlden, gentemot en myndighetsrepresentant etc etc. Det finns hur många situationer som helst där härskartekniker blir synliga. Om vi bara uppmärksammar dem. Det är inte ens alltid att den som utövar härskartekniker är medveten om att hen utövar just härskarteknik.

Ska vi komma överens om att uppmärksamma när vi själva använder härskarteknik, och använda bekräftelseteknik istället. Livet blir trevligare då… 🙂

Kram allihopa!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

Bildkälla: http://www.systrar.net/harskartekniker-motstrategier-och-framjartekniker/

Att se det Svensson inte ser…

En vän kommer gående på gatan, smajlar och säger hej. Fröken Hon frågar vännen hur det är, eftersom de inte har setts på några dagar.  Vännen fortsätter le, och säger att det är rätt bra. Vännen ser ganska fräsch ut, inte lika trött som förra veckan. Så då är det säkert bra!

Men Fröken Hon vet instinktivt. Vet att man ofta i vännens situation anstränger sig för att se fräsch ut, särskilt om man har kaos inuti. Snyggar till sig lite extra, drar kanske t.o.m. i sig ”lagom mycket” av en uppiggande drog, och tar speciella ögondroppar man har köpt på internet, för att dölja rödsprängda ”bakfylleögon” från igår, när man egentligen är förbi av trötthet. För när man ser fräsch ut slipper man i de flesta fall pinsamma frågor av omgivningen. Det vet Fröken Hon allt för väl. För hon har varit där. Smajlat och ljugit ihop hur bra hon mår.

Man vill inte nån ska veta hur man egentligen mår. För i vårt samhälle är det inte tillåtet att må dåligt eller att göra misstag, i synnerhet inte om man en gång har haft drog- eller alkoholproblem.  En sån person litar folk inte på, även om det är länge sen man la undan drogerna. Även om det där igår bara var ett tillfälligt snedsteg. Alla ska vara perfekta. En del av oss har t.o.m. blivit tillsagda för länge sen av en överordnad på vårt otroligt tråkiga jobb att ”Du  får för fan skaffa medicin och dra i dig så du orkar gå på högvarv, för jag kräver prestation! Det har X gjort, så nu orkar hon jobba!” Eftersom man vill göra så bra ifrån sig som möjligt på sitt skitjobb med dagens arbetslöshet, så skaffar man ”medicin”. Sen orkar man gå på högvarv ett litet tag till, tills det smäller ordentligt och man känner sig som en våt fläck.

När ska vi våga erkänna för varann och oss själva, att vi inte är perfekta? Och när ska de som ställer för höga krav förstå att vi är olika, orkar olika mycket, är bra på olika saker?
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

Disclaimer: Alla ev. likheter med verkligheten och nu levande eller döda personer är naturligtvis en ren tillfällighet…

Normaliseringsprocessen

Normaliseringsprocessen är ett känt begrepp inom psykologin, som syftar på hur en drabbad partner ”vänjer sig” vid dagliga kränkningar, och till slut tror att det är normalt. Man är t.o.m. tacksam över att ens partnr talar om vem bland ens vänner man inte får umgås med, väljer hur man får klä sig, tar ens mobil för att man inte ska tjattra med kompisar. Till slut styr partnern hela ens vardag. Ofta(st) leder detta efter ett tag till fysiskt våld.  Då blir man som min mamma, som till slut inte vågade gå utanför hemmet av rädsla för att inte klara att gå till konsum och handla, än mindre åka till stan. Om inte pappa var med och höll ett övervakande öga. Eller jag, när jag hade blivit stor nog, dvs 7-8 år. Då kunde hon ju släppa mig att göra alla familjens ärenden som handla, betala räkningar på posten etc…

Jag har också varit i den situationen. Jag var tacksam över att ha en så snäll partner, som ”tog hand om mig” eftersom han sa att jag så uppenbart inte kunde själv. Han bestämde vilka kläder jag skulle ha, eftersom de jag själv valde var antingen fula eller slampiga. Och jag var ju så ”värdefull” så att han varken ville att jag skulle se ful ut, eller att jag såg ut på ett sätt så att andra visade uppskattning, det ville han få göra ensam. Han sa  åt mig att jag behövde hans hjälp för att klara mig, och att jag inte skulle kunna leva på egen hand. Jag skulle alltid ha mobilen med mig så att jag kunde svara när han ringde och var ”orolig” för vad jag gjorde. Själv svarade han ganska sällan om jag ringde, eftersom han ”inte alltid orkade”! Tänk vad snäll jag tyckte att han var som brydde sig om mig så mycket så att han var intresserad av allt jag tog mig för! Ni hör kanske hur sjukt det låter? Men jag trodde på det, och var tacksam! Så förtryckt kan man faktiskt bli! Även andra män, som har velat inleda ett förhållande, har kört samma taktik. Då nappade jag inte, vis av skadan.

Så här kan det se ut…

Men normaliseringsprocessen kan tolkas mycket vidare än bara i ett förhållande. Det kan handla om maskrosungen som ständigt blir mobbad, tills hon tror på mobbaren som säger att hon är ful, eller när läraren varje dag påpekar att man är en lat odåga som aldrig kommer att bli nåt som vuxen. Eller om att vården inte vill ge den hjälp patienten uppenbart behöver och har laglig rätt till. I alla de här uppräknade situationerna har jag också varit. Normaliseringsprocessen förekommer i så gott som alla relationstyper! Och den är livsfarlig, eftersom den programmerar individen att tro att hon inte har nåt värde.

Jag vet hur svårt det är att komma ur det. Men  jag vill ändå vädja till dig som känner igen dig i nåt av det här, försök få hjälp: Av soc, kvinnojouren, eller av nån vän om du fortfarande har kunnat/fått lov att behålla vänner.  Gör det, innan det går allt för långt…

Kram
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan.

Skam?

Folk har frågat varför jag aldrig träffar mina nära och kära, om de kanske bor långt iväg. Men, nej, det gör de inte. De bor ingenstans. Jag säger som det är, att jag inte har nån som jag kan kalla ”nära och kära”. Det ställer till det vid tillfällen jag förväntas uppge närmast anhörig, ibland tjatas det att det vore bra om jag vill säga vad mina anhöriga heter. För det är skamligt att inte ha någon anhörig. Eller som på ett jobb jag hade, där jag ”måste säga ett namn!” Till slut skrev man ”Vid arbetsplatsolycka kontakta socialtjänsten”, när de äntligen hade fattat att jag faktiskt inte hade nåt namn att skriva. Hur soc förväntades agera om jag slog ihjäl mig på arbetstid vet jag dock inte, jag hade ju ingen som helst kontakt med dem…

Det anses vara skamligt att inte ha nån anhörig att uppge för myndigheter, företag etc. Lika skamligt som att storhelgerna inte ha nån familj att resa till… Varför är det så egentligen? Är man inte lika mycket värd bara för att man inte har nån släkt?

Kram på er!
Sussie aka Ödmjuka Kaxan