Kategoriarkiv: Maskrosliv

Mobbning?

Så har jag fått vila fyra dagar, och har alltså haft långhelg! Jag behövde nog det, för jag har varit trött några dagar. Men nu ska jag ta nya tag resten av veckan och jobba!

Tittar just på Morgans mision på SVT, och tänker på¨alla som blir mobbade. Varje dag går massor av ungar till skolan och  har ont i magen för att de räknar med att mobbningen ska sätta igång så fort de är där. Det jävliga är, att vuxna på skolan inte så ofta gör mycket för att få slut på det som sker, ens om de vet om hur det ligger till. Tvärtom ibland, tyvärr. Det händer att lärarna t.o.m. medverkar i att mobba en unge som redan är utsatt. Kanske de inte begriper att de är en del av mobbningen kanske de inte själva säger eller gör de elakaste sakerna. Men det är elakt nog att vara passiv och inte göra nåt alls!

Men mobbning förekommer inte bara bland ungar. Det är minst lika vanligt i vuxenvärlden, t.ex. på jobbet. Vem vet hur det tar, när du berättar ett ”skämt” om svarta eller ”zigenare”? Är du helt säker på att ingen tar illa upp? Nej, knappast för det kan du inte vara! Och det kan inte jag heller. Så det gäller att vakta sig själv, det gäller både dig och mig!

mobb

Tänk på att kanske inte alla tycker det där ”skämtet” eller piken är lika roligt som du! saker kan ta olika hårt, och det du inte tycker är så märkvärdigt kanske sätter sig som en tagg hos nån annan. Efter tillräckligt många såna taggar kan personen må ganska dåligt…

Nu har inte sånt här drabbat mig på länge. Men nog har jag varit utsatt. Och det riskera att sitta kvar!

girl

Kram på er allihopa!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

Annonser

Ni gula, stolta, starka!

Ni vet en sån där liten grusväg ute på landet? En sån väg med en gräsremsa i mitten, som slingrar sig fram genom skogen? En sån väg går sista biten fram till min sommarstuga! Och titta vad jag hittade mitt i den gräsremsan idag!

Stolt, stark, gul och vacker!

Stolt, stark, gul och vacker!

Lika stolt och vacker som vi maskrosbarn! Många av oss har inte haft det så lätt som små, men vi överlevde ändå. Jag kan se tillbaka på hur det var, med pappa som var full för ofta, och mamma som var svag och inte orkade så mycket. Men jag ser också att det fanns en ljusare framtid. En framtid som inte alla skulle tycka var nåt att hurra för, men kritiker har alla, oavsett vad vi gör och hur vi lever.

Ingen kan göra alla nöjda, men jag har gjort mig själv nöjd. Det är huvudsaken! 🙂

Kram på er, maskrosungar och alla andra!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

”Kan du ge dej fan på att jag kan!”

Man kan inte leva så…
KAN DU GE DEJ FAN PÅ ATT JAG KAN!

Jag vet att videon handlar om att vara gay och lesbisk, men texten kan i överförd mening tillämpas på många fördomar!

Nej, man kan inte leva precis hur man vill. Inte på ett sätt som skadar andra. Men om din granne råkar vara homosexuell, ha ett annat ursprung än vit medelklass, eller har en religion du inte delar? So what? Stör det dig? Är det en självklarhet att en mörkhyad person behöver punktmarkeras på varuhusen, för att ”man vet hur dom är”? Eller är varje muslim självmordsbombare med en dynamitgubbe i innerfickan, som hen bara väntar på att utlösa mitt i rusningstid? Nej, knappast.

Varför bemöts jag ofta på ett helt annat sätt av dem som får veta att jag har mitt ursprung i resandefolket? Ibland negativt, i stil med att ”alla tattare är lurendrejare och tjuvar!” Men inte alltid, utan ibland som nåt exotiskt. Det händer att folk hymlar med ögona och tycker att jag är cool bara för att jag är ”tattare”. Äh, jag är inte coolare än andra, iaf inte av den orsaken.

Det är heller inte mer synd om mig för att jag växte upp som mobbad maskrosunge. Det är klart jag var ett ”offer” på ett sätt. Men att alltid betraktas som offer som det är synd om, som aldrig kommer att ha chans till ett drägligt liv? Nej, den idén köper jag inte. Vi är för många maskrosungar som har visat att det gick bra för oss som vuxna, för att kunna dra den generella slutsatsen att ingen av oss nånsin kommer att ha en chans! Jag kan stå över negativa människors fördomar.

Kan du ge dej fan på att jag kan!

Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

”Alla har samma chans…”

”Livet är väl ingen dans
Alla har samma chans
Säger du och vänder blicken
Åt et annat håll….”

Jag önskar att det var så, att alla fick samma chans. Men hur gärna många vill tro det. Vill tro, av välvilja för att det borde vara så, eller i förakt för den som inte lyckas nå lika långt som andra, så är det inte så. När ska vi inse att alla inte föds med samma förutsättningar? Att det inte är självklart för alla att gå på uni och ”bli nåt”? Att det inte alltid (eller oftast inte!) handlar om lathet eller att man ”väljer” att stå kvar på en i samhällets ögon lägre statusnivå?

Jag blir riktigt ledsen varje gång jag hör föraktfulla kommentarer om barnen som liksom tjejen i texten…

”…torkar bort sitt snor
Hon går i snön i sommarskor
I betongen
Magen skriker…”

Är det hennes fel? Är det mammas fel som ”kunde prioriterat bort öl och cigaretter”? Kanske. Men det är inte alltid föräldrarna ens använder öl och cigaretter. De kan ha haft oturen att bli långtidsarbetslösa, eller sjukskrivna. Och i dagens samhälle tar det inte lång tid i den situationen innan en kan hamna under isen både ekonomiskt och socialt.

”…en liten tjej
Som inte kunnat tacka nej
Till betongen…”

De flesta som växer upp i betongförorterna kan knappast ”välja” något annat. Jag kunde knappast ”tacka nej till betongen”.

En sak till: Min pappa skötte iofs alltid sitt jobb, men ibland drack han för mycket. Han sa vid ett tillfälle

”Om Direktör X ramlar ihop och dör på gatan, tycker alla synd om honom, och det kommer på första sidan i lokalbladet. Om jag ramlar ihop säger folk ‘Han har supit ihjäl sig!’ även om jag är nykter!”

Och han hade rätt. När han – i nyktert tillstånd (tänk att det ska behöva påpekas, men både han och bilisten ifråga blev alkotestade) – blev påkörd på ett övergångsställe av en vårdslös bilist, och skadad för livet, var de flestas första fråga hur mycket han hade supit.

Med det här vill jag inte säga att det för evigt är kört för den om inte föds med silversked i mun. Däremot att vi har olika förutsättningar. Och därmed olika lång väg till toppen. Om det nu är toppen vi vill nå. Jag vill det inte, för jag hör inte hemma i toppen. Inte i botten heller.

För jag är betongunge, vilket naturligtvis har präglat mig. Det verkar finnas de som tycker man bör skämmas över att som yngre ha trampat runt i förortsbetongen bland höghusen. Men jag skäms inte över mitt ursprung. Inte nu längre. Det gjorde mig till mig, och jag är för det mesta stolt över den jag blev! 🙂

Men påstå aldrig att alla har samma chans bara en anstränger sig.
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

EMDR

Så har jag gjort ännu en dag, och den gick också bra! Först jobbat halva dagen, sen psykolog. Jag har fått EMDR-behandling (klicka på ordet för att läsa mer!), för min PTSD, men tror inte jag ska få mer av det. Så idag fick jag reflektera över hur jag mår, och om jag tycker jag har blivit bättre. Och jaaa, det har jag! 🙂 Stressnivån är lägre, och jag har fått tillbaka insikten att allt dåligt som händer inte är mitt fel utan att jag tvärtom har åstadkommit en hel del som inte många skulle stå raka inför.

Allt jag har varit med om, inte minst min barndom som maskrosunge, har gjort mig till den jag är. Och jag skäms inte för den jag blev. Det verkar finnas människor som tycker att jag borde skämts, eller att jag borde blivit nån annan. Fuck dem i så fall, för det hade ju inte varit jag! Jag är stolt och tacksam för den jag blev. Med mina fel, för ingen är perfekt. Men med jäkla massa rätt också! Det gäller bara att påminna mig själv om alla mina rätt!

Och i morgon efter jobbet ska jag till arbetsförmedlingen. Det händer säkert inget märkvärdigt jag skulle tro att det bara blir ett avstämningsmöte om min sjukskrivning!

Vi maskrosungar är alltid vackra!

Vi maskrosungar är alltid vackra!

Kram på er, alla vackra maskrosungar och alla andra!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

Välkomna älskade maskrosor!

Mina bundsförvanter hade vaknat när jag var i stugan…

Starka, vackra maskrosor!

Starka, vackra maskrosor!

Jag älskar er, för ni visar varje vår att det går att överleva. 🙂

Idag sa min terapeut att om jag nånsin ska tatuera nåt så borde det vara en maskros, för mer maskrosunge än jag finns inte. Jo, jag har redan tänkt på det motivet. Eller Fågel Fenix, som alltid reser sig när den ser ut att ha brunnit till aska!

Jag kommer väl inte att ha råd med kroppsutsmyckningar när jag just har bytt bil, men drömma kan man ju alltid!

Så här ser förresten mitt nya åkdon ut!

Min "nya" Opel!

Min ”nya” Opel!

Kram allihopa!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

Livshistoria?

Idag är jag sjukskriven för min stackars mage. Jag ska på läkarundersökning i morrn så får vi se vad de hittar…

Men nu var det inte det jag tänkte blogga om där jag sitter i sängen med laptop i knät. Utan om en sak som jag tänker på ibland, och som poppar upp igen i sinnet när jag surfar runt på TV-klipp, intervjuer, dramadokumentärer och ett par bloggar…

Jag fascineras av starka livshistorier, där människor berättar hur de har tagit sig upp från ett underläge de inte borde orkat ta sig ur. Om det är ett liv i missbruk, som maskrosunge, komma ut som homo i en konservativ miljö eller andra starka berättelser, är inte det egala, utan att man kämpar, och lyckas ta sig fram i livet trots dåliga odds. Här är ett bland många andra starka livsöden…

Bild: Skärmdump från TV4.  Klicka på bilden för at titta på inslaget!

Bild: Skärmdump från TV4.
Klicka på bilden för att titta på inslaget!

På tal om odds, den som brukar spela hos bookmakers vet att den som spelar på nåt som har fel odds, vinner sällan. Men vinner man, så vinner man rejält! Jag vet inte om vinsten de gångerna beror på tur, skicklighet eller en kombination av båda. När det gäller mänskliga öden tror jag det handlar om det sistnämnda, en kombination, tillsammans med att det finns någon i världen som tror på ens förmåga att överleva! Det är nog mest viktigt!

Jag har också, som alla av oss, min historia. En historia som ibland gör folk fascinerade över att jag har lyckats överleva. Men som lika ofta väcker omgivningens fördomar. Folk kan ibland förstå att det inte är mitt fel att jag var maskrosunge, och fick växa upp i ett hem där jag inte mådde bra, förutom när jag bodde i fosterhem och behandlingshem. Ibland förstår man att jag är född med min (ganska lindriga) ADHD, men man tycker ändå att jag ”ska jobba med mina problem!” Det är klart jag ska, men det går inte att helt och hållet ”jobba bort”. Jag måste ha mina hjälpmedel. Påminnelselarm i mobilen för att inte glömma bort att jag ska nåt viktigt t.ex. Som många andra också vill ha, utan att ha ADHD! Att identifiera sig som ”B:et” i HBT (=Homo- bi- och Transpersoner) kan också ha sina sidor. För att bara nämna några av ingredienserna i my life story. Det skulle finnas stoff till en bok, om jag ville skriva den. Eller till att bli ”Lyssnarnas Sommarvärd 2014”. Kanske en karriär att satsa på? 🙂

Nåja, fördomar eller inte, det kan jag inte hjälpa att några har mot en maskrosunge som kämpade sig upp den hårda vägen. Jag är stolt över det liv som gjorde mig till den jag är idag. Stolt att ha överlevt som en Fågel Fenix, som alltid reser sig ur askan igen, när alla tror att den har brunnit till döds…

Kram allihopa! 🙂
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan