”Nyttig idiot!” eller ”Endast kärleken segrar!”

Jag tänkte skrivit det här redan igår när ämnet fanns i allas medvetande. Men jag orkade inte. Jag satt framför TV:n hela dagen och grät, över vad som hände i Paris. Det kanske var bra att vänta, för nu börjar analyserna av dådet komma. Och jag börjar analysera analyserna…

Mitt Facebook-flöde fylldes igår av sympati för Frankrike, och att vi påste sätta hårt mot hårt. Syriska flyktingar ska stoppas, eftersom de kanske är terrorister, riv alla moskéer etc. Och ja, självklart ska vi känna sympati med det franska folket. Och självklart måste vi fördöma terrorism. All terrorism! Dagen före slog IS till mot bl.a. en moské i Libanon, Då glittrade varken Globen, Vita Huset eller Operahuset i Sidney i Libanons färger. Är inte IS lika hemska när de terroriserar oskyldiga moskébesökare i Libanon?

Ja, jag har också en Facebookprofil i Franska färgerna! Men det gör mig inte till en nyttig idiot för någondera sidan!

Men oavsett vem som är skyldig, och vem som drabbas, så får vi aldrig gå i den fälla vi så glatt promenerade rakt i på 1970-talet, när terroristerna var kommunister och hette Röda Arme-fraktionen och Röda Brigaderna. I synnerhet i Västtyskland, men även i Skandinavien var vi livrädda, särskilt efter ockupationen av västtyska ambassaden i Stockholm.

Samhället blev allt mer slutet. och jag minns som igår ett reportage med den gamle skjutjärnsreportern Bo Holmström. Han visade hur västtysk polis beväpnat sig till tänderna, i syfte att skydda sig och befolkningen mot Röda Arme-fraktionen. ”Titta här, till och med trafikpoliserna har kulspruta!” Precis vad terrorgrupperna förutsett, och velat. De ville skapa ett polariserat samhälle, för eller emot. Att vanligt folk skulle bli rädda. Och de lyckades, tyvärr.

Många säger idag, antingen man röstar rött eller blått, att hårda tag är det enda som hjälper. Att det är bättre att låsa in eller landsförvisa några oskyldiga för mycket, än att någon förmodad terrorist slinker igenom. Vi har på senaste tiden sett i det annars ifråga om gränskontroll öppna Schengenområdet, att passkravet återinförs under förevändning att vi i det ”fredliga” EU måste, för att skydda oss mot ”Islamiska Statens” terrorceller. Men parismassakern visade att den vägen inte har lyckats. Man har ett dygn efter attacken konstaterat att en av terroristerna hade franskt pass, och honom hade inte gått att stoppa med en sträng gränskontroll. En annan hade troligen kommit med flyktingströmmen från Syrien, med syriskt pass. Alltså, då måste vi, för att skydda oss, avvisa alla flyktingar, alla muslimer, eller kanske alla som råkar se ”arabiska” ut. Och då är vi skrämmande nära 1930-talet, när många länder, inklusive Sverige, inte släppte in judar och romer (som på den tiden kallades zigenare).

Ja, jag tror att hårda tag är det enda som hjälper mot terrorism. Men jag tror inte på att de hårda tagen med nödvändighet måste innebära exkludering och misstanke mot alla som inte är som ”vi”. För vilka är ”vi”? Jag tror att hat är den sämsta vägen till trygghet. För hat och polarisering är precis vad terrorister eftersträvar. Jag tror att i slutändan kan hat och polarisering aldrig leda till en seger!

Kram på er!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

 

”Kan du ge dej fan på att jag kan!”

Man kan inte leva så…
KAN DU GE DEJ FAN PÅ ATT JAG KAN!

Jag vet att videon handlar om att vara gay och lesbisk, men texten kan i överförd mening tillämpas på många fördomar!

Nej, man kan inte leva precis hur man vill. Inte på ett sätt som skadar andra. Men om din granne råkar vara homosexuell, ha ett annat ursprung än vit medelklass, eller har en religion du inte delar? So what? Stör det dig? Är det en självklarhet att en mörkhyad person behöver punktmarkeras på varuhusen, för att ”man vet hur dom är”? Eller är varje muslim självmordsbombare med en dynamitgubbe i innerfickan, som hen bara väntar på att utlösa mitt i rusningstid? Nej, knappast.

Varför bemöts jag ofta på ett helt annat sätt av dem som får veta att jag har mitt ursprung i resandefolket? Ibland negativt, i stil med att ”alla tattare är lurendrejare och tjuvar!” Men inte alltid, utan ibland som nåt exotiskt. Det händer att folk hymlar med ögona och tycker att jag är cool bara för att jag är ”tattare”. Äh, jag är inte coolare än andra, iaf inte av den orsaken.

Det är heller inte mer synd om mig för att jag växte upp som mobbad maskrosunge. Det är klart jag var ett ”offer” på ett sätt. Men att alltid betraktas som offer som det är synd om, som aldrig kommer att ha chans till ett drägligt liv? Nej, den idén köper jag inte. Vi är för många maskrosungar som har visat att det gick bra för oss som vuxna, för att kunna dra den generella slutsatsen att ingen av oss nånsin kommer att ha en chans! Jag kan stå över negativa människors fördomar.

Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

10 år sen…

För tio år sen var jag vid stranden, i Tredenborg utanför Sölvesborg, vid min stuga. Jag följde nyheterna om en annan strand långt borta, i Thailand. Nyheterna i Text-TV skrev första dagarna att ”kanske tusentals” var döda i tsunamin. Efter några dagar började det gå upp att det kunde vara så många som 100.000. Senare fick vi klart för oss att det var ungefär en kvarts miljon! Jag var vid havet, såg ut över min horisont, och funderade…

Jag förlorade ju ingen som stod mig nära, däremot en familj jag var lite bekant med. Så jag känner inget behov av att vara vid katastrofplatsen idag. Däremot skulle jag velat vara vid havet, vid stranden i Tredenborg, igen. Gå en promenad, fundera, kanske tända ett ljus eller släppa upp en sån där rispapperslykta som har börjat bli vanliga nuförtiden.

Fast jag är kristen och inte ”ska” tro pöå naturreligioner, så har jag insett att det ligger mycket vishet i hur människor och folk som alltid levt nära naturen respekterar den på ett annat sätt än vi industrialiserade stadsmänniskor. Jag har tagit intryck av deras vishet och klokskap. Jag hörde att en man som var från trakten hade sagt efter katastrofen att ”Så nära stranden går inte att bo, det har vi vetat i tusen år!” På frågan varför. blev det självklara svaret ”Det bor en vattenande där och han blir arg då! Turisterna skrattade åt oss och trodde inte på anden, men se så arg han blev!” Ande eller inte, men bara för att inte vi hade sett nån tsunami, så måste vi lära oss respekt för naturen!

Ta hand om er!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

”We are the others!”

Ibland är jag orolig. Orolig att fel person ska få veta fel saker om mig. Låt mig förklara genom att berätta en historia som inte fick den uppmärksamhet här i landet som den var värd…

Den här låten skrevs av en person som reagerade starkt på en händelse den 11 augusti 2007

We are the others
we are the cast-outs
we’re the outsiders
but you can’t hide us
we are the others
black-eyed and battered
you’re not out there on your own
If you feel mistreated
torn and cheated
you are not alone
we are the others

Vad tänker du på om jag säger 11 augusti 2007? Antagligen inte på det jag tänker berätta, för den här storyn glömdes bort, åtminstone här i Sverige, i flödet av alla andra nyheter. Viktigare nyheter, om politik och ekonomiska konjunkturer… Men den är värd att påminna om. Gång på gång. Även utanför de de s.k. subkulturerna, som var de som berördes. Den gången.

Det är lördagsnatt vid ett-tiden, som vilken annan natt som helst. Sophie Lancaster och hennes kille, Robert Maltby, var på hemväg genom en park i den sömniga småstaden Bacup där de bodde, Men det blev inte ”vilken lördagsnatt som helst”. Inte för Sophie och Robert. Kan ni engelska, så se gärna det här Youtube-klippet så får ni storyn i korthet.

Det finns mycket mer på nätet, för den som googlar på Sophie Lancaster, Att jag hör människor säga ”Ser man ut så, så får man skylla sig själv om man får stryk!”gör mig bestört. Ingen ska behöva ”skylla sig själv” för att man blir attackerad, misshandlad eller våldtagen. Eller ihjälsparkad.

Jag tillhör knappast goth-kulturen, vid första anblicken tror ingen att jag tillhör nån subkultur alls. Då kan det vara bekvämt att hålla tyst om mitt etniska ursprung, mina sexuella preferenser, mina politiska intressen, min neuropsykiatriska diagnos. För annars riskerar jag att inte få det där jobbet jag vill ha, eller lånet på banken. Vet fel person fel saker, kan jag bli punktmarkerad på ICA som misstänkt tjuv, eller jagad av polis på landsvägen för att man tar för givet att jag är drogpåverkad. Den som lär känna mig mer än ytligt, inser att jag är jäkligt intressant, på mer än ett sätt. Den som inte gör sig besväret, eller är fördomsfull, lämnar min närhet. Så jag vet hur det känns att tillhöra ”the others”! ”Dom”, som inte alltid är accepterade. Och jag erkänner igen att ibland är jag orolig. Orolig att fel personer ska få veta fel saker om vem jag är. Borde jag vara det? Eller frågan borde snarare ställas ”Borde jag behöva vara det?”

Jag har vänner i subkulturerna. Jag har också vänner som krigar för att överleva, socialt, fysiskt, psykiskt. Och just därför frågar jag mig – och dig – Vad är en subkultur? Vilka är ”de andra”,  Eller vad är en alternativ livsstil, om du hellre vill uttrycka det så? Och vem bestämmer det i så fall?? Har inte alla rätt till sin existens, oavsett om vi är gothare, HBTQ, tillhör en etnisk minoritet? Om vi är kommunister? Eller om vi har ADHD? Kanske en ätstörning?

Ja, jag frågar mig: Vem är ”different”? Jag, du, alla, är ”different” på något sätt. Betyder det att vi alla förtjänar ett kok stryk? Knappast!

”Lev och låt leva!”
Sussie a.k.a. Ödmjuka kaxan

Salta kråkor…

Jag har just sett ”Saltkråkan” på Youtube. Ni minns den va? Den har ju gått flera gånger i TV! 🙂

Jag har sett den massor av gånger, och känner alltid igen mig. Som i första avsnittet, när familjen första gången på sommaren kommer med skärgårdsbåten, och ska flytta in, hur de sliter för att få sommarfint. Pappa Melker som håller på att ramla ner från taket. Ja, min pappa har också trillat ner från stugtaket, när han var dum nog att ge sig upp när han var full… Jag glömmer det aldrig!

Öbor som tycker som de tycker om tillresta storstadsbor, flinar åt dem när de inte kan hantera sin nyköpta båt. Precis som i Tredenborg! 🙂 Okej, en skillnad är det. Tredenborg är ingen ö, utan en liten by längst ute på en udde på fastlandet. Och för den skull kom vi inte med skärgårdsbåt, utan med bussen, som bara gick mitt i sommaren. Eller med taxi.

Jag minns hur avundsjuk jag var när jag var liten och såg hur de firade jul på Saltkråkan. Jag skrek många jular på mamma att vi väl kunde vara där på julafton. Det blev aldrig så, men som vuxen har jag firat nyår en gång i Tredenborg!

Kram på er!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

Ironisajt eller inte, men lite osmakligt är det…

Resandefolkets symbol

Jag hade inte tänkt blogga idag, eftersom jag borde packa inför hemresan till stan från stugan. Men jag kan inte låta bli att skriva ur mig lite frustration över nånting, som jag efter en googling för all del läste är en ren ironisajt för att förlöjliga rasister, snarare än en äkta rasistsajt. Jag har inte lust att ge er nån länk, men googla själva på ”hänt i Sverige”.

Inte ens den mest inskränkta rasse är väl såååå korkad att hen skriver saker som kan motbevisas med en enkel googling? Och inte förfalskar och fotoshoppar väl den som vill vara trovärdig sina bilder så simpelt så att det syns? Jo, tyvärr. Jag är säkert humorlös, men av den orsaken uppskattar jag inte den här typen av ironisajter (om den nu är det).Tyvärr har det alltid funnits läsare som inte källkontrollerar påståenden i artiklar och bloggar. Och de människorna är många.

Det fanns tider när jag inte pratade offentligt om mitt ursprung. Inte för att jag skämdes eller var rädd för trakasserier, utan för att jag inte tyckte det var ”viktigt”. Numera har jag insett att det är viktigt, och jag känner en stolthet över vem jag är. Jag har mitt ursprung i resandefolket, som i sin tur är den största gruppen i den nationella minoriteten ”romer”. Många resande tycker att det var olyckligt att vi hamnade i samma minoritetsgrupp som de traditionella romerna, eftersom det skiljer en hel del i språk och kultur mellan grupperna. Jag kan hålla med, men vi har trots allt troligen ett gemensamt ursprung, även om tillräckligt mycket har hänt längs vägen för att det ska skilja så mycket att vi numera är olika folkgrupper. Men det gemensamma ursprunget kan fortfarande anas. Nå detta var en mycket kortfattad genomgång av släktskapet mellan resandefolket och de traditionella romerna. Resten kan vi ta vid ett annat tillfälle.

Naturligtvis har rasism funnits i alla tider,  långt före de gick att läsa med ett enkelt musklick på datorn. Likaså människor som gör narr åt rasister. Och ironisajt eller inte, det finns tyvärr de som tror på sånt här även om det skulle vara skrivet för att förlöjliga ”äkta” rassar. Men så länge åsikterna finns på nätet, så finns tomtar som tror att det är sanning.Och lika länge kommer jag att motarbeta dem. Bl.a. i min blogg.

Go’midda’!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan/stolt resandekvinna

10 år sen tågolyckan i Nosaby…

Jag brukar följa en blogg som heter ”I huvudet på en lokförare”. Den bloggen påminde mig om att det igår var tio år sen en av de svårare tågolyckorna i min hemtrakt (Blekinge Kustbana). En lastbil hade kört över plankorsningen trots att det börjat pingla och blinka rött. Lastbilen fastnade mellan bommarna, och chauffören ville inte köra igenom bommen (vilket man skall göra i ett sånt fall!). Han var ”rädd om lacket på sin fina bil”.

Så här såg det ut efteråt på olycksplatsen. Jag behöver väl inte nämna att repor i lacken hade varit att föredra, den bilen var i stort sett mos efteråt. Förutom de två i personalen som dog…

Bilden länkad från Trelleborgs Allehandas sajt

Jag minns det som igår, eftersom det var min barndoms bana, och den bana jag åker nu och då fortfarande. Jag satt på mitt dåvarande jobb i Tranås, och skvalradions P4 snurrade på som den brukade. Jag hoppade säkert ett par dm i min kontorsstol när jag hörde på Ekonyheterna att det hade hänt en tågolycka med ”Kustpilen” som det dåvarande tågsystemet kallades. När reportern sa vart det var, fick jag en exakt blick på näthinnan av korsningen, för jag visste ju exakt var det var.  Jag minns att jag försökte logga in på Kristianstadsbladets sajt, som var överbelastad. Efter en stund kom jag in på Radio Kristianstads sajt och kunde läsa lite mer.

Jag kör oftast över den där korsningen när jag kommer med bil från Stugan till Kristianstad. Jag tror att tankarna kommer att gå till den olyckan, den 10 september 2004, varje gång resten av livet, när jag närmar mig olycksplatsen. Antingen jag kommer med bil eller med det nuvarande lokaltåget…

Ta hand om er!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

Skatteåterbäringen från ”Nigeria”!

Så fick jag ännu ett nigeriabrev i mejlkorgen. Det här visade sig vid en enkel googling ha valsat runt stort de senaste 4 dagarna…

Mitt senaste ”nigeriabrev” 

”Efter de senaste årliga beräkningarna av din skattemässiga verksamhet har vi bestämt oss för att du är berättigad att erhålla en skatteåterbäring på: 6120.00 SEK Var vänlig och skicka in begäran om skatteåterbäring. Det kommer att ta oss 3-4 dagar att bearbeta den. Klicka här för att få åtkomst till formuläret för din skatteåterbäring.”

Alla som har fått det verkar ha just 6120:- SEK att hämta! Varje gång jag får såna här, ställer jag mig alltid frågan ”Är så många människor fortfarande så lättlurade att det lönar sig att skicka sånt?” Tydligen. Jag vet inte hur mycket mejl jag får, där jag ska klicka på en länk för att uppdatera infon om ”kreditkortet” hos känd eller okänd bank, eftersom kortet är ”spärrat”. Problemet är, att den bank där jag verkligen är kund sen 28 år aldrig har skickat såna mejl. 🙂

Eller när jag i mobilreklamen får en länk till ICA:s tävling där jag kan vinna presentkort på mat för 10 000:- SEK ifall jag svarar rätt på tre frågor. Det är bara det, att jag har med flit svarat olika(!) på de tre frågorna varje gång jag ”är utvald” att kunna vinna (vilket är ofta). Och varje gång kommer det upp ”Grattis, du svarade rätt på alla frågorna!” 🙂 och en uppmaning att skicka in namn och adress till nån okänd vinstutbetalare.

Skatteverket, bankerna, och gud vet vad, skickar aldrig såna här mejl. Och för övrigt, om nån undrar: Ovanstående mejl hade trots allt ändå varit felaktigt. Tyvärr! För jag får ingen skatteåterbäring, jag har redan fått ”formuläret” (som jag ska klicka hem enligt mejlet) hem i brevlådan där det står hur mycket jag ska betala i restskatt!

Häpp!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

”Zigenarnatten”!

Natten mellan 2 och 3 augusti är det 70 år sen den s.k. ”zigenarnatten”, den natt då nazisterna massavrättade de sista kvarvarande romerna i Auschwitz-Birkenau. De som bodde i ett hörn för sig själva i lägret, för att de inte ens ansågs värdiga att beblandas med judarna. De, som hade ett ”Z” före numret i sin fångtatuering på armen.  Romerna, som stod lägre i kurs hos nazisterna än judarna. Romerna, som om de flydde till Sverige för att undkomma nazismen, inte beviljades asyl, eftersom romer inte fick inresetillstånd i Sverige mellan 1914 och 1954. Alltså, inte ens om de var flyktingar!

Judarnas situation är naturligtvis något vi ska påminnas om, gång på gång, i alla tider så att det inte händer igen. Men vi får inte glömma romerna! Romerna, som då liksom nu inte så ofta nämns ifråga om systematiska förföljelser och utrotningar. De utrotningskampanjer som inte bara förekom i Tyskland, och inte bara under kriget, utan fortsätter än idag. Nåja, Sverige tvångssteriliserar inte längre romer och resande pga ursprunget. Men hatet och diskrimineringen finns kvar.

Jag är realist, jag löper en större risk att bli diskriminerad om jag vill ha en bostad eller ett jobb, om hyresvärden eller arbetsgivaren vet att jag har mitt ursprung i resandefolket. För alla ”vet” (läs tror sig veta pga fördomar) hurdana ”tattare” är.

När jag i min sjukjournal från så sent som 1972(!) – när vi trodde systematisk registrering pga ras försvunnit för länge sedan – får läsa ”möjligen zigensk” (pga att  man som vanligt blandat ihop begreppen romer och resande, som har ett gemensamt ursprung, men också många stora skillnader inbördes!), och tillsammans med uppgifterna om kroppens ”mentalt retarderade intryck. Kan dock tala rent och svarar adekvat på alla frågor.” så blir jag matt. Och ja, tioåringar brukar kunna tala rent och svara på frågor, nåt de inte förväntat sig. När man inte läser på eller tar hänsyn till andra undersökningar som påvisade min höga begåvning, klurighet och språksinne. Då vet jag att diskrimineringen fortsätter långt in i modern tid. Utan orsak.

Har vi inte lärt oss ett skit av historien?

Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

”Himma!”

(Rubriken betyder ”hemma!” på sölvesborgska, om ni inte fattade dialekten)

”Va, Nässjö? Men du är väl härifrån stan, du låter ju som en sån!”

Jag var på Sölvesborgs sommarmarknad i onsdags. Den marknad som alltid hålls första onsdagen i juli. Fast vi ska inte glömma höstmarknaden första onsdagen i november. En tillställning som av förklarliga skäl oftast är lite mindre. Mamma berättade ett minne från höstmarknaden när hon var barn. Skolbarnen hade haft baddag, och torget (med marknaden!) låg tvärs över gatan från badhuset. Fröken förmanade barnen att ”Ni ska gå direkt tillbax till skolan, inte stanna på marknaden!”Klassrummet var nästan tomt när lektionen började, för naturligtvis var de flesta ungar på marknad!

Sölvesborgs marknader räknas av nån anledning till ”Den skånska marknadstraditionen”, fast den är belägen en halvmil in i Blekinge. I gott Sällskap med Kivik, Sjöbo, Tomelilla, Degeberga, Hörby och ett par till som jag just nu har glömt.  I sommar kommer jag inte att orka åka till Kivik, eftersom jag måste spara på mina få krafter, annars brukar jag försöka komma dit. Jag har alltid älskat att resa på marknader, kanske det är resandeblodet i mig som spökar? 😉

Det blev buss till stan, vis av de års misstag när jag har kört bil till marknaden och fått parkera halvvägs till stugan… (jag skojar inte!) Busslinjen till stan har ju återuppstått sen ett par år, nåt jag aldrig trodde jag skulle få uppleva!

När jag nådde stan såg det ut som om det var jättemycket folk (och det var det ju)! Jag kände mig trött redan då, men gick iallafall runt ett par timmar innan jag vände näsan hemåt igen.

Men åter till underrubriken. En knalle jag kom i samspråk med på marknaden sa så till mig, när jag sa jag bodde i Nässjö. Då sa jag givetvis att jag är härifrån, trots att jag är född i Nässjö. Men döpt är jag i stadens kyrka, av prosten emeritus som är ett bra stycke över 90 nu! Och det skryter jag gärna om i mitt ursprung! 🙂

Alla verkar inte förstå mitt behov av att ha en trygg plats att kalla ”hemma”. Den platsen har aldrig varit Nässjö, hur mycket jag än må vara född och har bott där! En bekant från Småland sa igår att jag borde sälja stugan, för den kostar bara arbete och pengar. ”När det kostar pengar är det dags att sälja! Och du får nog mycket för den, pengar du kan ha till en husbil!” Visst… Men en husbil ska man också greja med. Och betala för. Så det blir ändå inte gratis! Och hur mycket resandeblod jag har i mig och älskar – verkligen älskar – att vara ute på vägarna, så behöver jag en trygg plats att kalla hemma, dit jag vet att jag altid är välkommen! Ett hem jag aldrig haft i Nässjö, eller i Kristianstad när jag bodde där. Och absolut inte i fosterhemmen!

Nej, i det fallet är jag som pappa! Han älskade sitt jobb som lokförare, där han fick åka runt och se i stort sett halva Sverige. Men han behövde en plats som var ”hemma”. Och det blev Sölvesborg. Ibland har jag undrat varför han kände sig mer hemma här än i sin barndomsbygd i Västergötland. Det får jag aldrig nåt svar på.

Det jag vet är att jag älskar min badvik i Tredenborg! På ön i bakgrunden gick jag i simskola när jag var liten. Men då fanns där ett riktigt kallbadhus, med badhytter, djupgrävd bassäng och t.o.m. hopptorn! Hemska minnen, med 12 grader ”varmt” i vattnet och blåst ibland. Men i skulle vi, varje dag. Och vi överlevde tydligen! 😉

Sommarkram allihopa!

Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan