Kategoriarkiv: Psykologi

Att hitta balansen

Jag åkte hem till Småland igår, idag har jag varit ganska trött, och sov ett par timmar i eftermiddag. Kanske ett bakslag i utmattningen? Det blir så när jag har haft det lite påfrestande, och förutom att det är mer ansträngande än många kanske tror att köra bil tre och en halv timme, så var det tandläkarbesök direkt efter jobbet.  Tandläkaren är psykiskt påfrestande iom min tandläkarrädsla, så det är säkert därför.

Jag behöver jobba mer på att känna efter vad som är ”lagom nivå” på livet. Inte för mycket, men inte heller för lite. Våga försöka göra vardagliga saker och ibland lite fest. Försöka lära mig att vissa dagar är bättre än andra, och ibland orkar jag mer än annars. Ibland behöver jag en tupplur mitt på dagen, andra går det bra ändå.  Och nu när jag börjar komma i form någorlunda, behöver jag inse att jag inte kan leva på det sätt jag gjorde förr. Jag kan inte längre ta kort semester på några dagar för att jag ”ska ändå bara vara i stugan och kan åka på helgerna!”  Det är svårt det där…

Jag i bästa TV-soffan

Jag i bästa TV-soffan

Kram på er allihopa!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

Annonser

Hej allihopa! 🙂

Så går ännu en underbar sensommarhelg mot sitt slut. Det är så skönt att känna att jag är på väg att bli piggare, och kommer upp tidigt när jag är i stugan. Jag var för resten uppe ett par gånger i natt, det var så stjärnklart och hög sensommarluft men ändå inte så kalt!

Snacka om era 5-stjärniga hotell... Jag hade många fler stjärnor! :)

Snacka om era 5-stjärniga hotell… Jag hade många fler stjärnor på landet! 🙂

Efter ordentlig frukost och ett uppfriskande dopp i den lite svala morgonen verkar det bli en riktigt fin sensommardag. Jag skulle gärna stannat nån dag till, men ett steg till att fungera i samhället igen efter att ha varit utbränd är att försöka orka lite lite mer än man gjorde förra gången, men samtidigt vara lyhörd om det inte går. Svårt med balansen mellan de båda, bara.

Lite vildvuxet...

Lite vildvuxet…

Jag erkänner villigt att min trädgård har fått växa vilt de tre åren jag inge har först hunnit sen orkat hålla efter den. Natur är ju sån. Men det gör mindre iofs än det skulle gjort i en villaträdgård, jag har naturtomt som ska se ut som det skogsbryn den ligger i! Och jag tänkte försöka ta ett tag nån helg under hösten om jag får mer ork!

Men det är det där med att veta var min gräns går! Jag får inse att jag aldrig kommer att kunna hålla samma nivå som jag en gång har kunnat, om jag ska hålla denna gången! Återhämtningen lär ta lika lång tid som det tog att bli utbränd, och i så fall tar det minst till nästa sommar! Vid mina tidigare utmattningssyndrom har jag inte haft tid att återhämta mig länge nog. Då ramlar man snart igen.

Nåja, en lugn vilsam dag, så klarar jag att köra hem även om jag är trött. Och är det väder och jag orkar så kommer jag tillbaka nästa vecka! Men jag kommer att försöka lyssna på kroppen. Det gjorde jag förra helgen och stannade hemma trots att jag gärna ville till stugan när jag hade långhelg. Det sög lite, men var nog bra.

Kram på er!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

Att börja om igen!

Ja, det börjar bli dags att börja blogga igen!

Jag har ju som de som följt mig vet, varit utbränd och fått ägna tid åt att ta hand om bara mig. Det har varit svårt för det är jag inte van vid. Jag vill ju få alla andra att trivas och må bra så glömmer jag mig själv!

Men efter att under ett par månader förra sommaren och hösten ha varit sjukskriven, och sedan jobbat lite försiktigt på 25% är det dags att jobba halvtid ett tag. Vi får se hur det går, efter en vecka med halvtid känns det ganska bra. Men visst är det en omställning.

Jag kommer att jobba fyra dagar i veckan men inte hela dagar, så det blir tid att åka iväg till min stuga i Sölvesborg (som ni väl minns att jag skrivit att jag har?), där jag laddar batterierna bättre än nån annan stans i hela världen!

Jag hämtar mer energi på sensommaren och hösten fr.o.m. nu ungefär och fram till den riktigt kulna hösten kommer. Byn där stugan ligger är tystare, lugnare. och de flesta turister och sommargäster har rest hem. Visst älskar jag våren med den första blåsippan göken och näktergalen, när man sitter på altanen och sånt och njuter. Men nu är det en speciell tid av eftertänksam, melankolisk tystnad som jag iaf just nu behöver. En upplevelse som nog bara den förstår som varje år är med om detsamma. Fåglarna tystnar, mindre trafikljud, färre  badgäster osv.

Eftersom jag är nere i stugan i helgen, så blev det ett bad. Jag passar på så länge det är lite sommar kvar. Badbryggan ligger fortfarande i, men det är nog en tidsfråga innan den tas upp. Det brukar ske nån helg i skiftet augusti-september.

Lågvatten och varmt i vattnet!

Lågvatten och ungefär 20 grader i vattnet!

För första gången på 3 år har jag haft det jag kallar ”riktig semester” dvs varit ledig flera veckor i sträck och bara tagit hand om mig själv! För även om den tid som är just nu i stugan är fin, så vill jag inte missa högsommaren! Att jag inte hade semester 2012 och 2013 var delvis mitt eget fel, som inte talade om på mitt dåvarande jobb att det var viktigt att få vara ledig, och heller inte begrep att det inte skulle hålla m jag inte kopplade bort jobbet minst tre veckor i sträck! 2014 var jag redan sjuk och kunde knappast utnyttja sjuktiden som semester. Det fanns de som trodde att jag ”hade det bra och fick extrasemester”, men så är det inte att vara utbränd. Det var rehabiliteringstid, som vid vilken kroppslig sjukdom som helst! Om man går med kryckor efter att ha stukat foten fattar alla att man inte kan gå till stan även om man kan det annars. Det är samma sak att vara utbränd, skillnaden är att det inte syns utanpå. Men ni som följt bloggen då, vet ju att jag även hade bra dagar förra sommaren. Att jag gjorde det jag orkade, och njöt av sensommaren och hösten som rehabilitering då också! 🙂

Jag försöker hålla mig borta från stress och starka känslor så mycket som möjligt, men några utflykter har det blivit under året som gick. Den största utflykten var för två veckor sen, när jag var på Malmö Pride med en vän. Väl där träffade vi på ytterligare ett par gamla gemensamma vänner, plus en av min kompis andra kompisar som jag aldrig träffat förr. Det var ganska lagom att vara borta över dagen och titta på paraden som manifesterar allas lika rätt att slippa diskriminering.

Prideparad i malmö den 8 augusti 2015

Prideparad i Malmö den 8 augusti 2015

Skånetrafiken hade för att understryka att man var sponsor till både Malmö Pride och Copenhagen Pride designat ett av sina Øresundståg i regnbågsfärgerna under tiden 3-23 augusti!

Ett Øresundståg i regnbågens alla färger!

Ett Øresundståg i regnbågens alla färger stannar i Sölvesborg!

Sammanfattningsvis återhämtar jag mig ganska bra från mitt utbrända jag. Jag är inte i mål än men det går en bit i sänder!

Kram allihopa!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

Kaosspöket…

Usch, jag har varit så trött några dagar… Ni som känner mig vet att jag har varit utbränd ett par gånger, och jag är antagligen (läs: troligen) där igen. Det funkade så länge jag jobbade på Ria, men jag funkar inte när jag blir direkt inkastad på en ny arbetsmarknadsaktivitet, med högre krav än vad som är tillåtet i antal arbetstimmar, och detta med arbetsförmedlingens goda (eller dåliga) minne.

Spöke

 

Jag hade själv hittat en plats, som både jag och andra trodde på för min del. Men där sa arbetsförmedlingen blankt nej med hänvisning till att jag inte får ha aktivitet mer än 30 timmar/vecka, resten av en heltid ska jag ägna åt att på egen hand söka arbete. Gott så, och jag accepterade att jag inte fick ta platsen. Nu är det plötsligt en självklarhet att jag ska jobba mer än 30 timmar, och vara hemma halv sju efter en lång dag. Söka arbeten kan jag göra på helgerna eller när jag kommer hem… Nej, jag kan faktiskt inte det. Jag måste verkligen ha åtminstone lördag och söndag ledigt. Dessutom, vad tror af? Förstår de inte att det inte är möjligt att gå runt eller ringa till företag sena kvällar och helgdagar? Då har de flesta stängt. Leta på datorn kan jag göra, men det är knappast tillräckligt om jag ska få ett riktigt jobb!

Dessutom, efter två år utan nån sammanhängande semester är jag tröttkörd. Och klarar absolut inte ett tredje år med t.o.m. högre tempo! Som ett brev på posten är jag utbränd igen…

Kram från en trött
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

Fingertoppskänslan

Medan kvällsmaten i form av pannkaka ligger på stekpannan, filosoferar jag över dagens psykologmöte. Jag har tankar, som jag iofs har tänkt många gånger förr. Men det blev ändå mer konkret när psykologen frågade, och jag kunde svara inför nån annan…

”Vill du ha en del av ditt liv ogjort?” Jag svarade ganska direkt ”Nej! För då vore jag inte jag. Jag skulle inte haft den fingertoppskänslan för människor som gör att jag funkar bra i mitt jobb!” För så är det. Jag vill inte ha de ”dåliga tiderna” ogjorda. För då skulle jag inte haft samma framgång i det jag helst vill syssla med. Med största säkerhet inte fått samma förtroende från människor som på ena eller andra sättet haft det jävligt. Antingen det har handlat om ideellt arbete som stödperson, eller i mitt jobb.

Nej. Jag skulle inte vilja förlora fingertoppskänslan. Fingertoppskänslan som gör att jag kan inte bara teoretiskt förstå, utan även att jag kan känna med den som är under isen. För jag var där. Fingertoppskänslan som man aldrig kan läsa sig till enbart genom bokkunskap. Jag föraktar inte socionomer och behandlingspedagoger som inte själva har erfarenheter av att ha mått dåligt, för ni är många med ett oerhört gott hjärta. Och ni gör ett ovärderligt jobb!  Men jag säger, att det är en ovärderlig tillgång, under förutsättning att man har lärt sig hantera sina egna problem.

Ibland är det som om vi med erfarenhet av Livets Hårda Skola ser rakt igenom varann. I alla fall när det gäller just det vi har varit med om. Det kan vara missbruk (eget eller i nära relationer), övergrepp, partnervåld. Jag har funderat på varför vi gör det. Jag tror att vi omedvetet sänder ut signaler till omgivningen. Signaler som ”våra egna” förstär. Kanske andra också förstår de signalerna, utan att våga reagera? Kanske de inte ser, för att de inte vet vad de ska titta efter?

Ja, kanske är det mest vi som var där, som ser? Eller som vågar se? Man ska nog inte säga som man ofta säger, ”Våga se, våga lyssna!” Jo, det är sant att vi alla borde ha mer civilkurage när det gäller att se människor som behöver oss. Men vet de flesta som har levt hela livet i sin skyddade miljö vad de ska leta efter. Och döljer inte vi som vill ha hjälp vårt hjälpbehov väldigt effektivt för just medelsvensson? Jo. På båda frågorna!

Men som avslutning på dagens inlägg: Nej, jag vill inte sudda ut mina erfarenheter! Utan dem hade jag absolut inte varit där jag är idag. Kanske jag hade haft högre status och mer pengar. Men hade jag trivts bättre? Hade jag haft bättre självkännedom och varit mer tillfreds med vad jag fått uträtta? Nej, absolut inte. Många av de innerliga, så älskvärda människor jag har lär känna, hade jag aldrig kommit i närheten av.

Tack för att ni finns. Både irl-vänner och er jag känner på nätet.
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

Stresshantering

Vad veckorna går… Och snart är det redan helg igen.

Det verkar ha gjort nytta att lära mig stresshantera av psykologen. Andningsteknik – andas in sakta o räkna till fem, hålla andan och andas ut långsamt medan jag igen räknar till fem. Fem gånger! 🙂

Och en sak till. Att för mitt inre gå till ”min trygga plats”. Mana fram en bild i fantasin av en plats där jag är trygg(eller tror att jag skulle vara, om jag inte har varit där eller platsen inte finns på riktigt). Och när stressen kommer så tar jag en minut och beger mig på en ”inre resa” till just den platsen. De här sakerna har jag hört om förr, och även testat. Det hjälper! 🙂

Jag har det trots allt ganska bra idag!

Kram på er!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

Ska bara eliten tillåtas överleva? Vi andra då…?

Jag har fått höra av s.k. ”vänner” att den befolkningspolitik vi i Sverige officiellt stod för fram till mitten av 70-talet(!), borde återinföras.Det har sagts rakt i ansiktet på mig att t.ex. ADHD ökar pga att familjer där en eller båda föräldrarna har en NPF-problematik ”tillåts skaffa yngel!”. Att de personerna borde ingå i den grupp man anser bör tvångssteriliseras. Att det inte finns andra lösningar än att sterilisera människor med vissa sjukdomar. Som inte ens alltid är sjukdomar… Utan snarare är ett hinder för att orka med det allt med överstressade samhälle som snart ingen – frisk eller ej – orkar med. Är det inte dags att anpassa samhället iaf lite, för oss som inte alltid orkar stressa 24 timmar om dygnet? Som behöver den där vilodagen som var så helig förr. En vilodag behöver inte vara ”helig” pga religion. Däremot behöver vi dagar när vi inte har samma uppskruvade tempo.

En vän jag skulle träffa för ett tag sedan sa ifrån att ”jag har stressat för mycket och orkar inte! Kan vi skjuta på det?” Så klart vi kunde. Jag blev stolt över hen som vågade säga ifrån när orken var slut, trots att vi båda två hade sett fram emot att träffas. Det visar att man vill ta hand om sitt välbefinnande. Det är viktigt att våga säga ifrån när vi pga för mycket stress känner oss som en liten våt fläck. Eller ska vi göra som jag hörde på ett jobb jag hade…? Min chef tog för givet att ”Du får skaffa stark medicin så du pallar ett tag till för här ska jobbas varje dag, latmaskar!” Ja, självklart ska man jobba varje vardag om man är heltidsanställd. Om man orkar. Men vi är olika. En del av oss orkar inte lyfta tungt, andra har svårt att gå. Jag har svårt för andra saker, t.ex. stress i överflöd.

Men stress påverkar mig olika. Det finns stress som snarast peppar mig till att öka mitt fokus. Det är när jag är mitt inne i nåt jag trivs med. Annan stress, när jag t.ex. måste iväg till nåt jag vet (inte bara har fobi för, utan vet!) att jag inte kommer att fixa, är fruktansvärd. Det blir en inre stress och ångest, trots att takten kanske inte alls är särskilt uppdriven.

Ibland är det t.ex. roligt att städa. Om jag är pigg och inte har kniven på strupen när jag måste vara färdig. Andra tillfällen kommer jag inte ens igång, det är om jag vet att jag har en deadline när lägenheten ska vara fin för nån annans skull. Nån annan som jag känner kommer för att inspektera om jag sköter mig, snarare än för att träffa mig. Det blir prestationsångest. Förstår ni skillnaden?

Så nu ska jag gå och plocka lite (bara lite) bland det jag har föresatt mig att städa idag! 🙂

Kram på er!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan