Kategoriarkiv: Funderingar

Inte bara en dans på rosor! Eller…?

Jo, livet är en dans på rosor! Ehhhh… Vad säger jag? Jo, jag säger att man har försökt odla fram taggfria rosor. Men det har inte gått hittills. Odlade rosor med mjuka och fina taggar finns, men inte utan taggar!

Nu, medan jag återhämtar mig från min senaste utbrändhet, så tänker jag ibland på att det är tabu att må psykiskt dåligt. Tabu att inte orka gå på högvarv jämt tabu att ha en depression eller ADHD. Likaså tabu att inte alltid vara lycklig och framgångsrik. ag tänker på alla Facebookstatusar om att resa till ett varmt land och slippa vintern, eller till alperna för att man vill ha vinter, medan andra stackare får stanna kvar i det småländska gråvädret.

Med risk att låta som en motståndare till all psykiatri, så har jag ändå funderat på varför det inte ska vara tillåtet att ha ett normalt liv, med alla normala ups & downs? Jag råkar ha ADHD, och det ser jag inte som ett ”funktionshinder”! Jag fungerar bra om jag tar hänsyn till vad jag förmår och inte förmår. Men jag skulle ”tvingas” (mer eller mindre) att äta medicin. När jag hade slitit u mig psykiskt av att ha fel sorts arbetsmiljö, inte få raster när jag borde och för lite uppskattning, var läkaren sur att jag inte ville ha medicin för att kunna fortsätta jobba på högvarv ett tag till. Jag behövde vila, lära mig att jag är bra på det jag gör om jag får göra det i rätt takt. Men det tillåts inte idag.

Livet ser inte ut så. Livet är både upp och ner, varför ska man skapa dåligt samvete hos den som inte orkar gå på högvarv hela tiden? Varför ska det betraktas som om det är ”fel” på den som ibland faller igenom och inte lever upp till ”Facebooklyckan” med söta ungar och Thailandresa?

Det är dags att inse att livet är livet! Och livet måste man acceptera med sina förutsättningar. Jag kan det jag kan, och det kan jag jäkligt bra! Jag är däremot varken Fantomen eller Stålmannen. Ingen av oss är. Så, vi får nog komma överens om en sak, att det inte är nåt fel på oss om vi inte förmår allt, alltid. Vi är bra ändå!

hjärta

Kram på er!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

Annonser

”Alldeles… alldeles underbart!”

Ja, precis som askungen sa om ”en bal på slottet”. Men jag skulle aldrig byta bort detta mot en bal på slottet. Att få vakna på landet, efter att ha sovit gott. Nånting gör att jag alltid sover gott i stugan på landet. Ja, jag vet att den kunde fått lite mer målarfärg i somras än den fick. Att gräset kunde ha klippts kortare, och taggbuskar och sly kunde rensats lite bättre. Men jag har inte orkat, som jag mådde i somras. Nu är jag på bättringsvägen, så förhoppningsvis blir det mer gjort nästa sommar.

Det var lite grått på morgonen, men klarnade snart upp till en vacker och solig dag. Klockan är strax efter tre nu., och solen har kastat långa skuggor hela dagen – som den alltid gör så här års. Nu är den på väg ner i sydväst. Tyvärr kan ingen kamera i världen förmedla hur vackert och lugnande det är…

En blek men oerhört vacker sol på väg ner...

En blek men oerhört vacker sol på väg ner…

Det går knappast att bada med njutning längre, men en promenad till vattnet var också alldeles… alldeles underbar!

En vacker orange solnedgång vid den nu ganska öde badplatsen...

En vacker orange sol lyser vid den nu ganska öde badplatsen…

Att gå längs med stranden, in i skogens höstliga tystnad är balsam för mina trötta sinnen! Virkestravarna tornar upp sig längs vår lilla skogsväg, när skogsmaskinerna jobbar på högvarv under veckan…

20141129_145137Framför allt är det tystnaden jag behöver. Den får hela mig att komma ner i varv. Som så många vintrar, så tänker jag även nu att jag gärna vill vara här i julhelgen. Julafton har jag aldrig varit här, däremot en nyårshelg för tio år sen! Jag minns hur jag gick ut en promenad i beckmörkret vid midnatt, och tittade på fyrverkerierna. Det var en så mild vinter så att fladdermössen konstigt nog inte hade gått i ide, utan fladdrade över huvudet på mig.

Jaja, jag har tid än att bestämma… 🙂

Kram på er!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

 

 

 

Dags för första snön då!

Jag vaknade strax efter tre och kan inte somna om. Så jag tittade ut och såg att nu var det dags för årets första snöfall(!) på småländska höglandet. Det är vackert när flingorna dalar ner sakta, och lägger sig på marken.

Snön ligger vit utanför lägenheten!

Snön ligger vit utanför lägenheten!

Men jag tycker den kom för tidigt. Jag har haft en ovanligt fin sensommar/höst, när jag mestadels har kunnat vistas i det betydligt mildare Sölvesborg.

Badplatsen utanför stugan, i söndags den 2 november. 15 grader varmt!

Badplatsen utanför stugan, i söndags den 2 november. 15 grader varmt!

Jag tänker åka tillbaka en gång till före jul om det inte blir smällkallt eller massa snö och otrevligt att köra. Men som på bilden, från sistlidna helg, blir det nog inte mer. Inte ens i Sölvesborg! Men jag är tacksam för den vackra sommar jag fick. Jag har ju aldrig förr kunnat bada ute i oktober(!) och tyckt att det var trevligt, och dessutom kunnat sitta i solen och torka! Men som sagt, nästa gång jag åker ner är det nog inte mer sommar.

Och klockan är halv fem på morgonen, men jag har fortfarande inte somnat om!

Kram på er!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

Så borde jag alltid ha det!

Idag vaknade jag på landet, i min lilla stuga, igen!

Som alltid, så kände jag en helt annan harmoni av att kliva ur sängen här än jag nånsin gör i stan. Förutom att jag på bara en liten stund blir betydligt bättre i min bronkit, och knappt behöver medicin alls när jag får andas den fuktiga havsluften!

Höstfärger!

Höstfärger!

Här är höst nu. Träden tappar sina löv, och det skymmer redan klockan fem på eftermiddagen. Borta är de varma sommardagarna med bad eller en glass på campingens sommarcafé. Nu på hösten får jag söka efter andra värden. En promenad genom skogen och sparka runt i löven som prasslar hemtrevligt. Så här borde jag alltid ha det för att må bra både fysiskt och psykiskt. Komma bort från stad och stress och betong. För mig vore det inte bara en gröna vågen-dröm, utan en nödvändighet om jag ska ha det så bra jag kan!

På min promenad igår mötte jag en gubbe som sa att här var så underbart, och här ville han bo! Jag hör ofta liknande saker från såna som inte bor här, och det är bra. Jag behöver påminnas om hur fint här är, så att jag inte blir hemmablind och tar den lilla byn för given.

Kram på er!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

”Ut med dom!”

Jag får höra en och annan gång, senast idag, att de hitresta romerna inte bidrar till nånting i vårt samhälle, utan borde åka hem. ”På ett ställe går de till kommunens härbärge och ska ha av sängplatserna så att våra egna stackars hemlösa som har betalt skatt blir utan! Man får ju inte säga att de inte får komma in om det finns platser kvar!” Jag försökte förklara att om inte platserna räcker på ett sånt ställe, så gäller alltid ”först till kvarn”-principen. Och att vi faktiskt ska ta hand om och ge akut hjälp till EU-medborgare. Men vi ”borde ändå få avvisa romerna, som skickas hit på organiserat sätt”…

Jag inser inte alltid när det är meningslöst att argumentera, utan kan explodera i debattilska. Men idag höll jag käft, efter att ha ifrågasatt om romer inte har samma människovärde, och varför i så fall. Fegt eller inte, får andra bedöma. Argumentetra för döva öron, efter att ha sagt min åsikt om saken? Tja, det kanske jag borde gjort, och skapat en ohållbar stämning på arbetsplatsen bland kunderna…

Kram på er!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan
PS: Det här är mitt 1000:e inlägg på bloggen! 🙂

”We are the others!”

Ibland är jag orolig. Orolig att fel person ska få veta fel saker om mig. Låt mig förklara genom att berätta en historia som inte fick den uppmärksamhet här i landet som den var värd…

Den här låten skrevs av en person som reagerade starkt på en händelse den 11 augusti 2007

We are the others
we are the cast-outs
we’re the outsiders
but you can’t hide us
we are the others
black-eyed and battered
you’re not out there on your own
If you feel mistreated
torn and cheated
you are not alone
we are the others

Vad tänker du på om jag säger 11 augusti 2007? Antagligen inte på det jag tänker berätta, för den här storyn glömdes bort, åtminstone här i Sverige, i flödet av alla andra nyheter. Viktigare nyheter, om politik och ekonomiska konjunkturer… Men den är värd att påminna om. Gång på gång. Även utanför de de s.k. subkulturerna, som var de som berördes. Den gången.

Det är lördagsnatt vid ett-tiden, som vilken annan natt som helst. Sophie Lancaster och hennes kille, Robert Maltby, var på hemväg genom en park i den sömniga småstaden Bacup där de bodde, Men det blev inte ”vilken lördagsnatt som helst”. Inte för Sophie och Robert. Kan ni engelska, så se gärna det här Youtube-klippet så får ni storyn i korthet.

Det finns mycket mer på nätet, för den som googlar på Sophie Lancaster, Att jag hör människor säga ”Ser man ut så, så får man skylla sig själv om man får stryk!”gör mig bestört. Ingen ska behöva ”skylla sig själv” för att man blir attackerad, misshandlad eller våldtagen. Eller ihjälsparkad.

Jag tillhör knappast goth-kulturen, vid första anblicken tror ingen att jag tillhör nån subkultur alls. Då kan det vara bekvämt att hålla tyst om mitt etniska ursprung, mina sexuella preferenser, mina politiska intressen, min neuropsykiatriska diagnos. För annars riskerar jag att inte få det där jobbet jag vill ha, eller lånet på banken. Vet fel person fel saker, kan jag bli punktmarkerad på ICA som misstänkt tjuv, eller jagad av polis på landsvägen för att man tar för givet att jag är drogpåverkad. Den som lär känna mig mer än ytligt, inser att jag är jäkligt intressant, på mer än ett sätt. Den som inte gör sig besväret, eller är fördomsfull, lämnar min närhet. Så jag vet hur det känns att tillhöra ”the others”! ”Dom”, som inte alltid är accepterade. Och jag erkänner igen att ibland är jag orolig. Orolig att fel personer ska få veta fel saker om vem jag är. Borde jag vara det? Eller frågan borde snarare ställas ”Borde jag behöva vara det?”

Jag har vänner i subkulturerna. Jag har också vänner som krigar för att överleva, socialt, fysiskt, psykiskt. Och just därför frågar jag mig – och dig – Vad är en subkultur? Vilka är ”de andra”,  Eller vad är en alternativ livsstil, om du hellre vill uttrycka det så? Och vem bestämmer det i så fall?? Har inte alla rätt till sin existens, oavsett om vi är gothare, HBTQ, tillhör en etnisk minoritet? Om vi är kommunister? Eller om vi har ADHD? Kanske en ätstörning?

Ja, jag frågar mig: Vem är ”different”? Jag, du, alla, är ”different” på något sätt. Betyder det att vi alla förtjänar ett kok stryk? Knappast!

”Lev och låt leva!”
Sussie a.k.a. Ödmjuka kaxan

Klimatet nu och då…

Jag säger inte att det är ”bra” med klimatförändringar, men nog är det skönt att fortfarande kunna bada i havet mitt i september! Jag minns inte om jag nån gång har kunnat hoppa i vattnet här i stugan så här sent,  och det har varit runt 20 grader så att jag har kunnat njuta av att vara i. För det gör jag, och jag är inte känd för att vara vinterbadare minsann!

Nytagen bild idag! Varmt och skönt i badet, jag luras inte!

Nytagen bild idag! Varmt och skönt i badet, jag luras inte!

Men jag är lite kluven. Växlar mellan tanken att ”Det här är inget normalt väder!” även om det är skönt, och att ”Klimatet har alltid växlat, det kommer nog kalla höstar i framtiden!” Jag minns slutet av 70-talet, när rosorna blommade i trädgården ända till 1 advent! Och mamma berättade om vintrar när kylan och frostnätterna  kom tidigt. Jag hittade för länge sen ett tidningsreportage från 40-talet, där man gladdes åt att isen äntligen hade släppt sitt grepp i Tredenborg, och det var i början av maj!

Så, tja… Klimatförändringar är det förvisso, när jag kan bada så här sent på året. Men om de är permanenta, eller det snart kommer en höst med frostnätter i september igen? Ja det vet vi ju inte…

Men jag njuter av att kunna bada. För i morgon måste jag åka hem, eftersom jag har att göra i Nässjö nästa vecka. Åker jag tillbaka, vilket jag inte har bestämt än (men antagligen gör i några dagar), så ska jag inte vara säker på att vattnet är badvänligt när jag kommer om en vecka!

*plask* 🙂
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan