Kategoriarkiv: ADHD

Diagnoser i all ära…

Klicka och lyssna!

Klicka och lyssna!

Jag lyssnade på en dokumentär från UR igår, och den var onekligen intressant. Var tionde ungdom söker hjälp hos BUP (Barn- och ungdomspsykiatrin. Många av dem sår så småningom nån form av psykiatrisk och/eller neuropsykiatrisk diagnos.

Idun,, som programmet handlar om, fick en diagnos där hon inte alls kände igen sig, och jag undrar om diagnosen i det läget är särskilt lyckad. Det är nämnligen oerhört lätt att ”socialiseras” in i en diagnos man egentligen inte har, om man får höra tillräckligt ofta vad man förväntas klara eller inte klara. Jag har t.ex. blivit tillsagd av en psykiater att jag aldrig kommer att klara att läsa några längre stycken i en bok, trots att jag älskar att läsa. Mina protester ledde bara till att läkaren blev arg och svarade ””Nej säger jag, det kan du inte! Men du kommer att kunna när du får medicin mot din sjukdom. Det blir väl kul?” Jag kan fortfarande läsa, och kan koncentrera mig på läsningen.  Däremot kunde jag inte koncentrera mig alls när jag åt ADHD-medicin. Men det tog lång tid innan jag tilläts sluta med medicin, för alla med ADHD skulle ha centralstimulerande piller. Jag tror inte det alls är lyckat att behandla alla med en viss diagnos efter samma mall.

Jag tror inte ens diagnosticerandet till höger och vänster är särskilt lyckat. Räcker det inte att säga att alla är olika? Att vi är bra på olika saker? Men dagens samhällsstruktur tillåter inte att vi är unika, utan vi måste vara effektiva och förutsägbara. Alla är inte det. Och det behöver inte vara en sjukdom att inte uppfylla de fyrkantiga normerna, om inte individen själv far illa förstås.

För mig är frågan om man ska ha diagnoser och medicin för sin egen skull eller för omgivningens? För mig har det varit både plus och minus att ha diagnoser på papper.

Kram på er!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

Annonser

Inte bara en dans på rosor! Eller…?

Jo, livet är en dans på rosor! Ehhhh… Vad säger jag? Jo, jag säger att man har försökt odla fram taggfria rosor. Men det har inte gått hittills. Odlade rosor med mjuka och fina taggar finns, men inte utan taggar!

Nu, medan jag återhämtar mig från min senaste utbrändhet, så tänker jag ibland på att det är tabu att må psykiskt dåligt. Tabu att inte orka gå på högvarv jämt tabu att ha en depression eller ADHD. Likaså tabu att inte alltid vara lycklig och framgångsrik. ag tänker på alla Facebookstatusar om att resa till ett varmt land och slippa vintern, eller till alperna för att man vill ha vinter, medan andra stackare får stanna kvar i det småländska gråvädret.

Med risk att låta som en motståndare till all psykiatri, så har jag ändå funderat på varför det inte ska vara tillåtet att ha ett normalt liv, med alla normala ups & downs? Jag råkar ha ADHD, och det ser jag inte som ett ”funktionshinder”! Jag fungerar bra om jag tar hänsyn till vad jag förmår och inte förmår. Men jag skulle ”tvingas” (mer eller mindre) att äta medicin. När jag hade slitit u mig psykiskt av att ha fel sorts arbetsmiljö, inte få raster när jag borde och för lite uppskattning, var läkaren sur att jag inte ville ha medicin för att kunna fortsätta jobba på högvarv ett tag till. Jag behövde vila, lära mig att jag är bra på det jag gör om jag får göra det i rätt takt. Men det tillåts inte idag.

Livet ser inte ut så. Livet är både upp och ner, varför ska man skapa dåligt samvete hos den som inte orkar gå på högvarv hela tiden? Varför ska det betraktas som om det är ”fel” på den som ibland faller igenom och inte lever upp till ”Facebooklyckan” med söta ungar och Thailandresa?

Det är dags att inse att livet är livet! Och livet måste man acceptera med sina förutsättningar. Jag kan det jag kan, och det kan jag jäkligt bra! Jag är däremot varken Fantomen eller Stålmannen. Ingen av oss är. Så, vi får nog komma överens om en sak, att det inte är nåt fel på oss om vi inte förmår allt, alltid. Vi är bra ändå!

hjärta

Kram på er!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

En varm korv och några julsånger senare…

Jag kom till landet och Sölvesborg en gång till före jul!

Och idag var jag på julmarknad, i nåt som heter Slottslängorna. Småtrevligt och mysigt med tända ljus, granar och julsånger. Men jag börjar nog bli gammal, för det var inte samma tjusning som när jag var barn.

20141128_162422

Massor av folk! 🙂

De sålde mest onödigt krimskrams och julkakor som finns billigare på ICA. Och jag köpte inget mer än en varm korv. Men jag är glad ändå, för jag har inte varit på Sölvesborgs julmarknad på flera år. Och det var en försmak av julstämning, och på hemväg till stugan var det nog några snöflingor i luften. Om det inte var hagel!

Nu har jag det ganska bra, även om det känns lite ADHD-rastlöst. Ska försöka ta det lugnt resten av kvällen! 🙂

Kram på er!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

Mitt i natten…

…och man kan fråga sig vad jag gör uppe?

Jag har ingen ro att sova, är både ADHD:igt rastlös och trött samtidigt! Så jag har trixat lite med bloggdesignen, vet inte om jag är nöjd, men det får duga för nu i alla fall. Jag kommer säkert att finjustera lite när jag får ork! 🙂

silent night

Ja, det är en riktigt tyst höstnatt ute. En skön sådan… 🙂

Kram allihopa!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

Längtar bort…

Ibland längtar jag tillbaka till en värld som snurrade lite långsammare. När man inte skulle ”rationalisera tiden” för att hinna så mycket som möjligt. Till när jag hade en telefon som dagens barn bara har sett på muséum (ja, så är det!)…

Minns nån ?

Minns nån ?

Minns ni när man hade en sån här på nattduksbordet? Och en väckarklocka som tickade, och som man måste komma ihåg att ”dra upp” varje kväll, annars ringde den inte när man skulle till jobbet. Ja, jag är så gammal så att jag hade det! Säger man det till barn, så är det som när de äldre pratade om sina vevtelefoner när jag var liten.  Eller när jag inte hade nåt internet, ingen Facebook som skulle kollas stup i kvarten.

Det här är onekligen saker som bidrar till att stressa mitt känsliga ADHD-sinne ännu mer än jag borde. Jag tänkte på det senast igår, när jag gick en promenad i naturen, och naturligtvis hade med mig mobilen (den enda telefon jag äger nuförtiden)! Förr, om nån ville ringa, så fick man vackert sitta hemma och vänta.

Jag har sett en (för sin tid) långkörare till ungdomsserie (Buffy och vampyrerna) från senare 90- och början av 2000-talet på datorn(!) i sommar. En av rollfigurerna frågade kompisen om hon ville följa med hem. Kompisen kunde inte, för ”Jag måste stanna hemma, jag väntar på ett telefonsamtal!” I slutet av serien hade däremot alla ungdomarna varsin mobil.

Naturligtvis vet jag att både mobiler och internet är till stor hjälp för folk, om man använder det klokt. Jag såg hur det var när pappa hade jour i sitt jobb, och förstår varför han kallade det ”husarrest”, när han inte ens fick gå till kiosken utan skulle sitta hemma och vakta telefonen! Mobil och internet möjliggör för fler att bo på landet, nån ö, fjälltopp eller liknande. Att kunna logga in på ett internetapotek och beställa medicin, eller läsa lokaltidningen från min hembygd var i världen jag än bor! Och den sistnämnda möjligheten utnyttjar jag för att få lokalnyheter från Sölvesborg när jag är i Nässjö! Och, inte att förakta, händer det mig nåt på den där promenaden i naturen, så kan jag ringa efter ambulansen med mobilen jag alltid bär med mig. Smidigt? Onekligen. Men kommer jag nånsin att lära mig begränsa den moderna tekniken till en nivå där den är bara ”smidig” och inte samtidigt blir en mental belastning? Där den inte blir ytterligare ett stressmoment till min redan överbelastade hjärna?

Jag har onekligen mått bra av att vara långt ifrån stan och vila hela sommaren. Men jag tror jag hade mått ännu bättre av att inte alltid ha allt samlat i mobilen. Ja, ni vet ju hur det brukar vara… Där har jag min enda portabla klocka, eftersom jag inte äger nåt armbandsur längre. Kamera, kalender, bankboken i digital form osv. Och en elektronisk kalender behöver jag verkligen ha med mig, för att få påminnelselarm om saker jag annars lätt glömmer!

Men om jag säger ”ring till mobilen” till folk så betyder det inte ”ring till mobilen om det är viktigt!” som det betydde för ett decennium sen. Nu ringer man alltid till mobilen, för det är där folk oftast svarar. Och ja, jag gör också så om jag vill nå folk. Jag måste säga att jag högaktar de vänner som stänger av sina mobiler när de behöver vila! Jag önskar att jag hade den disciplinen!

För faktum är, att jag är mobilberoende. Folk tar för givet att jag svarar, vilket jag iofs gör för det mesta. Och det accepteras inte på samma sätt som förr om nån säger ”Jag var tyvärr ute, och hörde inte att det ringde!” För man (ja, även jag!) tycker att ”Men du kunde haft med dig telefonen ut!” Och jag blir lika stressad av att inte ha med mobilen ut, som av att kunna nås alltid överallt.

För mig skulle mobildisciplin få innebära att ha med mobilen för att ha tillgång till kalenderns påminnelser, kanske kameran osv, men strunta i att svara ibland.. När ska jag lära mig att jag inte alltid ”måste” svara om det ringer? Eller att jorden inte går under om jag låter bli att kolla Facebook en hel dag?

Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

Jag och min ADHD i ett nötskal!

Ni som känner mig eller som regelbundet läser bloggen vet att jag har ADHD! 🙂 Inget jag skäms över, men jag har andra saker att ta hänsyn till i min vardag än majoritetsbefolkningen. Folk undrar ibland vad ADHD är för nåt och hur det yttrar sig. Andra tar för givet att det är ett begåvningshandikapp, och behandlar mig därefter. *morr*

Jag hittade en beskrivning på Youtube, pricksäker och gjord med glimten i ögat. Jag lovar att de flesta med ADHD känner igen sig. I alla fall gör jag det! Enjoy! 🙂

Kram på er!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

Livshistoria?

Idag är jag sjukskriven för min stackars mage. Jag ska på läkarundersökning i morrn så får vi se vad de hittar…

Men nu var det inte det jag tänkte blogga om där jag sitter i sängen med laptop i knät. Utan om en sak som jag tänker på ibland, och som poppar upp igen i sinnet när jag surfar runt på TV-klipp, intervjuer, dramadokumentärer och ett par bloggar…

Jag fascineras av starka livshistorier, där människor berättar hur de har tagit sig upp från ett underläge de inte borde orkat ta sig ur. Om det är ett liv i missbruk, som maskrosunge, komma ut som homo i en konservativ miljö eller andra starka berättelser, är inte det egala, utan att man kämpar, och lyckas ta sig fram i livet trots dåliga odds. Här är ett bland många andra starka livsöden…

Bild: Skärmdump från TV4.  Klicka på bilden för at titta på inslaget!

Bild: Skärmdump från TV4.
Klicka på bilden för att titta på inslaget!

På tal om odds, den som brukar spela hos bookmakers vet att den som spelar på nåt som har fel odds, vinner sällan. Men vinner man, så vinner man rejält! Jag vet inte om vinsten de gångerna beror på tur, skicklighet eller en kombination av båda. När det gäller mänskliga öden tror jag det handlar om det sistnämnda, en kombination, tillsammans med att det finns någon i världen som tror på ens förmåga att överleva! Det är nog mest viktigt!

Jag har också, som alla av oss, min historia. En historia som ibland gör folk fascinerade över att jag har lyckats överleva. Men som lika ofta väcker omgivningens fördomar. Folk kan ibland förstå att det inte är mitt fel att jag var maskrosunge, och fick växa upp i ett hem där jag inte mådde bra, förutom när jag bodde i fosterhem och behandlingshem. Ibland förstår man att jag är född med min (ganska lindriga) ADHD, men man tycker ändå att jag ”ska jobba med mina problem!” Det är klart jag ska, men det går inte att helt och hållet ”jobba bort”. Jag måste ha mina hjälpmedel. Påminnelselarm i mobilen för att inte glömma bort att jag ska nåt viktigt t.ex. Som många andra också vill ha, utan att ha ADHD! Att identifiera sig som ”B:et” i HBT (=Homo- bi- och Transpersoner) kan också ha sina sidor. För att bara nämna några av ingredienserna i my life story. Det skulle finnas stoff till en bok, om jag ville skriva den. Eller till att bli ”Lyssnarnas Sommarvärd 2014”. Kanske en karriär att satsa på? 🙂

Nåja, fördomar eller inte, det kan jag inte hjälpa att några har mot en maskrosunge som kämpade sig upp den hårda vägen. Jag är stolt över det liv som gjorde mig till den jag är idag. Stolt att ha överlevt som en Fågel Fenix, som alltid reser sig ur askan igen, när alla tror att den har brunnit till döds…

Kram allihopa! 🙂
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan