Kategoriarkiv: Personligt

Långt upp i norr…

Så har jag tittat på ”Ginas Värld” igen!

Skärmdump från svt Play

Skärmdump från SVT Play

Ni som känner mig, eller föler mig regelbundet, vet att jag precis som samefamiljen Gina besöker, också har mitt ursprung i en minoritet som staten inte alltid har varit snälla emot. Resandefolket. Vi som tillhör minoritetsfolk, var vi än finns i världen, har ofta gemensamt att majoriteten har sett oss över axeln. Kört över oss.

Men nu var det inte det jag tänkte blogga om idag, utan om att jag skulle känna mig hemma i Norrlands inland. Komma rakt in i naturen och de oändliga vidderna. Bo i en by med bara 14 invånare… Jag säger som tjejen i programmet, att Stockholm kan vara trevligt, men jag får panik av att det är för stressigt och för mycket folk på en gång. Det är bara en sak som gör att jag inte kan tänka mig att flytta dit. Jag skulle längta hem till det som ändå är mitt hem. Strandkanten i västra Blekinge. Alla trakter har sina egenheter, en av Blekinges egenheter är näktergalen om våren. Den skulle jag sakna. Men jag skulle vilja ha lika mycket vinter som i norr! Blir det vinter i söder så är det oftast bara snö några veckor. Om det blir vinter alls, vill säga. 2014-2015 var öht ingen vinter. Och på sätt och vis kanske det var bra, för det är lättare för mig att ta mig ner oftare om det inte är snö, och det behövde jag när jag var som mest utbränd. Men vinter är vackert!

Så här såg det ut 1 advent 2014 i Sölvesborg!

Så här såg det ut 1 advent 2014 i Sölvesborg! Blek vintersol, många plusgrader och inte ens is på badviken.

Jag läste en långtidsprognos som påstår att det ska bli smällkallt även i söder kommande vinter, men det får vi ju se… Nåja, i morgon ska jag iallafall försöka resa ner till mitt älskade Blekinge, så det blir tidigt i säng ikväll!

Kram på er!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

Annonser

Tandläkarskräck

Nåja, så illa är det inte. Numera. Men jag tycker fortfarande det är hemskt att gå till tandläkaren. Därför blev jag både stressad och lite rädd idag när jag kom in till tandläkaren och satte mig i stolen. Tandläkaren sa lite klämkäckt att han ”ska laga lite, men det behöver du ingen bedövning för!” Jag sa att jag behövde det, och han undrade om det verkligen var nödvändigt. ”Ja, det är det! Du lovade faktiskt det förra gången, och skulle sätta av extra tid så att du hann ge mig det!” ”Jaså det har jag glömt. Men då får du det!” Jodå jag fick rejält med bedövning så att jag slapp ha ont. Så mycket så att jag nu, tre timmar senare, är bedövad i halva käken. Så det gäller att bokstavligt ha tungan rätt i mun nu när jag äter middag. Men hellre det än att ha ont när de lagar! 🙂

När det var färdiglagat, sa tandläkaren att jag var färdig och inte behövde komma tillbaka mer! ”Jamen, det är ju flera saker kvar att göra, jag skulle ju ha både en bro, och en bettskena sa ni var extra viktig och att jag måste ha!” Då kollade sköterskan och sa att ”jaha det har vi visst skrivit upp…” Jag påminde även om en spräckt fyllning som han sa förra gången att han skulle laga…

Jodå, han tog sig en titt, och sa att fyllningen satt så löst så den kanske jag kommer att svälja, och ”Den måste vi laga till”. Så nu blir det minst en gång till, kanske mer…

Och bedövningen släpper väl snart. Allt medan jag så försiktigt som möjligt tuggar på mina fiskpinnar med potatismos!

Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

”Kan du ge dej fan på att jag kan!”

Man kan inte leva så…
KAN DU GE DEJ FAN PÅ ATT JAG KAN!

Jag vet att videon handlar om att vara gay och lesbisk, men texten kan i överförd mening tillämpas på många fördomar!

Nej, man kan inte leva precis hur man vill. Inte på ett sätt som skadar andra. Men om din granne råkar vara homosexuell, ha ett annat ursprung än vit medelklass, eller har en religion du inte delar? So what? Stör det dig? Är det en självklarhet att en mörkhyad person behöver punktmarkeras på varuhusen, för att ”man vet hur dom är”? Eller är varje muslim självmordsbombare med en dynamitgubbe i innerfickan, som hen bara väntar på att utlösa mitt i rusningstid? Nej, knappast.

Varför bemöts jag ofta på ett helt annat sätt av dem som får veta att jag har mitt ursprung i resandefolket? Ibland negativt, i stil med att ”alla tattare är lurendrejare och tjuvar!” Men inte alltid, utan ibland som nåt exotiskt. Det händer att folk hymlar med ögona och tycker att jag är cool bara för att jag är ”tattare”. Äh, jag är inte coolare än andra, iaf inte av den orsaken.

Det är heller inte mer synd om mig för att jag växte upp som mobbad maskrosunge. Det är klart jag var ett ”offer” på ett sätt. Men att alltid betraktas som offer som det är synd om, som aldrig kommer att ha chans till ett drägligt liv? Nej, den idén köper jag inte. Vi är för många maskrosungar som har visat att det gick bra för oss som vuxna, för att kunna dra den generella slutsatsen att ingen av oss nånsin kommer att ha en chans! Jag kan stå över negativa människors fördomar.

Kan du ge dej fan på att jag kan!

Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

Dumbphone eller smartphone? eller ”Livet efter utbrändheten”

Det sägs allmänt att mobilen – i synnerhet en smartphone – är en stor källa till stress. Omedveten stress. Dvs man stressar hela tiden genom att alltid vara uppkopplad mot sociala media, kalender mejl och annat. Därför hade det säkert varit bra om jag kunde köpa vad som har börjat kallas ”dumb-phone”, dvs en mobil man bara kan ringa och skicka sms med. Där det inte går att installera en massa appar, när jag nu är på jakt efter ny mobil.

Smartphone som jag vill ha!

Smartphone som jag vill ha!

eller…

Enkel telefon som bara går att ringa med?

Enkel telefon som bara går att ringa med?

Tyvärr behöver jag en smartphone. Ja, dvs jag behöver en telefon med kalender som påminner om viktiga arrangemang genom att pipa, och som helst går att synka med en kalender hemma, t.ex. i datorn, annars glömmer jag. Eller är orolig över risken att glömma, så att bara oron blir till ett stressmoment. Och jag behöver internetbank, liksom att de flesta myndigheter, t.o.m. tandläkaren och arbetsförmedlingen nuförtiden tar för givet att de kan skicka meddelanden via sms. Undrar hur de gör med den som inte har råd till nån mobil?

Men okej, jag ”behöver” inte visa för 300 pers, som är mitt ungefärliga antal följare på fejjan och insta att jag går på marknad eller åker pendeltåg. Iaf inte för att själv överleva. Men jag ser det som en väg att visa både de vänner som bor långt borta vad jag pysslar med, och dem jag har i min ytliga bekantskapskrets att jag lever fortfarande. Så den biten fyller också en funktion. Det som skulle minska mobilberoendet är däremot att inte kolla fejjan en gång i kvarten. Så när jag får hem min nya telefon kanske jag försöker låta bli att ha fejjans app aktiverad. Få se hur länge jag kan hålla det… 😉

Det jag behöver, är att lära mig hantera informationsflödet. Lära mig att jag inte måste titta på allt på nätet, inte måste ”ha allt nu!”. Det gick bra förr i världen, och går så klart nu med! Nåja, jag ska inte börja spekulera förrän jag har köpt telefonen ifråga kanske… 😉

Kram på er!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

Trött!

Gääääsp!

Gääääsp!

Klockan är snart sju på morgonen, det är höstmörkt och regnigt. Inte alls kul att behöva gå upp, men sånt är livet! Jag som altid har varit så morgonpigg och kunnat hoppa upp vid sex, eller t.o.m. halv sex när jobbet har krävt det… Jag vet inte om det beror på hösten eller nåt annat att jag är så trött när jag vaknar. Men jag brukar inte påverkas av hösten.

Utsikt från mitt fönster...

Utsikt från mitt fönster…

Jag försöker få i mig lite kaffe att vakna av. Det är säkert inte nyttigt när jag redan har magknip, men annars vaknar jag nog inte alls! 😉

Nåja, jag jobbar förmiddag, sen kan jag ju vila när jag kommer hem.

Kram på er och ha en bra dag!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

”Alla har samma chans…”

”Livet är väl ingen dans
Alla har samma chans
Säger du och vänder blicken
Åt et annat håll….”

Jag önskar att det var så, att alla fick samma chans. Men hur gärna många vill tro det. Vill tro, av välvilja för att det borde vara så, eller i förakt för den som inte lyckas nå lika långt som andra, så är det inte så. När ska vi inse att alla inte föds med samma förutsättningar? Att det inte är självklart för alla att gå på uni och ”bli nåt”? Att det inte alltid (eller oftast inte!) handlar om lathet eller att man ”väljer” att stå kvar på en i samhällets ögon lägre statusnivå?

Jag blir riktigt ledsen varje gång jag hör föraktfulla kommentarer om barnen som liksom tjejen i texten…

”…torkar bort sitt snor
Hon går i snön i sommarskor
I betongen
Magen skriker…”

Är det hennes fel? Är det mammas fel som ”kunde prioriterat bort öl och cigaretter”? Kanske. Men det är inte alltid föräldrarna ens använder öl och cigaretter. De kan ha haft oturen att bli långtidsarbetslösa, eller sjukskrivna. Och i dagens samhälle tar det inte lång tid i den situationen innan en kan hamna under isen både ekonomiskt och socialt.

”…en liten tjej
Som inte kunnat tacka nej
Till betongen…”

De flesta som växer upp i betongförorterna kan knappast ”välja” något annat. Jag kunde knappast ”tacka nej till betongen”.

En sak till: Min pappa skötte iofs alltid sitt jobb, men ibland drack han för mycket. Han sa vid ett tillfälle

”Om Direktör X ramlar ihop och dör på gatan, tycker alla synd om honom, och det kommer på första sidan i lokalbladet. Om jag ramlar ihop säger folk ‘Han har supit ihjäl sig!’ även om jag är nykter!”

Och han hade rätt. När han – i nyktert tillstånd (tänk att det ska behöva påpekas, men både han och bilisten ifråga blev alkotestade) – blev påkörd på ett övergångsställe av en vårdslös bilist, och skadad för livet, var de flestas första fråga hur mycket han hade supit.

Med det här vill jag inte säga att det för evigt är kört för den om inte föds med silversked i mun. Däremot att vi har olika förutsättningar. Och därmed olika lång väg till toppen. Om det nu är toppen vi vill nå. Jag vill det inte, för jag hör inte hemma i toppen. Inte i botten heller.

För jag är betongunge, vilket naturligtvis har präglat mig. Det verkar finnas de som tycker man bör skämmas över att som yngre ha trampat runt i förortsbetongen bland höghusen. Men jag skäms inte över mitt ursprung. Inte nu längre. Det gjorde mig till mig, och jag är för det mesta stolt över den jag blev! 🙂

Men påstå aldrig att alla har samma chans bara en anstränger sig.
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

”Må-dåligt-bloggande”?

Jag med frukostkaffet! :)

Jag med frukostkaffet! 🙂

Jag började, i likhet med många andra bloggare jag följer/följt, blogga i genren ”tjej-som-mår-dåligt”. Just då fanns det flera anledningar till att jag mådde dåligt. Bl.a. att jag växte upp som maskrosunge, att jag hade en bakgrund i en kristen sekt där jag hade blivit utkastad och fick klara mig helt utan socialt kontaktnät tills jag på egen hand lyckades skaffa ett sånt. Det var inte så lätt, och jag snubblade några gånger på vägen.

Bloggen har förändrats sen dess. Inte för att jag har slutat kännas vid min historia, utan snarare att jag har gått vidare i livet, och har fått andra prioriteringar. Jag är övertygad om att det är viktigt i en blogg som min, som redan från början haft ambitionen att spegla mig och min vardag, att följa med i livets olika skiften. Att inte stanna kvar i ett bloggtema för att så ”ska vara”, eller för att det känns positivt för stunden att ha engagerade läsare som ”tycker synd om” eller skickar en uppmuntranskommentar till ett inlägg om en miserabel dag.

Förstå mig rätt, det värmer att få bekräftelse från andra ”må-dåligt-bloggare”. Men det kan bli så (även om det inte var så för just mig!) att det ibland är ett medvetet eller omedvetet tävlande mellan de bloggare som följer varann, om vem som mår ”värst”. Om ni fattar hur jag menar? Nån skriver t.ex. att hen rispade sig på armen, och en av hens följare (och vi var/är många i genren som följt varann från och till) kanske kontrar med att hen skärt sig väldigt djupt, och kanske även visar ett foto på såret. Eller om en ”thinspo”-bloggare (=anorexiblogg) skriver om att bara ha ätit ettt ägg på hela dagen, så trumfar en annan med ”bara en halv barnmatsburk plus aptitnedsättande medicin!” Fattar ni nu vad jag menar med att ”tävla” i att må mest dåligt? Ofta är det säkert omedvetet. Men det är så det förhåller sig. Och när man kommenterar varandras bloggar, så underhålls bekräftelsetörsten.

Men ändå, och jag säger det igen – förstå mig nu rätt! Ofta är det viktigt under en tid att få ventilera sitt dåliga mående. Att få omgivningen att se att man finns, såväl som att få bekräftelse från andra att man inte är ensam om sina tankar. Men det finns också tillfällen när (vissa av) de här bloggarna går över gränsen, och istället blir antingen triggande ifråga om både eget och andras dåliga mående, eller bekräftande i att ju sämre man skriver att man mår, ju mer ”uppmuntran” får man. Och då ser man inte nån orsak att ens försöka må bättre. Ni vet, det som kallats antingen ”WYSIWAYG” (What You See Is What You Get) eller ”sjukdomsvinst”. Man vet vad man har, och ett liv som frisk känns lite  skrämmande. För det vet man inte hur man ska bära sig åt för att leva. Till den rädslan har jag aldrig velat medverka.

Så… Den som eventuellt fortfarande hoppas att min blogg ska få tillbaka temat ”må-dåligt-tjej”, kommer att bli besviken. Det innebär inte att jag aldrig kommer att beröra ämnet. Min historia är en del av mig, som jag inte tänker förneka, och som har gjort mig till den jag är. På gott och ont, fast mest på gott! 🙂 Jag kommer att beröra den usla psykvården, maskrosliv, hur jag återhämtar mig från min senaste utmattning osv. För jag har erfarenheter som jag vill dela med mig av. Dels för att väcka omgivningens uppmärksamhet och få den att förstå, dels för att ämnet engagerar mig. Men jag tänker inte ”fastna” i den del av min historia som är just – historia.

Som sagt. Har jag en dålig dag så kanske jag skriver om hur jag tacklar den dagen. Men bloggen kommer aldrig mer att fokusera på ”må-dåligt-bloggande”! För jag gick vidare!

Men kom ihåg! Det innebär inte att jag nånsin kommer att döma er som ännu inte har kunnat ta de där avgörande stegen mot att må bra. För till det kan finnas många orsaker! Lika många orsaker som att ramla ner igen!

Kram alla kämpar därute i cyberspace!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan