Kategoriarkiv: Missbruk

Styrka eller tur?

Jag har just sett Vi barn från Bahnhof Zoo

(jag hittade tyvärr ingen trailer på svenska)

Om den kan man säga mycket, inte minst att den är realistisk. Tyvärr. Men jag kanske ska säga att det bara är en del av missbruket och missbruksmiljön som ser ut så här. Jag pratade för ett tag sen med en ambulanssjukvårdare, som sa att han har fått hämta ”fingubbar” efter överdoser (han sa naturligtvis inte vem, pga sin tystnadsplikt!). Människor som de flesta inte kan tänka sig håller på med droger. Missbruk finns i alla samhällsskikt. Men ibland ser vi det inte. Eller kanske väljer att se mellan fingrarna när ortens pamp är lite för full. Däremot, om en av trashankarna röker på eller klämmer en öl bak ett plank, så blir det rynkade näsor och en undran om hen nånsin ska börja sköta sig. Det kallar jag dubbelmoral…

Men åter till filmen. Christiane F (författaren) säger i slutet av filmen att den till ägnas alla ”…som saknade styrkan och turen att överleva”.

Jag har ju jobbat med missbrukare, och har många gånger ställt mig själv frågan: Är det styrka eller tur om man lyckas överleva missbruket? Jag vet inte. Jag har sett människor som kämpar som odjur för att komma ifrån missbruket, och som lyckas. Då är det väl styrka. Andra som utifrån sett inte har lika tuff kamp. Är det mindre styrka då? Eller är det tur? Och handlar det om tur eller otur ifall en knarklangare dyker upp vid fel tillfälle framför en nykter missbrukare och viftar med droger? Kanske just den drog man är svagast för? För alla – säger alla – missbrukare och f.d. missbrukare har en drog man är svagast för, och har lättast att frestas till återfall på. Det är en myt att missbrukare tar ”det de kommer över”. Många gör det, om det inte får tag i sin ”favoritdrog”, men inte annars. I det fallet behövs styrka för att säga nej. Fråga mig. För sånt händer överallt där missbrukare rör sig. Även på mitt f.d. jobb, som ska vara en ”drogfri zon” finns de som vet vem av ställets nyktra missbrukare de ska fresta med vad!

Frågan ekar…
Styrka eller tur att överleva?

För mig är svaret långt ifrån givet. Jag har mött för många, sett för mycket, för att svaret nånsin ska kunna vara entydigt det ena eller andra. Så kaxig kommer jag aldrig att bli. Nej, i det faller är jag väldigt ödmjuk. Ödmjukt kaxig!

Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

TACK RIA! Två år gick fort!

Så kom min sista arbetsdag på RIA-center. Visst var det vemodigt att köra till jobbet idag, att ställa sig i kassan och servera eller att prata med våra härliga besökare. För jag visste ju att det skulle vara sista gången. I alla fall som personal.

RIA:s fina cafélokal

RIA:s fina cafélokal

Här har jag mött så många människor, som jag aldrig skulle kommit i närheten av annars. En del lite luggslitna, andra kämpar för sin nykterhet, någon har kommit på fötter efter en tid i utanförskap. Alla var så olika, men ändå så lika. Jag speglade mig i er, ska ni veta. Såg att jag var inte ensam om att inte alltid ha haft det bra.

De pratstunder jag har haft med besökare och arbetskollegor har betytt mycket, men det visste ni nog. Några av er, kära vänner, fick veta mer om mig. Och ni förstod! Ni kände också igen er, i min berättelse. Det betydde mer än ni nog förstod.

Det är inte utan att jag fäller en tår över att inte få jobba mer med er…

TACK! För de här två åren!

Och tack till dig som sa orden ”Du kommer aldrig att bli glömd av oss!” Det värmde mer än nån kan tro. Jag har tydligen gjort skillnad. I alla fall för någon…

Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

Fingertoppskänslan

Medan kvällsmaten i form av pannkaka ligger på stekpannan, filosoferar jag över dagens psykologmöte. Jag har tankar, som jag iofs har tänkt många gånger förr. Men det blev ändå mer konkret när psykologen frågade, och jag kunde svara inför nån annan…

”Vill du ha en del av ditt liv ogjort?” Jag svarade ganska direkt ”Nej! För då vore jag inte jag. Jag skulle inte haft den fingertoppskänslan för människor som gör att jag funkar bra i mitt jobb!” För så är det. Jag vill inte ha de ”dåliga tiderna” ogjorda. För då skulle jag inte haft samma framgång i det jag helst vill syssla med. Med största säkerhet inte fått samma förtroende från människor som på ena eller andra sättet haft det jävligt. Antingen det har handlat om ideellt arbete som stödperson, eller i mitt jobb.

Nej. Jag skulle inte vilja förlora fingertoppskänslan. Fingertoppskänslan som gör att jag kan inte bara teoretiskt förstå, utan även att jag kan känna med den som är under isen. För jag var där. Fingertoppskänslan som man aldrig kan läsa sig till enbart genom bokkunskap. Jag föraktar inte socionomer och behandlingspedagoger som inte själva har erfarenheter av att ha mått dåligt, för ni är många med ett oerhört gott hjärta. Och ni gör ett ovärderligt jobb!  Men jag säger, att det är en ovärderlig tillgång, under förutsättning att man har lärt sig hantera sina egna problem.

Ibland är det som om vi med erfarenhet av Livets Hårda Skola ser rakt igenom varann. I alla fall när det gäller just det vi har varit med om. Det kan vara missbruk (eget eller i nära relationer), övergrepp, partnervåld. Jag har funderat på varför vi gör det. Jag tror att vi omedvetet sänder ut signaler till omgivningen. Signaler som ”våra egna” förstär. Kanske andra också förstår de signalerna, utan att våga reagera? Kanske de inte ser, för att de inte vet vad de ska titta efter?

Ja, kanske är det mest vi som var där, som ser? Eller som vågar se? Man ska nog inte säga som man ofta säger, ”Våga se, våga lyssna!” Jo, det är sant att vi alla borde ha mer civilkurage när det gäller att se människor som behöver oss. Men vet de flesta som har levt hela livet i sin skyddade miljö vad de ska leta efter. Och döljer inte vi som vill ha hjälp vårt hjälpbehov väldigt effektivt för just medelsvensson? Jo. På båda frågorna!

Men som avslutning på dagens inlägg: Nej, jag vill inte sudda ut mina erfarenheter! Utan dem hade jag absolut inte varit där jag är idag. Kanske jag hade haft högre status och mer pengar. Men hade jag trivts bättre? Hade jag haft bättre självkännedom och varit mer tillfreds med vad jag fått uträtta? Nej, absolut inte. Många av de innerliga, så älskvärda människor jag har lär känna, hade jag aldrig kommit i närheten av.

Tack för att ni finns. Både irl-vänner och er jag känner på nätet.
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

30 dagar dag 30 – Ett sista ögonblick

Så har jag kommit till sista dagen av mina 30 dagar… Det gick snabbt, trots att jag hoppade över nån dag, och inte heller bloggade varje dag om just det här ämnet! 🙂

Ett ögonblick kan innebära så mycket. I synnerhet ett ögonblick när man inser att man måste förändra saker i livet. Kanske för att kunna nå ett mål man har satt upp. Kanske för att behålla hälsan. Det här blir även en sorts ”bekännelse” för den som inte redan visste.

Jag är volontär i Hjälpkällan (en stödorganisation för avhoppare från slutna religiösa samfund/sekter), och ögonblicket inträffade på en av de utbildningar jag som volontär deltog i. På ett seminarium berättade en kvinna om tiden efter sitt eget avhopp från en auktoritär sekt. Hennes berättelse var naturligtvis intressant ur flera perspektiv, inte minst hur hon hade gått vidare i livet efter sekten. Men nu ska det här inte handla om varken mitt eller hennes sektmedlemskap, även om det också var intressant. Nä, utan om nåt helt annat. Nånting jag har insett att varken hon eller jag har varit ensamma om att hamna i efter att ha brutit med en totalitär organisation.

I korthet berättade kvinnan att hon, som så många andra, fick benzo (lugnande) utskrivet. Hon berättade hur hon hanterade medicinen, tills hon insåg att hon blivit beroende… Och bestämde sig för att det fick vara slut med det!

Jag minns ögonblicket klart, fast det är ett par år sen, drygt tre år om jag i hastigheten minns rätt. Ögonblicket när jag var tvungen att fejsa fakta jag inte kunde ljuga för mig själv om längre. Ögonblicket när jag för att kunna fortsätta se mig i spegeln utan att skämmas, fick inse: Sussie, du är tablettmissbrukare!

medicin-scaled500

Jag försökte förklara bort den insikten. ”Jamen jag går inte på benzo utan på värktabletter, visserligen starka… Men jag tar bara de sorterna jag får utskrivet!” (det sista var väl inte helt sant) Men det gick inte att ljuga längre inför mig själv.  Det tog visserligen ett tag till innan jag verkligen ansträngde mig för att bryta missbruket.

Det ögonblick när jag fick en kalldusch jag inte kom undan. Inte om jag ville behålla känslan av heder inför mig själv. Det ögonblicket blev vändpunkten, eller iaf första steget dit!

Kram allihopa!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

30 dagar dag 20 – Den här månaden

Den här månaden har varit fylld med äventyr! Inte kanske i första hand det man normalt menar när man säger ordet ”äventyr”, men låt mig förklara.

Dels hann jag med en utlandsresa (klicka ifall du vill läsa om den) med en go’ kompis. Fast jag räknar knappt Köpenhamn som utland, jag kan ju t.o.m. resa dit med mitt skånska länskort! Dessutom har den senaste månaden varit fylld av glädje, glädje över människor som gör en livsresa som kräver massor av mod. Jag tänker i synnerhet på en nära vän som jag pratade med senast idag. Men även på fler, som jag iofs inte står riktigt lika nära mentalt. Ni vet vilka ni är.

Jag vet vilket förtroende jag får, förhoppningsvis inte bara den här månaden, när nån vågar dela resan. Inte bara ”dela med sig av”, utan vågar låta mig vara med och dela resan. Det är enorm skillnad, som skillnaden i att berätta om sin semesterresa och att säga att man vill ha mig med sig som guide. för att man vet att jag har varit i landet förut! En resa fylld av diken där man kan snubbla, där det finns krypskyttar som vill man ska trilla tillbaka.

Jag vet att alla inte förstår vad jag syftar på. Andra ser hintarna jag ger er. Ser ni inte hintarna, så är det lika bra. Jag vet att även ni som inte har samma erfarenhet kan ha kärlek och sympati när ni ser från ert perspektiv. Men ni kan aldrig förstå på samma sätt som vi som har gjort resan.

Så den senaste månaden har betytt enormt mycket. Inte bara för mig!

Kram!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

Ljusglimtarna

När man har mitt jobb ser och hör man mycket tragik. Det är så många som mår dåligt, inte minst av sitt missbruk. Eller som missbrukar för att i möjligaste mån dämpa sitt dåliga mående. För det är inte alltid självklart vad som orsakar vad…

Det finns människor som undrar hur jag orkar gå till jobbet varje dag. Hur jag står ut med att se dem som går ner sig. Hur jag orkar höra att någon inte kunnat hålla sig ifrån drogerna och tagit ett återfall. Hur jag orkar se den som kommer rejält påtänd, eller på avtändning och inte har fått mat på två dagar. Varför jag inte blir förfasad när nån berättar om haschplantan de har på fönsterblecket, som snart är mogen att skörda. Man ska väl gå till polisen med sån info? Eller…? Nej, det ska man inte alltid. I alla fall inte vi!

Jag orkar, tack vare att jag ser ljusglimtarna. För att jag hör solskenshistorierna. Några av dem jag har kontakt med går det bra för. Riktigt bra. 🙂 Och för att jag ser andra, som kämpar varje dag för att överleva. Det är då jag känner mig lite stolt över verksamheten. Över att jag får vara en liten del av den. Över att vi behövs, trots att det finns de som anser motsatsen, att allt ska skötas av proffsen på soc och psyk. Men det ena utesluter inte det andra, båda instanserna behövs.

Jag i solskenet. Och jag har rätt att göra Victorytecknet!

Jag i solskenet. Och jag har rätt att göra Victorytecknet!

Ja, det finns solskenshistorier. Och det finns överlevare. Inte varje dag, men ibland dyker de upp! Och även om jag inte är RIA:s solskenshistoria, så är jag en av de solskenshistorier som det gick ganska bra för till slut! 🙂

Kram!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

Dubbeldiagnosernas förbannelse

Jag vet inte hur många gånger jag har hört det. Hur människor hamnar mellan stolarna i vårdapparaten, för att de har både en psykiatrisk/neuropsykiatrisk diagnos och en missbruksdiagnos. Ofta tar ingen ansvar för den patienten.

Från psyk heter det att ”Vi kan inte hjälpa dig förrän du har fått hjälp för ditt missbruk, och kunnat bryta det. Du är inte mottaglig för vårdinsatserna innan dess!” Och när personen söker hjälp för sitt missbruk kommer orden ”Du orkar inte bryta missbruket förrän du mår bättre psykiskt, du måste få hjälp med det först…”

Jag inser varför man resonerar så, för båda synsätten har en poäng! Men det som måste till är en integrering av insatserna. För det som inte är sant är att man inte kan ta till sig psyks insatser förrän man har brutit med missbruket. Tänk såhär: Om jag får ADHD-meds utskriven, kan jag kanske hantera livet bättre, och lättare ta till mig terapi jag får av en psykolog. Och då är det okej att använda medicinen. Men om jag köper samma medicin på gatan – för att jag mår bättre av den – och använder samma dosering som den vården ordinerar, då är jag drogmissbrukare. Då kan jag plötsligt inte ta till mig terapin.

Visst är det så, att man måste få ett alternativ för att kunna sluta missbruka. Ett alternativ, så att man mår bättre. Kalla det morot, kalla det motivation, kalla det psykiatrisk vård så att man mår bättre och orkar ta itu med sin trasighet. Kalla det att man skaffar sig ett intresse, en religion, får familj man vet att man behöver ta hand om, eller nåt annat som gör att man får motivation.

Vad jag vill komma fram till är att båda sidorna av omhändertagandet måste gå hand i hand. När ska vårdapparaten förstå det? Innan allt för måna går under hoppas jag…

Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

”Går du på nåt unge?”

Orden träffade som ett slag. Moster, som jag var på besök hos i eftermiddags, spände ögonen i mig och undrade om jag hade satt i mig narkotika. Då blev jag faktiskt ledsen, för att bli anklagad för droger av en person som ett par minuter innan har fått veta att jag var rödögd för att jag var förkyld och småfebrig, är inte kul! Men så har det varit sen jag var liten. Människor har tagit för givet att jag satte i mig det ena och det andra. I det läget är det lätt föpr maskrosungen att skita i allt, att tänka ”alla tror att jag super och knarkar, så då kan jag ju göra det då!” När jag kom till mormor och var dösjuk, och hon ringde till mamma och sa ”Jag tror det är nåt sånt där starkt…” Det var det inte. Däremot hade jag struntat i att äta…

I övrigt var det ett acceptabelt besök hos moster, men det syntes att hon har blivit äldre, särskilt sen hon blev änka för ett par månader sen. Och jag vet att hon känner sig ensam, så jag bjuder på det. Skit samma. Dessutom pratade vi om släkten, och hon bekräftade dels ryktet som ingen släkting har velat prata om. Att jag härstammar från Hellqvist på mammas sida. En kille som inte ville gifta sig när min anmoder blev gravid, utan stack istället…

Så sa hon att hon tror mamma hade asperger (AS), inte nån av de otaliga diagnoser hon fick genom åren. Så kan det vara, när jag ser i backspegeln, även om jag personligen tror minst lika mycket på ADD.

Och jag fick örtte med mig hem från moster, som tydligen ska vara bra mot förkylning. Det är bra ibland med en moster som är lite klok gumma och kan koka örter! 🙂

Kram på er!
Sussie A.K.A. Ödmjuka Kaxan

Att spela sitt spel väl

En bra pokerhand...?

Nej, jag menar inte traditionella spel, utan hur vi spelar det spel vi kallar ”livet”. Vi har alla saker vi inte vill andra ska veta. Jag vet mer än en person i min umgängeskrets, som aldrig skulle våga låta nån på sitt jobb veta att de är t.ex. homo-/bisexuella. När alla andra uppsluppet pratar om lördagens dejt, så säger den homo-/bisexuella ingenting. Eller kanske nån frågar ”Träffade inte du nån?”, så svarar jag som är bi, att jodå, det gjorde jag! Så vill alla veta om han var snygg, trevlig, har gott om pengar etc etc. Visst har jag ibland varit feg och undvikit att specificera kön på personen, särskilt om det är en tjej jag har träffat.  Men numera svarar jag oftast rakt och ärligt på en sån fråga, i stil med ”Hurdan han är, vet jag inte, men hon är jättetrevlig!” Eller som vid ett tillfälle när jag var på tjänsteresa med mitt förra jobb. Jag satt vid middagsbordet och jag nämnde ”min före detta tjej”, kanske i ärlighetens namn gjorde jag det för att se reaktionen. Hon jag pratade med såg förvånad ut och sa ”Jaha… tjej?!” Ja, svarade jag och såg glad ut! ”Ehh… Okej, det gör inget!” Jag tolkade inte det som negativt menat, utan inser att hennes förutfattade mening om att det var en ”han” jag hade haft ihop det med, ställde till det i hennes tankeverksamhet. 😉 Men visst har jag drabbats av fördomar, och ibland orkar jag inte försvara min självklara rätt att få vara ”jag”.

Nåt liknande gäller om man har eller har haft ett missbruk. Dels vill inte missbrukaren att nån ska få reda på missbruket, pga risken att omgivningen alltid tror att man har tagit ett återfall om man är sjuk eller har stukat foten och haltar lite. Någon sa till mig att hen inte vågade ringa släkten när hen hade feberyrsel, ”för då tror de bara att jag har tagit nåt, och det är onödigt när jag inte har det!” Folk tror inte att den som en gång har haft ett missbruk, nånsin kan bli pålitlig.

Samma sak gäller den medberoende. Man ringer och sjukskriver sin partner, som ”har fått migrän”, när hen egentligen är bakfull. För ingen behöver ju veta… Då blir det väsen, hen kanske får sparken, soc. tar barnen osv. Eller som i mitt fall när soc klagade på mamma för att jag var för smal. ”Mat är mitt största intresse, så jag vet att mitt barn får nyttig mat!” sa mamma. Jo visst, men att ”mat är det största intresset”, kan (men måste förstås inte!) tyda på att man som förälder själv har en ätstörning… Det hade nog inte mamma, om man med ätstörning menar klassisk anorexia. Men ett osunt förhållande till mat kan jag så här i backspegeln säga att hon troligen hade.

Jag har varit en mästare på att vara kameleont. Och är det i viss mån fortfarande, eftersom alla inte kan ta till sig hela sanningen om mig. Ibland handlar det inte bara om att våga stå för vem man är, utan om att vara förnuftig. Alla klarar tyvärr  inte av hela sanningen. Och det finns ingen anledning att medvetet se till så att man råkar illa ut…

Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

Tjuvgods

En vän jag träffade i eftermiddags tipsade om dokumentären”Tjuvgods”…

Skärmdump från dokumentären "Tjuvgods"

Skärmdump från dokumentären ”Tjuvgods”

Klicka HÄR för att komma till SVT Play

Den var väl värd att se, och min vän hade rätt, man sitter och blir tårögd… Fr.o.m idag har ni 28 dagar på er att se filmen innan den försvinner från nätet! Jag känner inte dem som medverkar i filmen, men jag känner det folket, de individer som så många ser över axeln, inte vill veta av. De flesta har fått kämpa underifrån, och några lyckas ta sig upp.

Dessutom, jag känner igen mig själv. Jag har inte levt så hårt som de flesta personerna i filmen, när det gäller droger. Men jag står för att jag är en missbrukspersonlighet, som nog kan fastna på det mesta om jag år oförsiktig. Vi som är födda i en missbruksfamilj är ju väldigt ofta det…

Ta hand om er allesammans!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan