Kategoriarkiv: Personligt

Dumbphone eller smartphone? eller ”Livet efter utbrändheten”

Det sägs allmänt att mobilen – i synnerhet en smartphone – är en stor källa till stress. Omedveten stress. Dvs man stressar hela tiden genom att alltid vara uppkopplad mot sociala media, kalender mejl och annat. Därför hade det säkert varit bra om jag kunde köpa vad som har börjat kallas ”dumb-phone”, dvs en mobil man bara kan ringa och skicka sms med. Där det inte går att installera en massa appar, när jag nu är på jakt efter ny mobil.

Smartphone som jag vill ha!

Smartphone som jag vill ha!

eller…

Enkel telefon som bara går att ringa med?

Enkel telefon som bara går att ringa med?

Tyvärr behöver jag en smartphone. Ja, dvs jag behöver en telefon med kalender som påminner om viktiga arrangemang genom att pipa, och som helst går att synka med en kalender hemma, t.ex. i datorn, annars glömmer jag. Eller är orolig över risken att glömma, så att bara oron blir till ett stressmoment. Och jag behöver internetbank, liksom att de flesta myndigheter, t.o.m. tandläkaren och arbetsförmedlingen nuförtiden tar för givet att de kan skicka meddelanden via sms. Undrar hur de gör med den som inte har råd till nån mobil?

Men okej, jag ”behöver” inte visa för 300 pers, som är mitt ungefärliga antal följare på fejjan och insta att jag går på marknad eller åker pendeltåg. Iaf inte för att själv överleva. Men jag ser det som en väg att visa både de vänner som bor långt borta vad jag pysslar med, och dem jag har i min ytliga bekantskapskrets att jag lever fortfarande. Så den biten fyller också en funktion. Det som skulle minska mobilberoendet är däremot att inte kolla fejjan en gång i kvarten. Så när jag får hem min nya telefon kanske jag försöker låta bli att ha fejjans app aktiverad. Få se hur länge jag kan hålla det… 😉

Det jag behöver, är att lära mig hantera informationsflödet. Lära mig att jag inte måste titta på allt på nätet, inte måste ”ha allt nu!”. Det gick bra förr i världen, och går så klart nu med! Nåja, jag ska inte börja spekulera förrän jag har köpt telefonen ifråga kanske… 😉

Kram på er!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

Trött!

Gääääsp!

Gääääsp!

Klockan är snart sju på morgonen, det är höstmörkt och regnigt. Inte alls kul att behöva gå upp, men sånt är livet! Jag som altid har varit så morgonpigg och kunnat hoppa upp vid sex, eller t.o.m. halv sex när jobbet har krävt det… Jag vet inte om det beror på hösten eller nåt annat att jag är så trött när jag vaknar. Men jag brukar inte påverkas av hösten.

Utsikt från mitt fönster...

Utsikt från mitt fönster…

Jag försöker få i mig lite kaffe att vakna av. Det är säkert inte nyttigt när jag redan har magknip, men annars vaknar jag nog inte alls! 😉

Nåja, jag jobbar förmiddag, sen kan jag ju vila när jag kommer hem.

Kram på er och ha en bra dag!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

”Alla har samma chans…”

”Livet är väl ingen dans
Alla har samma chans
Säger du och vänder blicken
Åt et annat håll….”

Jag önskar att det var så, att alla fick samma chans. Men hur gärna många vill tro det. Vill tro, av välvilja för att det borde vara så, eller i förakt för den som inte lyckas nå lika långt som andra, så är det inte så. När ska vi inse att alla inte föds med samma förutsättningar? Att det inte är självklart för alla att gå på uni och ”bli nåt”? Att det inte alltid (eller oftast inte!) handlar om lathet eller att man ”väljer” att stå kvar på en i samhällets ögon lägre statusnivå?

Jag blir riktigt ledsen varje gång jag hör föraktfulla kommentarer om barnen som liksom tjejen i texten…

”…torkar bort sitt snor
Hon går i snön i sommarskor
I betongen
Magen skriker…”

Är det hennes fel? Är det mammas fel som ”kunde prioriterat bort öl och cigaretter”? Kanske. Men det är inte alltid föräldrarna ens använder öl och cigaretter. De kan ha haft oturen att bli långtidsarbetslösa, eller sjukskrivna. Och i dagens samhälle tar det inte lång tid i den situationen innan en kan hamna under isen både ekonomiskt och socialt.

”…en liten tjej
Som inte kunnat tacka nej
Till betongen…”

De flesta som växer upp i betongförorterna kan knappast ”välja” något annat. Jag kunde knappast ”tacka nej till betongen”.

En sak till: Min pappa skötte iofs alltid sitt jobb, men ibland drack han för mycket. Han sa vid ett tillfälle

”Om Direktör X ramlar ihop och dör på gatan, tycker alla synd om honom, och det kommer på första sidan i lokalbladet. Om jag ramlar ihop säger folk ‘Han har supit ihjäl sig!’ även om jag är nykter!”

Och han hade rätt. När han – i nyktert tillstånd (tänk att det ska behöva påpekas, men både han och bilisten ifråga blev alkotestade) – blev påkörd på ett övergångsställe av en vårdslös bilist, och skadad för livet, var de flestas första fråga hur mycket han hade supit.

Med det här vill jag inte säga att det för evigt är kört för den om inte föds med silversked i mun. Däremot att vi har olika förutsättningar. Och därmed olika lång väg till toppen. Om det nu är toppen vi vill nå. Jag vill det inte, för jag hör inte hemma i toppen. Inte i botten heller.

För jag är betongunge, vilket naturligtvis har präglat mig. Det verkar finnas de som tycker man bör skämmas över att som yngre ha trampat runt i förortsbetongen bland höghusen. Men jag skäms inte över mitt ursprung. Inte nu längre. Det gjorde mig till mig, och jag är för det mesta stolt över den jag blev! 🙂

Men påstå aldrig att alla har samma chans bara en anstränger sig.
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

”Må-dåligt-bloggande”?

Jag med frukostkaffet! :)

Jag med frukostkaffet! 🙂

Jag började, i likhet med många andra bloggare jag följer/följt, blogga i genren ”tjej-som-mår-dåligt”. Just då fanns det flera anledningar till att jag mådde dåligt. Bl.a. att jag växte upp som maskrosunge, att jag hade en bakgrund i en kristen sekt där jag hade blivit utkastad och fick klara mig helt utan socialt kontaktnät tills jag på egen hand lyckades skaffa ett sånt. Det var inte så lätt, och jag snubblade några gånger på vägen.

Bloggen har förändrats sen dess. Inte för att jag har slutat kännas vid min historia, utan snarare att jag har gått vidare i livet, och har fått andra prioriteringar. Jag är övertygad om att det är viktigt i en blogg som min, som redan från början haft ambitionen att spegla mig och min vardag, att följa med i livets olika skiften. Att inte stanna kvar i ett bloggtema för att så ”ska vara”, eller för att det känns positivt för stunden att ha engagerade läsare som ”tycker synd om” eller skickar en uppmuntranskommentar till ett inlägg om en miserabel dag.

Förstå mig rätt, det värmer att få bekräftelse från andra ”må-dåligt-bloggare”. Men det kan bli så (även om det inte var så för just mig!) att det ibland är ett medvetet eller omedvetet tävlande mellan de bloggare som följer varann, om vem som mår ”värst”. Om ni fattar hur jag menar? Nån skriver t.ex. att hen rispade sig på armen, och en av hens följare (och vi var/är många i genren som följt varann från och till) kanske kontrar med att hen skärt sig väldigt djupt, och kanske även visar ett foto på såret. Eller om en ”thinspo”-bloggare (=anorexiblogg) skriver om att bara ha ätit ettt ägg på hela dagen, så trumfar en annan med ”bara en halv barnmatsburk plus aptitnedsättande medicin!” Fattar ni nu vad jag menar med att ”tävla” i att må mest dåligt? Ofta är det säkert omedvetet. Men det är så det förhåller sig. Och när man kommenterar varandras bloggar, så underhålls bekräftelsetörsten.

Men ändå, och jag säger det igen – förstå mig nu rätt! Ofta är det viktigt under en tid att få ventilera sitt dåliga mående. Att få omgivningen att se att man finns, såväl som att få bekräftelse från andra att man inte är ensam om sina tankar. Men det finns också tillfällen när (vissa av) de här bloggarna går över gränsen, och istället blir antingen triggande ifråga om både eget och andras dåliga mående, eller bekräftande i att ju sämre man skriver att man mår, ju mer ”uppmuntran” får man. Och då ser man inte nån orsak att ens försöka må bättre. Ni vet, det som kallats antingen ”WYSIWAYG” (What You See Is What You Get) eller ”sjukdomsvinst”. Man vet vad man har, och ett liv som frisk känns lite  skrämmande. För det vet man inte hur man ska bära sig åt för att leva. Till den rädslan har jag aldrig velat medverka.

Så… Den som eventuellt fortfarande hoppas att min blogg ska få tillbaka temat ”må-dåligt-tjej”, kommer att bli besviken. Det innebär inte att jag aldrig kommer att beröra ämnet. Min historia är en del av mig, som jag inte tänker förneka, och som har gjort mig till den jag är. På gott och ont, fast mest på gott! 🙂 Jag kommer att beröra den usla psykvården, maskrosliv, hur jag återhämtar mig från min senaste utmattning osv. För jag har erfarenheter som jag vill dela med mig av. Dels för att väcka omgivningens uppmärksamhet och få den att förstå, dels för att ämnet engagerar mig. Men jag tänker inte ”fastna” i den del av min historia som är just – historia.

Som sagt. Har jag en dålig dag så kanske jag skriver om hur jag tacklar den dagen. Men bloggen kommer aldrig mer att fokusera på ”må-dåligt-bloggande”! För jag gick vidare!

Men kom ihåg! Det innebär inte att jag nånsin kommer att döma er som ännu inte har kunnat ta de där avgörande stegen mot att må bra. För till det kan finnas många orsaker! Lika många orsaker som att ramla ner igen!

Kram alla kämpar därute i cyberspace!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

Trött dag

Så är det söndag, och jag har ingen energi alls idag. Eller hade den börjar komma nu när klockan är 3 på eftermiddagen. Jag har haft en dag med lite bakslag i min utbrändhet och det sägs ju att såna dagar alltid kommer att komma.

Gäsp! Trött idag...

Gäsp! Trött idag…

Nåja, det kommer nya dagar, och jag är säkert piggare i morgon!

Kram på er!
Sussie a.k.a.Ödmjuka Kaxan

Thank God It’s Friday!

Thank God It't Friday!

Thank God It’t Friday!

Så har det blivit fredag igen och jag sitter nyduschad och är dödstrött. Hur gärna jag än vill vara helt återställd så är jag inte det. Det blev inte landet denna helgen, dels orkar jag inte köra och dels har jag tvätt att stå i hemma, som jag måste få färdigt.

Nå, jag ska koppla av lite med TV:n, sen antagligen sova tidigt. Trots att det är fredag!

Kram på er!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

Diagnoser i all ära…

Klicka och lyssna!

Klicka och lyssna!

Jag lyssnade på en dokumentär från UR igår, och den var onekligen intressant. Var tionde ungdom söker hjälp hos BUP (Barn- och ungdomspsykiatrin. Många av dem sår så småningom nån form av psykiatrisk och/eller neuropsykiatrisk diagnos.

Idun,, som programmet handlar om, fick en diagnos där hon inte alls kände igen sig, och jag undrar om diagnosen i det läget är särskilt lyckad. Det är nämnligen oerhört lätt att ”socialiseras” in i en diagnos man egentligen inte har, om man får höra tillräckligt ofta vad man förväntas klara eller inte klara. Jag har t.ex. blivit tillsagd av en psykiater att jag aldrig kommer att klara att läsa några längre stycken i en bok, trots att jag älskar att läsa. Mina protester ledde bara till att läkaren blev arg och svarade ””Nej säger jag, det kan du inte! Men du kommer att kunna när du får medicin mot din sjukdom. Det blir väl kul?” Jag kan fortfarande läsa, och kan koncentrera mig på läsningen.  Däremot kunde jag inte koncentrera mig alls när jag åt ADHD-medicin. Men det tog lång tid innan jag tilläts sluta med medicin, för alla med ADHD skulle ha centralstimulerande piller. Jag tror inte det alls är lyckat att behandla alla med en viss diagnos efter samma mall.

Jag tror inte ens diagnosticerandet till höger och vänster är särskilt lyckat. Räcker det inte att säga att alla är olika? Att vi är bra på olika saker? Men dagens samhällsstruktur tillåter inte att vi är unika, utan vi måste vara effektiva och förutsägbara. Alla är inte det. Och det behöver inte vara en sjukdom att inte uppfylla de fyrkantiga normerna, om inte individen själv far illa förstås.

För mig är frågan om man ska ha diagnoser och medicin för sin egen skull eller för omgivningens? För mig har det varit både plus och minus att ha diagnoser på papper.

Kram på er!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

Husspöket!

SpökeHar jag berättat att jag har ett husspöke i min stuga? Ja, jag vet att nu sitter några av mina läsare och skakar på huvudet och undrar om jag är klok. Och jag vet att andra tycker det är spännande med spöken. Och åt6er andra som ander att den andliga världen är det självklaraste som finns.

Nå, varför tror jag att det är ett spöke då? Är det inte bara blåsten som får en gardin att fladdra eller en råtta som springer i takets eller väggens isolering? Jo, ibland är det just det! Men jag tror inte att det alltid är så. Take it or leave it det är iaf min tro! Ibland knakar huset på ett sätt det gör om nån går här inne, men det vanligaste är att det ”känns” att nån/nåt är närvarande, och det luktar av pappas tobak ett par minuter. Men bara några minuter, sen försvinner det! Är det pappa som sitter och röker, som han alltid gjorde när han levde utan att ta hänsyn? Och eftersom ingen har rökt inne sen han dog för nästan 20 år sen, så är jag säker på att det knappast är gammal lukt som ”sitter kvar”. Då borde det väl dessutom finnas i huset hela tiden? Eller? Varelsen (eller vad jag ska kalla den) stör oftast inte, men jag skulle vilja ha ut den ändå…

Nåväl, nu luktar det inte tobak och har inte gjort på en stund!

Kram på er!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

Att börja om igen!

Ja, det börjar bli dags att börja blogga igen!

Jag har ju som de som följt mig vet, varit utbränd och fått ägna tid åt att ta hand om bara mig. Det har varit svårt för det är jag inte van vid. Jag vill ju få alla andra att trivas och må bra så glömmer jag mig själv!

Men efter att under ett par månader förra sommaren och hösten ha varit sjukskriven, och sedan jobbat lite försiktigt på 25% är det dags att jobba halvtid ett tag. Vi får se hur det går, efter en vecka med halvtid känns det ganska bra. Men visst är det en omställning.

Jag kommer att jobba fyra dagar i veckan men inte hela dagar, så det blir tid att åka iväg till min stuga i Sölvesborg (som ni väl minns att jag skrivit att jag har?), där jag laddar batterierna bättre än nån annan stans i hela världen!

Jag hämtar mer energi på sensommaren och hösten fr.o.m. nu ungefär och fram till den riktigt kulna hösten kommer. Byn där stugan ligger är tystare, lugnare. och de flesta turister och sommargäster har rest hem. Visst älskar jag våren med den första blåsippan göken och näktergalen, när man sitter på altanen och sånt och njuter. Men nu är det en speciell tid av eftertänksam, melankolisk tystnad som jag iaf just nu behöver. En upplevelse som nog bara den förstår som varje år är med om detsamma. Fåglarna tystnar, mindre trafikljud, färre  badgäster osv.

Eftersom jag är nere i stugan i helgen, så blev det ett bad. Jag passar på så länge det är lite sommar kvar. Badbryggan ligger fortfarande i, men det är nog en tidsfråga innan den tas upp. Det brukar ske nån helg i skiftet augusti-september.

Lågvatten och varmt i vattnet!

Lågvatten och ungefär 20 grader i vattnet!

För första gången på 3 år har jag haft det jag kallar ”riktig semester” dvs varit ledig flera veckor i sträck och bara tagit hand om mig själv! För även om den tid som är just nu i stugan är fin, så vill jag inte missa högsommaren! Att jag inte hade semester 2012 och 2013 var delvis mitt eget fel, som inte talade om på mitt dåvarande jobb att det var viktigt att få vara ledig, och heller inte begrep att det inte skulle hålla m jag inte kopplade bort jobbet minst tre veckor i sträck! 2014 var jag redan sjuk och kunde knappast utnyttja sjuktiden som semester. Det fanns de som trodde att jag ”hade det bra och fick extrasemester”, men så är det inte att vara utbränd. Det var rehabiliteringstid, som vid vilken kroppslig sjukdom som helst! Om man går med kryckor efter att ha stukat foten fattar alla att man inte kan gå till stan även om man kan det annars. Det är samma sak att vara utbränd, skillnaden är att det inte syns utanpå. Men ni som följt bloggen då, vet ju att jag även hade bra dagar förra sommaren. Att jag gjorde det jag orkade, och njöt av sensommaren och hösten som rehabilitering då också! 🙂

Jag försöker hålla mig borta från stress och starka känslor så mycket som möjligt, men några utflykter har det blivit under året som gick. Den största utflykten var för två veckor sen, när jag var på Malmö Pride med en vän. Väl där träffade vi på ytterligare ett par gamla gemensamma vänner, plus en av min kompis andra kompisar som jag aldrig träffat förr. Det var ganska lagom att vara borta över dagen och titta på paraden som manifesterar allas lika rätt att slippa diskriminering.

Prideparad i malmö den 8 augusti 2015

Prideparad i Malmö den 8 augusti 2015

Skånetrafiken hade för att understryka att man var sponsor till både Malmö Pride och Copenhagen Pride designat ett av sina Øresundståg i regnbågsfärgerna under tiden 3-23 augusti!

Ett Øresundståg i regnbågens alla färger!

Ett Øresundståg i regnbågens alla färger stannar i Sölvesborg!

Sammanfattningsvis återhämtar jag mig ganska bra från mitt utbrända jag. Jag är inte i mål än men det går en bit i sänder!

Kram allihopa!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

10 år sen…

För tio år sen var jag vid stranden, i Tredenborg utanför Sölvesborg, vid min stuga. Jag följde nyheterna om en annan strand långt borta, i Thailand. Nyheterna i Text-TV skrev första dagarna att ”kanske tusentals” var döda i tsunamin. Efter några dagar började det gå upp att det kunde vara så många som 100.000. Senare fick vi klart för oss att det var ungefär en kvarts miljon! Jag var vid havet, såg ut över min horisont, och funderade…

Jag förlorade ju ingen som stod mig nära, däremot en familj jag var lite bekant med. Så jag känner inget behov av att vara vid katastrofplatsen idag. Däremot skulle jag velat vara vid havet, vid stranden i Tredenborg, igen. Gå en promenad, fundera, kanske tända ett ljus eller släppa upp en sån där rispapperslykta som har börjat bli vanliga nuförtiden.

Fast jag är kristen och inte ”ska” tro pöå naturreligioner, så har jag insett att det ligger mycket vishet i hur människor och folk som alltid levt nära naturen respekterar den på ett annat sätt än vi industrialiserade stadsmänniskor. Jag har tagit intryck av deras vishet och klokskap. Jag hörde att en man som var från trakten hade sagt efter katastrofen att ”Så nära stranden går inte att bo, det har vi vetat i tusen år!” På frågan varför. blev det självklara svaret ”Det bor en vattenande där och han blir arg då! Turisterna skrattade åt oss och trodde inte på anden, men se så arg han blev!” Ande eller inte, men bara för att inte vi hade sett nån tsunami, så måste vi lära oss respekt för naturen!

Ta hand om er!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan