Kategoriarkiv: Funderingar

Berikande multikulturalism eller ghetto?

Vad tänker du på när du hör ordet ”Förorten”? Djursholm eller Rinkeby? Limhamn eller Rosengård?

Jag tänker just nu på de förorter som har kommit att kallas utanförskapsområde. Eller som nyligen har döpts om till ”utvecklingsområde”. Det kan diskuteras huruvida en förändring av ordet förändrar hur vi ser på de utsatta förorterna/stadtsdelarna, såväl som att inte många förhåller sig bättre mot utsatta grupper bara för att de kallas romer istället för zigenare och tattare, eller afrosvenskar istället för negrer. Men jag tänker inte på just det idag…

Så här skildrade den amerikanska tv-kanalen Fox News området Rosengård i Malmö:

Dvs som ett område som i stort sett bara består av problem, och att de problemen orsakas av invandrarna.

En annan förort, i Kristianstad, som numera kallas Gamlegården (vi med anknytning sedan gammalt kallar fortfarande förorten Näsby, ännu ett exempel på områden som bytt namn för att minska stigmatiseringen), beskrivs så här av den kommunala hyresvärden ABK och hyresgästföreningen:

De här två områdena är s.k. miljonprogram, uppsmällda från slutet av 1960- till mitten av 1970-talet. De kan sägas ha ungefär samma karaktär av mångkulturell förort. Men hur ska den mångkulturella miljön beskrivas? Är den en högexplosiv krutdurk som smäller en och annan gång, när invandrarungdomar kastar sten på poliser, slår sönder skyltfönster och tänder fyr på bilar? Eller är den en berikande gemenskap där alla har nåt att lära av varann?

Sanningen ligger, som alltid, nånstans mitt emellan. Man får inte tro att alla miljonprogramsförorter är krutdurkar och krigszoner där ingen kan vistas ute utan risk för att bli ihjälslagen, eller det inte går att som vit kvinna lämna hemmet utan att bli kallad hora om en går utan burka. Så är det inte. Men det är heller ingen idyll! Det går inte att blunda för de problem som finns i de flesta segregerade områden. Den som inte vågar se problemen, är naiv. Men den som bara ser skräckversionen är inte heller rättvis.

Jag har inga bra svar. Bara att inget nånsin är bara svart eller vitt…

Kram på er!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

Annonser

Spara tid!

Hej på er!

Häromdan var jag på promenad i storskogen. Ni vet en sån där storskog där man kan strosa helt ensam utan att träffa en människa! Under tiden funderar jag på det där samtalet jag borde ringa. Tur att jag har mobilen med mig, och kan ringa medan jag ändå inte gör nåt nyttigare än strövar i skogen. Jag kan spara tid! Fast… mobilen har ingen täckning mitt ute i ingenstans. Så jag blir stressad. Stressad för att inte kunna ringa, trots att det egentligen inte gör nåt. Trots att jag mycket väl kunnat vänta tills jag kommer till bebodda trakter innan jag ringer.

På hemväg slinker jag in på affären och köper en djupfryst paket micromat. Det måste gå fort att få maten färdig, för jag orkar ju inte stå vid spisen en timme när jag kommer hem. Naturligtvis drar jag mitt bonuskort och tar  en självscanningpistol, som tydligen kallas ”en blipp” nuförtiden, vid ingången. För  då slipper jag visa fram allt jag har köpt i kassan, och det sparar givetvis tid när jag ska betala!

Men… Vad sparar vi tiden till? Till att ha mer fritid? Och vad gör vi med den ökade ”fritiden” i så fall? ”Fritid” inom citationstecken, eftersom det ofta inte blir nån sparad tid. Vi driver bara upp vårt eget tempo. Det gjorde iallafall jag. Istället för att få den där avkopplande skogspromenaden så ägnar jag tankarna åt att ringa. Och när jag går runt på mitt varuhus, kanske det hade varit bättre att få en stilla lunk och fundera på ingenting… Att få de där pauserna som man fick förr. Man hade ingen telefon när man var ute i skogen eller på badstranden är säkert nyttigt. Vi behöver de där stunderna utan allt för mycket stimulans från våra tekniska vidunder. de där små pauserna, som vi inte ens tänker på som pauser.

Så det är dags att tänka om… Vad sparar vi tiden till? Till att kunna packa in ännu fler aktiviteter under de 24 timmar per dygn vi har till förfogande? Annars blir vi snart alla utbrända, inte så konstigt kanske att det ökar…

Kram på er!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

Mobbning?

Så har jag fått vila fyra dagar, och har alltså haft långhelg! Jag behövde nog det, för jag har varit trött några dagar. Men nu ska jag ta nya tag resten av veckan och jobba!

Tittar just på Morgans mision på SVT, och tänker på¨alla som blir mobbade. Varje dag går massor av ungar till skolan och  har ont i magen för att de räknar med att mobbningen ska sätta igång så fort de är där. Det jävliga är, att vuxna på skolan inte så ofta gör mycket för att få slut på det som sker, ens om de vet om hur det ligger till. Tvärtom ibland, tyvärr. Det händer att lärarna t.o.m. medverkar i att mobba en unge som redan är utsatt. Kanske de inte begriper att de är en del av mobbningen kanske de inte själva säger eller gör de elakaste sakerna. Men det är elakt nog att vara passiv och inte göra nåt alls!

Men mobbning förekommer inte bara bland ungar. Det är minst lika vanligt i vuxenvärlden, t.ex. på jobbet. Vem vet hur det tar, när du berättar ett ”skämt” om svarta eller ”zigenare”? Är du helt säker på att ingen tar illa upp? Nej, knappast för det kan du inte vara! Och det kan inte jag heller. Så det gäller att vakta sig själv, det gäller både dig och mig!

mobb

Tänk på att kanske inte alla tycker det där ”skämtet” eller piken är lika roligt som du! saker kan ta olika hårt, och det du inte tycker är så märkvärdigt kanske sätter sig som en tagg hos nån annan. Efter tillräckligt många såna taggar kan personen må ganska dåligt…

Nu har inte sånt här drabbat mig på länge. Men nog har jag varit utsatt. Och det riskera att sitta kvar!

girl

Kram på er allihopa!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

Långt upp i norr…

Så har jag tittat på ”Ginas Värld” igen!

Skärmdump från svt Play

Skärmdump från SVT Play

Ni som känner mig, eller föler mig regelbundet, vet att jag precis som samefamiljen Gina besöker, också har mitt ursprung i en minoritet som staten inte alltid har varit snälla emot. Resandefolket. Vi som tillhör minoritetsfolk, var vi än finns i världen, har ofta gemensamt att majoriteten har sett oss över axeln. Kört över oss.

Men nu var det inte det jag tänkte blogga om idag, utan om att jag skulle känna mig hemma i Norrlands inland. Komma rakt in i naturen och de oändliga vidderna. Bo i en by med bara 14 invånare… Jag säger som tjejen i programmet, att Stockholm kan vara trevligt, men jag får panik av att det är för stressigt och för mycket folk på en gång. Det är bara en sak som gör att jag inte kan tänka mig att flytta dit. Jag skulle längta hem till det som ändå är mitt hem. Strandkanten i västra Blekinge. Alla trakter har sina egenheter, en av Blekinges egenheter är näktergalen om våren. Den skulle jag sakna. Men jag skulle vilja ha lika mycket vinter som i norr! Blir det vinter i söder så är det oftast bara snö några veckor. Om det blir vinter alls, vill säga. 2014-2015 var öht ingen vinter. Och på sätt och vis kanske det var bra, för det är lättare för mig att ta mig ner oftare om det inte är snö, och det behövde jag när jag var som mest utbränd. Men vinter är vackert!

Så här såg det ut 1 advent 2014 i Sölvesborg!

Så här såg det ut 1 advent 2014 i Sölvesborg! Blek vintersol, många plusgrader och inte ens is på badviken.

Jag läste en långtidsprognos som påstår att det ska bli smällkallt även i söder kommande vinter, men det får vi ju se… Nåja, i morgon ska jag iallafall försöka resa ner till mitt älskade Blekinge, så det blir tidigt i säng ikväll!

Kram på er!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

Dumbphone eller smartphone? eller ”Livet efter utbrändheten”

Det sägs allmänt att mobilen – i synnerhet en smartphone – är en stor källa till stress. Omedveten stress. Dvs man stressar hela tiden genom att alltid vara uppkopplad mot sociala media, kalender mejl och annat. Därför hade det säkert varit bra om jag kunde köpa vad som har börjat kallas ”dumb-phone”, dvs en mobil man bara kan ringa och skicka sms med. Där det inte går att installera en massa appar, när jag nu är på jakt efter ny mobil.

Smartphone som jag vill ha!

Smartphone som jag vill ha!

eller…

Enkel telefon som bara går att ringa med?

Enkel telefon som bara går att ringa med?

Tyvärr behöver jag en smartphone. Ja, dvs jag behöver en telefon med kalender som påminner om viktiga arrangemang genom att pipa, och som helst går att synka med en kalender hemma, t.ex. i datorn, annars glömmer jag. Eller är orolig över risken att glömma, så att bara oron blir till ett stressmoment. Och jag behöver internetbank, liksom att de flesta myndigheter, t.o.m. tandläkaren och arbetsförmedlingen nuförtiden tar för givet att de kan skicka meddelanden via sms. Undrar hur de gör med den som inte har råd till nån mobil?

Men okej, jag ”behöver” inte visa för 300 pers, som är mitt ungefärliga antal följare på fejjan och insta att jag går på marknad eller åker pendeltåg. Iaf inte för att själv överleva. Men jag ser det som en väg att visa både de vänner som bor långt borta vad jag pysslar med, och dem jag har i min ytliga bekantskapskrets att jag lever fortfarande. Så den biten fyller också en funktion. Det som skulle minska mobilberoendet är däremot att inte kolla fejjan en gång i kvarten. Så när jag får hem min nya telefon kanske jag försöker låta bli att ha fejjans app aktiverad. Få se hur länge jag kan hålla det… 😉

Det jag behöver, är att lära mig hantera informationsflödet. Lära mig att jag inte måste titta på allt på nätet, inte måste ”ha allt nu!”. Det gick bra förr i världen, och går så klart nu med! Nåja, jag ska inte börja spekulera förrän jag har köpt telefonen ifråga kanske… 😉

Kram på er!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

Historien upprepar sig!

Det sägs att om man ska förstå sin samtid måste man känna till sin historia…

Det stämmer nog. Jag läste just en artikel På Danmarks radio om en dansk man som körde fem krigsflyktingar till hamnstaden Grenå (läs gärna artikeln, det är inte så svår danska), varifrån det går färja till Sverige.

Skärmdump från Danmarks Radio

Skärmdump från Danmarks Radio

Polisens agerande i detta och liknande fall börjar bli lite väl likt vad som hände under andra världskriget med dem som hjälpte judar att ta sig till gränsen för tryggheten i Sverige. Jag hör människor tycka att ”De kunde väl sökt asyl i det första land de kom till, inte rymma så långt som till Sverige?” Så lägger man till att ”Det är nog inget fel på att söka asyl i Danmark!” Jo, tyvärr är det ”fel på” att söka asyl i Danmark, för där får de numera oftast inte stanna pga politiska beslut. Så förstår jag varför flyktingarna varken vill eller vågar göra det.

Det startas slutna mejlinglistor, där man samråder om hur man bäst hjälper flyktingar, frågar efter farkoster som kan ta dem över gränsen osv. Detta ger mig vibbar från både spännande krigsfilmer och pappas och mammas berättelser om motståndsmän från 1940-talet. Jag trodde världen hade lärt sin läxa från den tiden, men tydligen inte!

Det finns inget fel i att älska sitt land. Men att skylla på att man älskar sitt land för att stänga in sig bakom murar och inte släppa in den som behöver hjälp är ett stort svek.

Som sagt. Historien upprepar sig!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

10 år sen…

För tio år sen var jag vid stranden, i Tredenborg utanför Sölvesborg, vid min stuga. Jag följde nyheterna om en annan strand långt borta, i Thailand. Nyheterna i Text-TV skrev första dagarna att ”kanske tusentals” var döda i tsunamin. Efter några dagar började det gå upp att det kunde vara så många som 100.000. Senare fick vi klart för oss att det var ungefär en kvarts miljon! Jag var vid havet, såg ut över min horisont, och funderade…

Jag förlorade ju ingen som stod mig nära, däremot en familj jag var lite bekant med. Så jag känner inget behov av att vara vid katastrofplatsen idag. Däremot skulle jag velat vara vid havet, vid stranden i Tredenborg, igen. Gå en promenad, fundera, kanske tända ett ljus eller släppa upp en sån där rispapperslykta som har börjat bli vanliga nuförtiden.

Fast jag är kristen och inte ”ska” tro pöå naturreligioner, så har jag insett att det ligger mycket vishet i hur människor och folk som alltid levt nära naturen respekterar den på ett annat sätt än vi industrialiserade stadsmänniskor. Jag har tagit intryck av deras vishet och klokskap. Jag hörde att en man som var från trakten hade sagt efter katastrofen att ”Så nära stranden går inte att bo, det har vi vetat i tusen år!” På frågan varför. blev det självklara svaret ”Det bor en vattenande där och han blir arg då! Turisterna skrattade åt oss och trodde inte på anden, men se så arg han blev!” Ande eller inte, men bara för att inte vi hade sett nån tsunami, så måste vi lära oss respekt för naturen!

Ta hand om er!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan