Kategoriarkiv: Funderingar

Så borde jag alltid ha det!

Idag vaknade jag på landet, i min lilla stuga, igen!

Som alltid, så kände jag en helt annan harmoni av att kliva ur sängen här än jag nånsin gör i stan. Förutom att jag på bara en liten stund blir betydligt bättre i min bronkit, och knappt behöver medicin alls när jag får andas den fuktiga havsluften!

Höstfärger!

Höstfärger!

Här är höst nu. Träden tappar sina löv, och det skymmer redan klockan fem på eftermiddagen. Borta är de varma sommardagarna med bad eller en glass på campingens sommarcafé. Nu på hösten får jag söka efter andra värden. En promenad genom skogen och sparka runt i löven som prasslar hemtrevligt. Så här borde jag alltid ha det för att må bra både fysiskt och psykiskt. Komma bort från stad och stress och betong. För mig vore det inte bara en gröna vågen-dröm, utan en nödvändighet om jag ska ha det så bra jag kan!

På min promenad igår mötte jag en gubbe som sa att här var så underbart, och här ville han bo! Jag hör ofta liknande saker från såna som inte bor här, och det är bra. Jag behöver påminnas om hur fint här är, så att jag inte blir hemmablind och tar den lilla byn för given.

Kram på er!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

”Ut med dom!”

Jag får höra en och annan gång, senast idag, att de hitresta romerna inte bidrar till nånting i vårt samhälle, utan borde åka hem. ”På ett ställe går de till kommunens härbärge och ska ha av sängplatserna så att våra egna stackars hemlösa som har betalt skatt blir utan! Man får ju inte säga att de inte får komma in om det finns platser kvar!” Jag försökte förklara att om inte platserna räcker på ett sånt ställe, så gäller alltid ”först till kvarn”-principen. Och att vi faktiskt ska ta hand om och ge akut hjälp till EU-medborgare. Men vi ”borde ändå få avvisa romerna, som skickas hit på organiserat sätt”…

Jag inser inte alltid när det är meningslöst att argumentera, utan kan explodera i debattilska. Men idag höll jag käft, efter att ha ifrågasatt om romer inte har samma människovärde, och varför i så fall. Fegt eller inte, får andra bedöma. Argumentetra för döva öron, efter att ha sagt min åsikt om saken? Tja, det kanske jag borde gjort, och skapat en ohållbar stämning på arbetsplatsen bland kunderna…

Kram på er!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan
PS: Det här är mitt 1000:e inlägg på bloggen! 🙂

”We are the others!”

Ibland är jag orolig. Orolig att fel person ska få veta fel saker om mig. Låt mig förklara genom att berätta en historia som inte fick den uppmärksamhet här i landet som den var värd…

Den här låten skrevs av en person som reagerade starkt på en händelse den 11 augusti 2007

We are the others
we are the cast-outs
we’re the outsiders
but you can’t hide us
we are the others
black-eyed and battered
you’re not out there on your own
If you feel mistreated
torn and cheated
you are not alone
we are the others

Vad tänker du på om jag säger 11 augusti 2007? Antagligen inte på det jag tänker berätta, för den här storyn glömdes bort, åtminstone här i Sverige, i flödet av alla andra nyheter. Viktigare nyheter, om politik och ekonomiska konjunkturer… Men den är värd att påminna om. Gång på gång. Även utanför de de s.k. subkulturerna, som var de som berördes. Den gången.

Det är lördagsnatt vid ett-tiden, som vilken annan natt som helst. Sophie Lancaster och hennes kille, Robert Maltby, var på hemväg genom en park i den sömniga småstaden Bacup där de bodde, Men det blev inte ”vilken lördagsnatt som helst”. Inte för Sophie och Robert. Kan ni engelska, så se gärna det här Youtube-klippet så får ni storyn i korthet.

Det finns mycket mer på nätet, för den som googlar på Sophie Lancaster, Att jag hör människor säga ”Ser man ut så, så får man skylla sig själv om man får stryk!”gör mig bestört. Ingen ska behöva ”skylla sig själv” för att man blir attackerad, misshandlad eller våldtagen. Eller ihjälsparkad.

Jag tillhör knappast goth-kulturen, vid första anblicken tror ingen att jag tillhör nån subkultur alls. Då kan det vara bekvämt att hålla tyst om mitt etniska ursprung, mina sexuella preferenser, mina politiska intressen, min neuropsykiatriska diagnos. För annars riskerar jag att inte få det där jobbet jag vill ha, eller lånet på banken. Vet fel person fel saker, kan jag bli punktmarkerad på ICA som misstänkt tjuv, eller jagad av polis på landsvägen för att man tar för givet att jag är drogpåverkad. Den som lär känna mig mer än ytligt, inser att jag är jäkligt intressant, på mer än ett sätt. Den som inte gör sig besväret, eller är fördomsfull, lämnar min närhet. Så jag vet hur det känns att tillhöra ”the others”! ”Dom”, som inte alltid är accepterade. Och jag erkänner igen att ibland är jag orolig. Orolig att fel personer ska få veta fel saker om vem jag är. Borde jag vara det? Eller frågan borde snarare ställas ”Borde jag behöva vara det?”

Jag har vänner i subkulturerna. Jag har också vänner som krigar för att överleva, socialt, fysiskt, psykiskt. Och just därför frågar jag mig – och dig – Vad är en subkultur? Vilka är ”de andra”,  Eller vad är en alternativ livsstil, om du hellre vill uttrycka det så? Och vem bestämmer det i så fall?? Har inte alla rätt till sin existens, oavsett om vi är gothare, HBTQ, tillhör en etnisk minoritet? Om vi är kommunister? Eller om vi har ADHD? Kanske en ätstörning?

Ja, jag frågar mig: Vem är ”different”? Jag, du, alla, är ”different” på något sätt. Betyder det att vi alla förtjänar ett kok stryk? Knappast!

”Lev och låt leva!”
Sussie a.k.a. Ödmjuka kaxan

Klimatet nu och då…

Jag säger inte att det är ”bra” med klimatförändringar, men nog är det skönt att fortfarande kunna bada i havet mitt i september! Jag minns inte om jag nån gång har kunnat hoppa i vattnet här i stugan så här sent,  och det har varit runt 20 grader så att jag har kunnat njuta av att vara i. För det gör jag, och jag är inte känd för att vara vinterbadare minsann!

Nytagen bild idag! Varmt och skönt i badet, jag luras inte!

Nytagen bild idag! Varmt och skönt i badet, jag luras inte!

Men jag är lite kluven. Växlar mellan tanken att ”Det här är inget normalt väder!” även om det är skönt, och att ”Klimatet har alltid växlat, det kommer nog kalla höstar i framtiden!” Jag minns slutet av 70-talet, när rosorna blommade i trädgården ända till 1 advent! Och mamma berättade om vintrar när kylan och frostnätterna  kom tidigt. Jag hittade för länge sen ett tidningsreportage från 40-talet, där man gladdes åt att isen äntligen hade släppt sitt grepp i Tredenborg, och det var i början av maj!

Så, tja… Klimatförändringar är det förvisso, när jag kan bada så här sent på året. Men om de är permanenta, eller det snart kommer en höst med frostnätter i september igen? Ja det vet vi ju inte…

Men jag njuter av att kunna bada. För i morgon måste jag åka hem, eftersom jag har att göra i Nässjö nästa vecka. Åker jag tillbaka, vilket jag inte har bestämt än (men antagligen gör i några dagar), så ska jag inte vara säker på att vattnet är badvänligt när jag kommer om en vecka!

*plask* 🙂
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

10 år sen tågolyckan i Nosaby…

Jag brukar följa en blogg som heter ”I huvudet på en lokförare”. Den bloggen påminde mig om att det igår var tio år sen en av de svårare tågolyckorna i min hemtrakt (Blekinge Kustbana). En lastbil hade kört över plankorsningen trots att det börjat pingla och blinka rött. Lastbilen fastnade mellan bommarna, och chauffören ville inte köra igenom bommen (vilket man skall göra i ett sånt fall!). Han var ”rädd om lacket på sin fina bil”.

Så här såg det ut efteråt på olycksplatsen. Jag behöver väl inte nämna att repor i lacken hade varit att föredra, den bilen var i stort sett mos efteråt. Förutom de två i personalen som dog…

Bilden länkad från Trelleborgs Allehandas sajt

Jag minns det som igår, eftersom det var min barndoms bana, och den bana jag åker nu och då fortfarande. Jag satt på mitt dåvarande jobb i Tranås, och skvalradions P4 snurrade på som den brukade. Jag hoppade säkert ett par dm i min kontorsstol när jag hörde på Ekonyheterna att det hade hänt en tågolycka med ”Kustpilen” som det dåvarande tågsystemet kallades. När reportern sa vart det var, fick jag en exakt blick på näthinnan av korsningen, för jag visste ju exakt var det var.  Jag minns att jag försökte logga in på Kristianstadsbladets sajt, som var överbelastad. Efter en stund kom jag in på Radio Kristianstads sajt och kunde läsa lite mer.

Jag kör oftast över den där korsningen när jag kommer med bil från Stugan till Kristianstad. Jag tror att tankarna kommer att gå till den olyckan, den 10 september 2004, varje gång resten av livet, när jag närmar mig olycksplatsen. Antingen jag kommer med bil eller med det nuvarande lokaltåget…

Ta hand om er!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

Vad har jag bloggen till?

Maskrosor, som växer där inget borde kunna växa!

Maskrosor, som växer där inget borde kunna växa!

Jag är medveten om att bloggen har ändrat karaktär en hel del, sen jag först startade den, och jag har undrat varför jag egentligen har den kvar? Fyller den samma funktion fortfarande? För mig är svaret nog nej, den fyller inte samma funktion längre. Jag skriver ju inte alls lika mycket, eller ofta, om min tid som maskrosunge, eller om hur jag gör för att hitta rätt plats i livet. Jag skriver heller inte särskilt mycket om att jag har varit med i en religiös sekt.

Det betyder inte att jag har släppt den delen av min historia. Jag har givetvis fortfarande kvar de erfarenheterna, de präglar mig och kommer alltid att göra. Men de påverkar mig inte på samma sätt längre. Jag har på många sätt nya mål i sikte, även om jag alltid kommer att slåss för maskrosbarnen, anhöriga till missbrukare och alla andra människor som är eller har varit utsatta. För mina erfarenheter get mig en kunskap som inte går att läsa sig till i en skolbok!

Ja, jag är och förblir en maskrosunge. Och jag kommer alltid att försöka se andra maskrosungar! Ungar som på ett eller annat sätt farit illa!

♥♥♥ Kram allihopa! Maskrosunge eller inte! ♥♥♥

Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

Nostalgi och ösregn

Det ösregnar utanför stugan idag, jag tittar på gamla kultserier och tänker på barndomens somrar.

Hade det varit när jag var liten, så hade det varit sista dagen i stugan, och vi hade åkt taxi till stan vid halv sex-snåret för att komma med tåget. Just nu, vid sju, skulle jag antagligen ha varit i Älmhult, dit vi åkte med rälsbuss och bytte till det stora snälltåget som skulle ta oss vidare till Nässjö. I Älmhult brukade jag, mamma och pappa gå till korvkiosken, eftersom det var en stunds väntan, för att trösta mig, som var kinkig och varken ville till Nässjö eller börja skolan!

Jag skulle förmodligen ha somnat på tåget, och fått sova till några minuter i nio. Då hade jag yrvaket släntrat av, promenerat med mamma och pappa i kvällskylan till taxi. Där skulle jag sitta på en stol och vara ännu tröttare medan vi väntade på en bil som tog oss till lägenheten. Jag skulle inte alls känna mig hemma, skulle tycka att allt var ”stort” och ”annorlunda”, jämfört med hur det hade varit i stugan hela sommarlovet. Skulle tycka allt luktade ”konstigt” skulle sakna mig till sömns efter att få sova i stugan igen! Hade jag tur, så skulle vi bara ha ”flyttat hem lite”, och åka tillbaka på fredag igen. För det gjorde vi ett par gånger under hösten. Ja, mamma sa så, ”flytta hem lite”, då blev det lite lättare för mig att anpassa mig till en lång vinter i tråkiga lägenheten.

Fast anpassade mig, gjorde jag, iaf någesånär…
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

Storken och ett kallt krig…

Nejnejnej, inte såna här storkar…

Ciconia_ciconia-2

Den här ”Storken” menade jag…

En port rakt in i berget...

En port rakt in i berget…

Jag är medveten om att man inte ser mer än en dörr. Och det är heller inte meningen, men låt mig berätta…

En del av dem som känner mig vet att jag har en vurm för kalla kriget, och vilken förmåga vi skulle haft att försvara oss om det kalla kriget hade hettat till. Den här dörren går rakt in i urberget, till en anläggning som skulle inrymma traktens civila ledning ”Om kriget kommer!”, för att citera en gammal kalla kriget-skrift. Jag själv skulle tillhört civilförsvaret, och därför fick jag chans att se bunkern inifrån medan den fortfarande var aktiv, dvs när den skulle kunna tas i full drift inom 48 timmar! Den innehöll ledningsfunktioner och teknik för kommun, räddningstjänst, SJ (som var vårt allenarådande järnvägsbolag på den tiden) tele osv. Plus logement och utspisningsmöjlighet för en ganska stor styrka. Meningen var att ”Storken” (härav rubriken!), som anläggningen hette – de flesta ledningscentraler var namngivna efter djur – skulle kunna vara i ”sluten drift”, dvs helt självförsörjande på vatten, matförråd, energi etc, och avstängd från världen utanför, i en månad. Den var även kärnvapensäker.

Varför skriver jag det här? Jo, för att jag tänkte ofta, och tänker fortfarande, på, hur det skulle varit om kärnvapenkriget kom. Om bunkern skulle behövt sättas i ”sluten drift” under den där månaden, pga att det regnade atombomber över Småland?

När månaden hade gått, när matransonerna, vattnet, energitillgångarna osv hade sinat, och man skulle upp ovan jord igen? Vad hade vi haft att komma upp till? Hade vi klarat att leva på ovansidan, där det varken gick att hitta mat eller vatten som inte var radioaktivt, inom rimliga avstånd? Och hade jag ens velat möta den förödda värld jag skulle riskerat att komma upp till? Eller orkat psykiskt att möta den? Det får jag aldrig veta, för ”Storken” behövde aldrig tas i drift för det ändamål den byggdes. Det ska vi vara tacksamma för…

Jag lär återkomma med fler kalla kriget-funderingar!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

”Zigenarnatten”!

Natten mellan 2 och 3 augusti är det 70 år sen den s.k. ”zigenarnatten”, den natt då nazisterna massavrättade de sista kvarvarande romerna i Auschwitz-Birkenau. De som bodde i ett hörn för sig själva i lägret, för att de inte ens ansågs värdiga att beblandas med judarna. De, som hade ett ”Z” före numret i sin fångtatuering på armen.  Romerna, som stod lägre i kurs hos nazisterna än judarna. Romerna, som om de flydde till Sverige för att undkomma nazismen, inte beviljades asyl, eftersom romer inte fick inresetillstånd i Sverige mellan 1914 och 1954. Alltså, inte ens om de var flyktingar!

Judarnas situation är naturligtvis något vi ska påminnas om, gång på gång, i alla tider så att det inte händer igen. Men vi får inte glömma romerna! Romerna, som då liksom nu inte så ofta nämns ifråga om systematiska förföljelser och utrotningar. De utrotningskampanjer som inte bara förekom i Tyskland, och inte bara under kriget, utan fortsätter än idag. Nåja, Sverige tvångssteriliserar inte längre romer och resande pga ursprunget. Men hatet och diskrimineringen finns kvar.

Jag är realist, jag löper en större risk att bli diskriminerad om jag vill ha en bostad eller ett jobb, om hyresvärden eller arbetsgivaren vet att jag har mitt ursprung i resandefolket. För alla ”vet” (läs tror sig veta pga fördomar) hurdana ”tattare” är.

När jag i min sjukjournal från så sent som 1972(!) – när vi trodde systematisk registrering pga ras försvunnit för länge sedan – får läsa ”möjligen zigensk” (pga att  man som vanligt blandat ihop begreppen romer och resande, som har ett gemensamt ursprung, men också många stora skillnader inbördes!), och tillsammans med uppgifterna om kroppens ”mentalt retarderade intryck. Kan dock tala rent och svarar adekvat på alla frågor.” så blir jag matt. Och ja, tioåringar brukar kunna tala rent och svara på frågor, nåt de inte förväntat sig. När man inte läser på eller tar hänsyn till andra undersökningar som påvisade min höga begåvning, klurighet och språksinne. Då vet jag att diskrimineringen fortsätter långt in i modern tid. Utan orsak.

Har vi inte lärt oss ett skit av historien?

Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

Tiggaren långt borta eller nära?

Jag lyssnade på ett Youtubeklipp idag på morgonen, som det ligger mycket i.

För visst är det ofta så…? Ett autogiro till Röda Korset eller nån annan hjälporganisation, så har vi ”gjort vår del” när det gäller nödhjälp. Visst är det bra att ett fadderbarn i ett fattigt land kan få gå i skolan eller ett glas rent vatten när vi ger en 100-lapp från vårt autogiro. Pengar vi ändå inte ser innan de är dragna från kontot. Och så praktiskt!

Men varför vill vi då inte se tiggaren utanför Willys i ögonen? Vi skyndar förbi, för att inte behöva möta blicken från ”den där trashanken”. Trashanken, som borde resa hem och ordna upp tillvaron istället för att vara här och tigga. Det behöver inte handla om romska tiggare, men vi säger ändå att vi sprang på ”de där romerna” eller ”de där rumänerna”. Eller att de sprang på oss och trakasserade oss skattebetalare. Och jag är ganska trött på att höra att majoriteten är ”organiserade gangstrar som reser EU runt och tigger”. Den kategorin kanske finns (men det vet jag i så fall inte, bevisa det gärna).

Det är heller inte så enkelt för s.k. ”svenskar” att få det att gå runt, om vi är sjukskrivna eller arbetslösa. Att jag fick höra av en person (som t.o.m. arbetar med socialtjänsten!) säga att ”Då får man socialhjälp, ifall man sköter sig för övrigt!” gör mig bara ledsen. För det är faktiskt inte lätt att få försörjningsstöd (som det ska heta numera).

Den som känner mig vet på vilken sida om den politiska mitten jag står. Jag är numera partilös, eftersom jag inte gillade toppstyrningen i det parti jag tillhörde. En rörelse som började med att några missnöjda gräsrötter i moderpartiet skapade en s.k. ”spränglista” (=egen valsedel med sina sympatisörer, men i moderpartiets partinamn). Även den gruppen blev toppstyrd så småningom… Jag röstar givetvis. Men ni får själva räkna ut på vilket parti, för det här är ingen partipolitisk blogg.

Men vi har fått ett kallare Sverige…

Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan