Kategoriarkiv: Medberoende

Ni gula, stolta, starka!

Ni vet en sån där liten grusväg ute på landet? En sån väg med en gräsremsa i mitten, som slingrar sig fram genom skogen? En sån väg går sista biten fram till min sommarstuga! Och titta vad jag hittade mitt i den gräsremsan idag!

Stolt, stark, gul och vacker!

Stolt, stark, gul och vacker!

Lika stolt och vacker som vi maskrosbarn! Många av oss har inte haft det så lätt som små, men vi överlevde ändå. Jag kan se tillbaka på hur det var, med pappa som var full för ofta, och mamma som var svag och inte orkade så mycket. Men jag ser också att det fanns en ljusare framtid. En framtid som inte alla skulle tycka var nåt att hurra för, men kritiker har alla, oavsett vad vi gör och hur vi lever.

Ingen kan göra alla nöjda, men jag har gjort mig själv nöjd. Det är huvudsaken! 🙂

Kram på er, maskrosungar och alla andra!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

Fingertoppskänslan

Medan kvällsmaten i form av pannkaka ligger på stekpannan, filosoferar jag över dagens psykologmöte. Jag har tankar, som jag iofs har tänkt många gånger förr. Men det blev ändå mer konkret när psykologen frågade, och jag kunde svara inför nån annan…

”Vill du ha en del av ditt liv ogjort?” Jag svarade ganska direkt ”Nej! För då vore jag inte jag. Jag skulle inte haft den fingertoppskänslan för människor som gör att jag funkar bra i mitt jobb!” För så är det. Jag vill inte ha de ”dåliga tiderna” ogjorda. För då skulle jag inte haft samma framgång i det jag helst vill syssla med. Med största säkerhet inte fått samma förtroende från människor som på ena eller andra sättet haft det jävligt. Antingen det har handlat om ideellt arbete som stödperson, eller i mitt jobb.

Nej. Jag skulle inte vilja förlora fingertoppskänslan. Fingertoppskänslan som gör att jag kan inte bara teoretiskt förstå, utan även att jag kan känna med den som är under isen. För jag var där. Fingertoppskänslan som man aldrig kan läsa sig till enbart genom bokkunskap. Jag föraktar inte socionomer och behandlingspedagoger som inte själva har erfarenheter av att ha mått dåligt, för ni är många med ett oerhört gott hjärta. Och ni gör ett ovärderligt jobb!  Men jag säger, att det är en ovärderlig tillgång, under förutsättning att man har lärt sig hantera sina egna problem.

Ibland är det som om vi med erfarenhet av Livets Hårda Skola ser rakt igenom varann. I alla fall när det gäller just det vi har varit med om. Det kan vara missbruk (eget eller i nära relationer), övergrepp, partnervåld. Jag har funderat på varför vi gör det. Jag tror att vi omedvetet sänder ut signaler till omgivningen. Signaler som ”våra egna” förstär. Kanske andra också förstår de signalerna, utan att våga reagera? Kanske de inte ser, för att de inte vet vad de ska titta efter?

Ja, kanske är det mest vi som var där, som ser? Eller som vågar se? Man ska nog inte säga som man ofta säger, ”Våga se, våga lyssna!” Jo, det är sant att vi alla borde ha mer civilkurage när det gäller att se människor som behöver oss. Men vet de flesta som har levt hela livet i sin skyddade miljö vad de ska leta efter. Och döljer inte vi som vill ha hjälp vårt hjälpbehov väldigt effektivt för just medelsvensson? Jo. På båda frågorna!

Men som avslutning på dagens inlägg: Nej, jag vill inte sudda ut mina erfarenheter! Utan dem hade jag absolut inte varit där jag är idag. Kanske jag hade haft högre status och mer pengar. Men hade jag trivts bättre? Hade jag haft bättre självkännedom och varit mer tillfreds med vad jag fått uträtta? Nej, absolut inte. Många av de innerliga, så älskvärda människor jag har lär känna, hade jag aldrig kommit i närheten av.

Tack för att ni finns. Både irl-vänner och er jag känner på nätet.
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

Att spela sitt spel väl

En bra pokerhand...?

Nej, jag menar inte traditionella spel, utan hur vi spelar det spel vi kallar ”livet”. Vi har alla saker vi inte vill andra ska veta. Jag vet mer än en person i min umgängeskrets, som aldrig skulle våga låta nån på sitt jobb veta att de är t.ex. homo-/bisexuella. När alla andra uppsluppet pratar om lördagens dejt, så säger den homo-/bisexuella ingenting. Eller kanske nån frågar ”Träffade inte du nån?”, så svarar jag som är bi, att jodå, det gjorde jag! Så vill alla veta om han var snygg, trevlig, har gott om pengar etc etc. Visst har jag ibland varit feg och undvikit att specificera kön på personen, särskilt om det är en tjej jag har träffat.  Men numera svarar jag oftast rakt och ärligt på en sån fråga, i stil med ”Hurdan han är, vet jag inte, men hon är jättetrevlig!” Eller som vid ett tillfälle när jag var på tjänsteresa med mitt förra jobb. Jag satt vid middagsbordet och jag nämnde ”min före detta tjej”, kanske i ärlighetens namn gjorde jag det för att se reaktionen. Hon jag pratade med såg förvånad ut och sa ”Jaha… tjej?!” Ja, svarade jag och såg glad ut! ”Ehh… Okej, det gör inget!” Jag tolkade inte det som negativt menat, utan inser att hennes förutfattade mening om att det var en ”han” jag hade haft ihop det med, ställde till det i hennes tankeverksamhet. 😉 Men visst har jag drabbats av fördomar, och ibland orkar jag inte försvara min självklara rätt att få vara ”jag”.

Nåt liknande gäller om man har eller har haft ett missbruk. Dels vill inte missbrukaren att nån ska få reda på missbruket, pga risken att omgivningen alltid tror att man har tagit ett återfall om man är sjuk eller har stukat foten och haltar lite. Någon sa till mig att hen inte vågade ringa släkten när hen hade feberyrsel, ”för då tror de bara att jag har tagit nåt, och det är onödigt när jag inte har det!” Folk tror inte att den som en gång har haft ett missbruk, nånsin kan bli pålitlig.

Samma sak gäller den medberoende. Man ringer och sjukskriver sin partner, som ”har fått migrän”, när hen egentligen är bakfull. För ingen behöver ju veta… Då blir det väsen, hen kanske får sparken, soc. tar barnen osv. Eller som i mitt fall när soc klagade på mamma för att jag var för smal. ”Mat är mitt största intresse, så jag vet att mitt barn får nyttig mat!” sa mamma. Jo visst, men att ”mat är det största intresset”, kan (men måste förstås inte!) tyda på att man som förälder själv har en ätstörning… Det hade nog inte mamma, om man med ätstörning menar klassisk anorexia. Men ett osunt förhållande till mat kan jag så här i backspegeln säga att hon troligen hade.

Jag har varit en mästare på att vara kameleont. Och är det i viss mån fortfarande, eftersom alla inte kan ta till sig hela sanningen om mig. Ibland handlar det inte bara om att våga stå för vem man är, utan om att vara förnuftig. Alla klarar tyvärr  inte av hela sanningen. Och det finns ingen anledning att medvetet se till så att man råkar illa ut…

Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

Att fjäska med

Jag har aldrig lärt mig fjäska med, när det behövs för att få det man vill ha. ”Jamen ibland måste man för att saker ska gå smidigare, eller man inte ska bli illa omtyckt!” Kanske, men för mig är ett sånt beteende oärligt. Visserligen har jag en manipulativ förmåga, men jag kan inte, har inte samvete, att utnyttja den förmågan om den drabbar nån som är svag på ett eller annat sätt! Kanske är jag sån pga min ADHD? Vissa kallar det svaghet, jag kallar det styrka!

Jag hittade en hemsida om Härskartekniker. Klicka gärna på länken och läs, och se filmerna, för det är jäkligt intressant! Ifall nån undrar varför jag har kategoriserat inlägget under bl.a. missbruk och medberoende, så är detta onekligen ett missbruksbeteende. Och vi som har varit/är i ett medberoende eller missbruk, har alltid lättare att hamna under härskarteknikerna! Eller att omedvetet själva utöva dem, om vi inte tänker oss för.

Nurse Ratched i filmen Gökboet

Nurse Ratched i filmen Gökboet

Härskarteknik  är ett begrepp som ofta används om mäns osynliggörande av kvinnor, men det kan egentligen användas i alla strukturer där det finns någon form av makt och underordnande. Och vilka sammanhang finns inte makt och underordnande i någon form? En klassisk härskarteknik är Syster Ratched i filmen Gökboet.

Jag har sett det i både förhållanden (homo- och heterosexuella!), på jobb, i föreningsvärlden, gentemot en myndighetsrepresentant etc etc. Det finns hur många situationer som helst där härskartekniker blir synliga. Om vi bara uppmärksammar dem. Det är inte ens alltid att den som utövar härskartekniker är medveten om att hen utövar just härskarteknik.

Ska vi komma överens om att uppmärksamma när vi själva använder härskarteknik, och använda bekräftelseteknik istället. Livet blir trevligare då… 🙂

Kram allihopa!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

Att se det Svensson inte ser…

En vän kommer gående på gatan, smajlar och säger hej. Fröken Hon frågar vännen hur det är, eftersom de inte har setts på några dagar.  Vännen fortsätter le, och säger att det är rätt bra. Vännen ser ganska fräsch ut, inte lika trött som förra veckan. Så då är det säkert bra!

Men Fröken Hon vet instinktivt. Vet att man ofta i vännens situation anstränger sig för att se fräsch ut, särskilt om man har kaos inuti. Snyggar till sig lite extra, drar kanske t.o.m. i sig ”lagom mycket” av en uppiggande drog, och tar speciella ögondroppar man har köpt på internet, för att dölja rödsprängda ”bakfylleögon” från igår, när man egentligen är förbi av trötthet. För när man ser fräsch ut slipper man i de flesta fall pinsamma frågor av omgivningen. Det vet Fröken Hon allt för väl. För hon har varit där. Smajlat och ljugit ihop hur bra hon mår.

Man vill inte nån ska veta hur man egentligen mår. För i vårt samhälle är det inte tillåtet att må dåligt eller att göra misstag, i synnerhet inte om man en gång har haft drog- eller alkoholproblem.  En sån person litar folk inte på, även om det är länge sen man la undan drogerna. Även om det där igår bara var ett tillfälligt snedsteg. Alla ska vara perfekta. En del av oss har t.o.m. blivit tillsagda för länge sen av en överordnad på vårt otroligt tråkiga jobb att ”Du  får för fan skaffa medicin och dra i dig så du orkar gå på högvarv, för jag kräver prestation! Det har X gjort, så nu orkar hon jobba!” Eftersom man vill göra så bra ifrån sig som möjligt på sitt skitjobb med dagens arbetslöshet, så skaffar man ”medicin”. Sen orkar man gå på högvarv ett litet tag till, tills det smäller ordentligt och man känner sig som en våt fläck.

När ska vi våga erkänna för varann och oss själva, att vi inte är perfekta? Och när ska de som ställer för höga krav förstå att vi är olika, orkar olika mycket, är bra på olika saker?
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

Disclaimer: Alla ev. likheter med verkligheten och nu levande eller döda personer är naturligtvis en ren tillfällighet…

Normaliseringsprocessen

Normaliseringsprocessen är ett känt begrepp inom psykologin, som syftar på hur en drabbad partner ”vänjer sig” vid dagliga kränkningar, och till slut tror att det är normalt. Man är t.o.m. tacksam över att ens partnr talar om vem bland ens vänner man inte får umgås med, väljer hur man får klä sig, tar ens mobil för att man inte ska tjattra med kompisar. Till slut styr partnern hela ens vardag. Ofta(st) leder detta efter ett tag till fysiskt våld.  Då blir man som min mamma, som till slut inte vågade gå utanför hemmet av rädsla för att inte klara att gå till konsum och handla, än mindre åka till stan. Om inte pappa var med och höll ett övervakande öga. Eller jag, när jag hade blivit stor nog, dvs 7-8 år. Då kunde hon ju släppa mig att göra alla familjens ärenden som handla, betala räkningar på posten etc…

Jag har också varit i den situationen. Jag var tacksam över att ha en så snäll partner, som ”tog hand om mig” eftersom han sa att jag så uppenbart inte kunde själv. Han bestämde vilka kläder jag skulle ha, eftersom de jag själv valde var antingen fula eller slampiga. Och jag var ju så ”värdefull” så att han varken ville att jag skulle se ful ut, eller att jag såg ut på ett sätt så att andra visade uppskattning, det ville han få göra ensam. Han sa  åt mig att jag behövde hans hjälp för att klara mig, och att jag inte skulle kunna leva på egen hand. Jag skulle alltid ha mobilen med mig så att jag kunde svara när han ringde och var ”orolig” för vad jag gjorde. Själv svarade han ganska sällan om jag ringde, eftersom han ”inte alltid orkade”! Tänk vad snäll jag tyckte att han var som brydde sig om mig så mycket så att han var intresserad av allt jag tog mig för! Ni hör kanske hur sjukt det låter? Men jag trodde på det, och var tacksam! Så förtryckt kan man faktiskt bli! Även andra män, som har velat inleda ett förhållande, har kört samma taktik. Då nappade jag inte, vis av skadan.

Så här kan det se ut...

Så här kan det se ut…

Men normaliseringsprocessen kan tolkas mycket vidare än bara i ett förhållande. Det kan handla om maskrosungen som ständigt blir mobbad, tills hon tror på mobbaren som säger att hon är ful, eller när läraren varje dag påpekar att man är en lat odåga som aldrig kommer att bli nåt som vuxen. Eller om att vården inte vill ge den hjälp patienten uppenbart behöver och har laglig rätt till. I alla de här uppräknade situationerna har jag också varit. Normaliseringsprocessen förekommer i så gott som alla relationstyper! Och den är livsfarlig, eftersom den programmerar individen att tro att hon inte har nåt värde.

Jag vet hur svårt det är att komma ur det. Men  jag vill ändå vädja till dig som känner igen dig i nåt av det här, försök få hjälp: Av soc, kvinnojouren, eller av nån vän om du fortfarande har kunnat/fått lov att behålla vänner.  Gör det, innan det går allt för långt…

Kram
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan.

Vaddå ”välja partner”?

Jag har tänkt hela veckan på det kuratorn jag har börjat gå hos sa när jag berättade hur mina (få) förhållanden har varit. Han tyckte jag skulle välja nån som står på min nivå i livet. Jag har sugit på att jag skulle välja… Vaddå jag välja? Jag har aldrig känt att jag har haft möjlighet att välja, de jag har velat välja har sagt nej, och jag har respekterat deras nej. Och varit överlycklig när nån har valt mig. Ett typiskt mönster för oss som har lätt att fastna i medberoende.

hjärtarosa

Antingen väcks min längtan att få finnas till hands för nån som har varit trasig eller har känt sig sedd över axeln. Dvs såna människor som mitt beskyddarhjärta blöder för! Det gäller f.ö. oftast även dem jag blir nära vän med. Och jag trivs med att finnas till hands, och att få vara viktig. Tidigare var det nästan alltid precis det motsatta, jag var tacksam att nån öht såg mig. Och då kom ojämlikheten som ett brev på posten  Jag blev den andres dörrmatta för ofta!

Numera försöker jag se upp för varningssignalerna, och har lyckats säga ifrån, t.ex. när ett ex (som var ex redan den gången!) krävde att jag skulle slänga mig i bilen och åka 25 mil hem från stugan för att hjälpa henne med nån småsak som gick att få hjälp med på annat sätt. Självklart ska man ställa upp för den man älskar, och självklart ska jag kompromissa ibland, det är inte så jag menar. Det jag menar är att ibland måste jag säga ifrån när det går för långt.

Och jag tror jag är på rätt väg, även om jag inte är framme än!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

Konsekvenser!

Alla vi som är eller har varit medberoende till en aktiv missbrukare, vet att det är lika svårt för oss att ta till oss den sanningen, som för missbrukaren att ta till sig sanningen om sitt missbruk.

Jag har än en gång insett att missbrukaren måste se att hens beteende leder till konsekvenser! Det kan innebära att inte låna ut pengarnär hen har druckit upp lönen. Eller att hen inte får komma hem till mig på besök om hen är full. Jag vet själv att man ibland vädjar ”Ta inget när du ska hälsa på…” Och när personen sen kommer hem till mig påverkad, så säger jag ”Jajaja, kom in då!” Så drar jag in personen i lägenheten, suckar och bäddar ner hen i sängen… Eller står ut med onykterheten, medan jag själv sitter i ett hörn och gråter i ren utmattning. Och missbrukaren får inte de konsekvenser som är nödvändiga för att få motivation att bryta sitt mönster!

Vi får inte hjälpa missbrukaren att fortsätta missbruka! Hur lätt det än är att göra det omedvetet, för att vi inte vill vara elaka och kasta ut vår partner/kompis när hen är påverkad… Eller nåt annat som gör att missbrukaren utan konsekvens kan fortsätta.

Jag vet hur svårt det är att sätta gränser, hur ”elak” man känner sig. Men ibland måste man iallafall!

Kram på er, Jag önskar innerlitgt att ni ska lyckas!
Sussie aka Ödmjuka Kaxan

Firmafesten

Festprisse

En gång för mycket länge sedan…

Hon hade egentligen inte tänkt följa med, men här står hon. Minglar runt i baren, tittar sig om efter vilka hon känner igen. Alltså ”känner igen” på ett speciellt sätt. Inte nödvändigtvis känner igen för att de har setts tidigare, även om hon har träffat många av dem som är här. Här på firmafesten.

Hon ser något som antagligen inte alla ser. Ser detaljer, ser hur människorna hanterar det som beställs i baren. Nån vill ta några öl, en annan en flaska vin eller kanske en vodka-lime. Nån enstaka vill ha nåt alkoholfritt.

Ingen dricker sig direkt odräglig. Men hon ser missbrukspersonligheterna! De som inte dricker sig redlösa, men som dricker destruktivt. Det ser hon med sin magkänsla. Hon sätter sig inte på några höga hästar, för hon har minsann själv druckit destruktivt. Och hon är ärlig nog emot sig själv att erkänna att det kan hända igen om hon inte tänker sig för.

Ja, hon kan hantera alkohol. Men omgivningen matade henne med att hon antagligen skulle bli likadan som pappa och dricka för mycket. Så sa man som sista avsked när hon fyllde 18 och flyttade från familjehemmet. Så sa mormor när hon var tonåring och hade fått en slant. ”Köp nu inte öl för pengen!” sa mormor. Alla förväntade sig att hon skulle bli missbrukare som vuxen.

Senare på jobbet undrade en kompis om hon hade gått tidigt. Hon säger att hon var trött och behövde sova tidigt. Det var sant, men inte hela sanningen. Sanningen var att hon förutom att hon var lite småtrött, mådde dåligt av de flashbacks det gav henne när några drack lite för destruktivt, och att hon själv visste att hon inte skulle klara att göra samma sak! Så hon gick hem ett par timmar innan de flesta andra, och började fnula på ett blogginlägg om en firmafest…

Kram allihopa!
Sussie aka Ödmjuka Kaxan

Ta hand om BARA mig själv? Näääää…

Det där medberoendet, som jag tillfrisknar ifrån lite i taget… Det gäller att landa i ”lagom”. Men för mig har lagom aldrig varit lätt, för jag är ju så ofta allt eller inget. Full spruta eller hösäck, ungefär! 😉

Min beredskap och vilja att ta hand om andra ligger alltid på ”topp”. Antagligen är det därför jag trivs på det jobb jag har, och därför jag så gärna engagerar mig i volontärarbete för andra som inte har haft det bra. Sätta gränser, vad är det liksom? Men hur mån jag än är om andra, hur dåligt samvete jag än har haft när jag de facto inte kan finnas för alla jag vill finnas för, så måste jag lära mig att ibland bara ta hand om mig själv.

Vavava…? Skrev jag just ”mig själv”? För mig är det en lyx jag knappt kan tänka mig, att bara ta hand om mig själv. Ta semester, åka bort från stan, bara svara på det som verkligen är viktigt i telefonen. För vilka telefonsamtal är ”viktiga” liksom? Det vet jag ju aldrig förrän efteråt. Och hur ska jag prioritera viktigheten, viktigt för mig eller för den som ringer?

Ja, samvetet gnager ibland om jag inte kan/orkar. I synnerhet om nån tror att jag ljuger för att slippa, om jag inte orkar. Som ett jobb jag hade, där jag kollapsade och bara var tvungen att dra i bromsen innan det brakade ordentligt, och fick höra att jag bara var ”latmask”, och fick en uppsträckning efteråt när jag visade läkarintyget på en veckas sjukskrivning. ”De andra hade säket fixat det…”

Här sitter jag, i min stuga på landet, och tycker att jag har klarat av en semestervecka bättre än jag trodde jag skulle gjort. Jag har iofs tänkt på jobbet, och alla behövande jag träffar där. Men jag har engagerat mig ganska lite i hur de klarar sig utan mig. Det r en del av vägen mot att lära mig att det inte är förbjudet att ta hand om bara mig själv några dagar! 🙂

Kramar!
Sussie aka Ödmjuka Kaxan