Kategoriarkiv: Kärlek & Vänskap

”We are the others!”

Ibland är jag orolig. Orolig att fel person ska få veta fel saker om mig. Låt mig förklara genom att berätta en historia som inte fick den uppmärksamhet här i landet som den var värd…

Den här låten skrevs av en person som reagerade starkt på en händelse den 11 augusti 2007

We are the others
we are the cast-outs
we’re the outsiders
but you can’t hide us
we are the others
black-eyed and battered
you’re not out there on your own
If you feel mistreated
torn and cheated
you are not alone
we are the others

Vad tänker du på om jag säger 11 augusti 2007? Antagligen inte på det jag tänker berätta, för den här storyn glömdes bort, åtminstone här i Sverige, i flödet av alla andra nyheter. Viktigare nyheter, om politik och ekonomiska konjunkturer… Men den är värd att påminna om. Gång på gång. Även utanför de de s.k. subkulturerna, som var de som berördes. Den gången.

Det är lördagsnatt vid ett-tiden, som vilken annan natt som helst. Sophie Lancaster och hennes kille, Robert Maltby, var på hemväg genom en park i den sömniga småstaden Bacup där de bodde, Men det blev inte ”vilken lördagsnatt som helst”. Inte för Sophie och Robert. Kan ni engelska, så se gärna det här Youtube-klippet så får ni storyn i korthet.

Det finns mycket mer på nätet, för den som googlar på Sophie Lancaster, Att jag hör människor säga ”Ser man ut så, så får man skylla sig själv om man får stryk!”gör mig bestört. Ingen ska behöva ”skylla sig själv” för att man blir attackerad, misshandlad eller våldtagen. Eller ihjälsparkad.

Jag tillhör knappast goth-kulturen, vid första anblicken tror ingen att jag tillhör nån subkultur alls. Då kan det vara bekvämt att hålla tyst om mitt etniska ursprung, mina sexuella preferenser, mina politiska intressen, min neuropsykiatriska diagnos. För annars riskerar jag att inte få det där jobbet jag vill ha, eller lånet på banken. Vet fel person fel saker, kan jag bli punktmarkerad på ICA som misstänkt tjuv, eller jagad av polis på landsvägen för att man tar för givet att jag är drogpåverkad. Den som lär känna mig mer än ytligt, inser att jag är jäkligt intressant, på mer än ett sätt. Den som inte gör sig besväret, eller är fördomsfull, lämnar min närhet. Så jag vet hur det känns att tillhöra ”the others”! ”Dom”, som inte alltid är accepterade. Och jag erkänner igen att ibland är jag orolig. Orolig att fel personer ska få veta fel saker om vem jag är. Borde jag vara det? Eller frågan borde snarare ställas ”Borde jag behöva vara det?”

Jag har vänner i subkulturerna. Jag har också vänner som krigar för att överleva, socialt, fysiskt, psykiskt. Och just därför frågar jag mig – och dig – Vad är en subkultur? Vilka är ”de andra”,  Eller vad är en alternativ livsstil, om du hellre vill uttrycka det så? Och vem bestämmer det i så fall?? Har inte alla rätt till sin existens, oavsett om vi är gothare, HBTQ, tillhör en etnisk minoritet? Om vi är kommunister? Eller om vi har ADHD? Kanske en ätstörning?

Ja, jag frågar mig: Vem är ”different”? Jag, du, alla, är ”different” på något sätt. Betyder det att vi alla förtjänar ett kok stryk? Knappast!

”Lev och låt leva!”
Sussie a.k.a. Ödmjuka kaxan

Annonser

TACK RIA! Två år gick fort!

Så kom min sista arbetsdag på RIA-center. Visst var det vemodigt att köra till jobbet idag, att ställa sig i kassan och servera eller att prata med våra härliga besökare. För jag visste ju att det skulle vara sista gången. I alla fall som personal.

RIA:s fina cafélokal

RIA:s fina cafélokal

Här har jag mött så många människor, som jag aldrig skulle kommit i närheten av annars. En del lite luggslitna, andra kämpar för sin nykterhet, någon har kommit på fötter efter en tid i utanförskap. Alla var så olika, men ändå så lika. Jag speglade mig i er, ska ni veta. Såg att jag var inte ensam om att inte alltid ha haft det bra.

De pratstunder jag har haft med besökare och arbetskollegor har betytt mycket, men det visste ni nog. Några av er, kära vänner, fick veta mer om mig. Och ni förstod! Ni kände också igen er, i min berättelse. Det betydde mer än ni nog förstod.

Det är inte utan att jag fäller en tår över att inte få jobba mer med er…

TACK! För de här två åren!

Och tack till dig som sa orden ”Du kommer aldrig att bli glömd av oss!” Det värmde mer än nån kan tro. Jag har tydligen gjort skillnad. I alla fall för någon…

Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

30 dagar dag 20 – Den här månaden

Den här månaden har varit fylld med äventyr! Inte kanske i första hand det man normalt menar när man säger ordet ”äventyr”, men låt mig förklara.

Dels hann jag med en utlandsresa (klicka ifall du vill läsa om den) med en go’ kompis. Fast jag räknar knappt Köpenhamn som utland, jag kan ju t.o.m. resa dit med mitt skånska länskort! Dessutom har den senaste månaden varit fylld av glädje, glädje över människor som gör en livsresa som kräver massor av mod. Jag tänker i synnerhet på en nära vän som jag pratade med senast idag. Men även på fler, som jag iofs inte står riktigt lika nära mentalt. Ni vet vilka ni är.

Jag vet vilket förtroende jag får, förhoppningsvis inte bara den här månaden, när nån vågar dela resan. Inte bara ”dela med sig av”, utan vågar låta mig vara med och dela resan. Det är enorm skillnad, som skillnaden i att berätta om sin semesterresa och att säga att man vill ha mig med sig som guide. för att man vet att jag har varit i landet förut! En resa fylld av diken där man kan snubbla, där det finns krypskyttar som vill man ska trilla tillbaka.

Jag vet att alla inte förstår vad jag syftar på. Andra ser hintarna jag ger er. Ser ni inte hintarna, så är det lika bra. Jag vet att även ni som inte har samma erfarenhet kan ha kärlek och sympati när ni ser från ert perspektiv. Men ni kan aldrig förstå på samma sätt som vi som har gjort resan.

Så den senaste månaden har betytt enormt mycket. Inte bara för mig!

Kram!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

30 dagar dag 7 – Min bästa vän

Det här var svårt att skriva om, för jag kan inte gradera mina vänner i ”bäst”, ”näst bäst” osv. Självklart skiljer jag ju på ”vänner” och ”bekanta”, men är man min vän, så har man alltid ett värde. Olika vänner har förvisso olika plats, men jag kan inte påstå att nån har en högre position än nån annan. Jo, för resten, kanske nån ligger lite varmare om hjärtat, trots allt.

Jo, jag har några vänner som jag tänker extra mycket på, för att jag är så stolt över dem. Jag ska inte nämna allt för mycket personligt om dem, för jag lämnar inte ut nån. Men de är överlevare, precis som jag! Jag är så stolt över att vara vän med överlevare, som har fått kämpa nerifrån botten. Vänner som det finns alla möjligheter att det går bra för! Jag tror ni som jag skriver om vet att det är er jag tänker på! 🙂

Kram allihopa!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

30 dagar dag 5 – Vad är kärlek?

De flesta tänker antagligen på förhållanden, när man nämner ordet kärlek. Men kärlek för mig kan vara så många saker. T.ex kärlek till en väldigt god vän, till en plats, en klenod jag är rädd om. Men jag ska änå försöka begränsa mig till den kärlek som finns till en nära vän eller till ens partner.

Blått hjärta bland molnen...

Blått hjärta bland molnen…

Kärleken gör en sårbar. Både den man får och den man ger! Det är sårande om den man vill ge sin kärlek inte vill ha den, eller om hen inte är rädd om den. Likaså är jag livrädd de gånger jag får del av kärleken, att den ska ta slut! För det är minst lika sårande när det händer.

Och jag vill veta mer om vad kärlek är…

Kram!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

Det händer saker även i mitt liv!

En fryspizza står i ugnen, påskmust på bordet, och jag konstaterar att jag kan vara riktigt nöjd med vad som har hänt den senaste tiden. Idag var jag för sista gången hos den terapeut jag har haft ett litet tag. Jag var skeptisk till psykiatri, eftersom jag aldrig tidigare har känt att jag har fått hjälp, och ville egentligen inte alls gå till en början. Men jag bedrog mig…

Jag har kommit en bra bit på väg i mitt liv tack vare de här terapitimmarna, och det känns lite tråkigt att jag måste byta terapeut. Han har verkligen haft fingertoppskänsla för vad jag behövde. Jag har aldrig tidigare mött någon inom psykvården, som läser journalen och erkänner hur illa man har hanterat mig tidigare, och att det inte alls är konstigt att jag har mått dåligt…

Så har jag mött människor (eller allra mest en speciell människa!) som… Jag vet inte hur jag ska beskriva, men jag var övertygad om att jag inte kunde känna det där pirret i kroppen… Men jag kan nog det. Eller snarare vågar! Trots tidigare besvikelser, trots att jag är livrädd. Jag vet ju inte än vad som kommer att hända, men jag tror att jag har mött nån som minst kommer att bli en väldigt nära vän. Men som sagt jag är livrädd…

Kram alla därute! 🙂
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

Att fjäska med

Jag har aldrig lärt mig fjäska med, när det behövs för att få det man vill ha. ”Jamen ibland måste man för att saker ska gå smidigare, eller man inte ska bli illa omtyckt!” Kanske, men för mig är ett sånt beteende oärligt. Visserligen har jag en manipulativ förmåga, men jag kan inte, har inte samvete, att utnyttja den förmågan om den drabbar nån som är svag på ett eller annat sätt! Kanske är jag sån pga min ADHD? Vissa kallar det svaghet, jag kallar det styrka!

Jag hittade en hemsida om Härskartekniker. Klicka gärna på länken och läs, och se filmerna, för det är jäkligt intressant! Ifall nån undrar varför jag har kategoriserat inlägget under bl.a. missbruk och medberoende, så är detta onekligen ett missbruksbeteende. Och vi som har varit/är i ett medberoende eller missbruk, har alltid lättare att hamna under härskarteknikerna! Eller att omedvetet själva utöva dem, om vi inte tänker oss för.

Nurse Ratched i filmen Gökboet

Nurse Ratched i filmen Gökboet

Härskarteknik  är ett begrepp som ofta används om mäns osynliggörande av kvinnor, men det kan egentligen användas i alla strukturer där det finns någon form av makt och underordnande. Och vilka sammanhang finns inte makt och underordnande i någon form? En klassisk härskarteknik är Syster Ratched i filmen Gökboet.

Jag har sett det i både förhållanden (homo- och heterosexuella!), på jobb, i föreningsvärlden, gentemot en myndighetsrepresentant etc etc. Det finns hur många situationer som helst där härskartekniker blir synliga. Om vi bara uppmärksammar dem. Det är inte ens alltid att den som utövar härskartekniker är medveten om att hen utövar just härskarteknik.

Ska vi komma överens om att uppmärksamma när vi själva använder härskarteknik, och använda bekräftelseteknik istället. Livet blir trevligare då… 🙂

Kram allihopa!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan