Kategoriarkiv: 30 dagar omgång 2

30 dagar dag 30 – Ett sista ögonblick

Så har jag kommit till sista dagen av mina 30 dagar… Det gick snabbt, trots att jag hoppade över nån dag, och inte heller bloggade varje dag om just det här ämnet! 🙂

Ett ögonblick kan innebära så mycket. I synnerhet ett ögonblick när man inser att man måste förändra saker i livet. Kanske för att kunna nå ett mål man har satt upp. Kanske för att behålla hälsan. Det här blir även en sorts ”bekännelse” för den som inte redan visste.

Jag är volontär i Hjälpkällan (en stödorganisation för avhoppare från slutna religiösa samfund/sekter), och ögonblicket inträffade på en av de utbildningar jag som volontär deltog i. På ett seminarium berättade en kvinna om tiden efter sitt eget avhopp från en auktoritär sekt. Hennes berättelse var naturligtvis intressant ur flera perspektiv, inte minst hur hon hade gått vidare i livet efter sekten. Men nu ska det här inte handla om varken mitt eller hennes sektmedlemskap, även om det också var intressant. Nä, utan om nåt helt annat. Nånting jag har insett att varken hon eller jag har varit ensamma om att hamna i efter att ha brutit med en totalitär organisation.

I korthet berättade kvinnan att hon, som så många andra, fick benzo (lugnande) utskrivet. Hon berättade hur hon hanterade medicinen, tills hon insåg att hon blivit beroende… Och bestämde sig för att det fick vara slut med det!

Jag minns ögonblicket klart, fast det är ett par år sen, drygt tre år om jag i hastigheten minns rätt. Ögonblicket när jag var tvungen att fejsa fakta jag inte kunde ljuga för mig själv om längre. Ögonblicket när jag för att kunna fortsätta se mig i spegeln utan att skämmas, fick inse: Sussie, du är tablettmissbrukare!

medicin-scaled500

Jag försökte förklara bort den insikten. ”Jamen jag går inte på benzo utan på värktabletter, visserligen starka… Men jag tar bara de sorterna jag får utskrivet!” (det sista var väl inte helt sant) Men det gick inte att ljuga längre inför mig själv.  Det tog visserligen ett tag till innan jag verkligen ansträngde mig för att bryta missbruket.

Det ögonblick när jag fick en kalldusch jag inte kom undan. Inte om jag ville behålla känslan av heder inför mig själv. Det ögonblicket blev vändpunkten, eller iaf första steget dit!

Kram allihopa!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

Annonser

30 dagar dag 29 – Mina ambitioner

Jag har haft massor av ambitioner. Ambitioner som till slut fick mig att kollapsa eftersom jag aldrig kunde leva upp till dem. Så till slut blev jag tvungen att trycka på…

PAUSKNAPP!

PAUSKNAPP!

…för jag orkade inte!

Nu ser mina ambitioner lite annorlunda ut. Enklare. Jag är nöjd om jag har tak över huvudet, mat på bordet och snälla vänner. Och en fast punkt att fly iväg till när jag behöver koppla av. Och jag har de sakerna!

Picture 0023

Tom kopp…

Men just nu är min ambition att få en kopp kaffe före sängdags!

Kram allihopa!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

 

30 dagar dag 28 – Det här saknar jag

Jag har inte så mycket ”fina” saker, mitt hem består av ett hopplock av second hand-fynd och IKEA. Och ja, tjockTV:n är också ett second hand-fynd! Och nej, jag saknar inte att inte ha ett lyxhem!

Men okej, jag saknar tryggheten i att ha ett ”riktigt” jobb, där jag vet att jag får stanna kvar. Där jag trivs, gör nytta och har, om inte fet lön (för ekonomi är inte det jag prioriterar högst) så iaf att jag klarar vardagen och kan lägga undan ett par hundra i månaden. Så saknar jag att bo vid havet nära naturen.

Men annars saknar jag inte så mycket. Jag har det jag känner att jag behöver för övrigt. Jag är trots allt privilegierad! Så ser iaf jag på livet! 🙂

Kram allihopa!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

30 dagar dag 27 – Min favoritplats

Jag har skrivit så ofta om min favoritplats, så att ni redan vet vilken det är, om ni följer min blogg! 🙂 Och just nu sitter jag i Sölvesborg, i stugan, och kurar skymning med ett tänt doftljus. Tyvärr var doftljuset av dålig kvalitet, och doftar inte så mycket. Eller har jag fått dåligt luktsinne…

Men annars har jag det bra. Lugn, ro och trygghet!

IMAG0122Kram!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

30 dagar dag 26 – Mina rädslor

En av mina rädslor är vad människor skulle tycka om de visste allt om mig. Sånt som inte syns utanpå, men som ändå är eller har varit en del av mig: Som jag inte kan – eller ens vill – sudda ut, eftersom det har gjort mig till den jag är. Gjort mig lyhörd för andra som har liknande saker i bagaget.

rädd

Eller för resten… Jag är inte lika rädd längre! För jag har sett att de som tycker om mig, tycker för det mesta om mig trots – eller tack vare – mitt brokiga förflutna. Det lättar ibland t.o.m. upp situationen när förstår en medmänniska som har bekymmer. Säger att jag var där! Men nog är jag rädd att präktiga medelsvensson bland mina ytliga bekanta ska få veta en del saker om mig. Saker som några (inte alla) av mina vänner vet, och som ni med liknande erfarenhet och förmåga att läsa mellan raderna har sett hintarna om.

Visst skulle jag kunna ge er en bekännelse om min historia…

”Hej, jag heter Sussie och jag bla bla bla…!” [lägg till random skit]

Men det känns inte viktigt. Det som däremot är viktigt, är att de som har nåt att vinna på att veta, är jag inte rädd att berätta för. Resten av världen behöver inte veta. Jag erkänner att det har berott på rädsla, men numera handlar det mest om förnuft och att måna om min integritet. Det finns ingen anledning att vara genomskinlig om ingen frågar. Och de flesta frågar inte.  Men om du frågar, så är jag inte längre rädd att svara, om du är rätt person, vilket en del av mina läsare definitivt är, eftersom jag vet vilken läsekrets jag i huvudsak har. För som sagt, det handlar inte längre lika mycket om rädsla. Ibland måste man bara vara förnuftig…

Kram allihopa!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

30 dagar dag 25 – En första

Jag funderade länge vad jag skulle välja för ”första” att skriva om? Så fastnade jag vid ”en första upplevelse av diktatur”.

På den tiden DDR (Östtyskland) fortfarande fanns som land, var jag där med en tjejkompis. Ingen märkvärdig resa, vi åkte på minikryssning på det som har kallats ”Kungsleden”, tågfärjan Trelleborg-Sassnitz. Tänk på att det här var på den tiden man förutom pass utanför Norden, behövde visum till de flesta av länderna bakom ”Järnridån”. Så alltså även till Östtyskland. Visum var iofs en förhållandevis ”enkel” procedur, om man var svensk medborgare och ville gå iland över dagen, man visade passet i det visumkontor som fanns på båten, betalade en femma (som måste betalas i svensk, västtysk eller amerikansk valuta) och fick en ansökan där man förutom personuppgifter och ärende skulle fylla i exakta belopp i kontanter och vilka ”attraktiva varor” man medförde, t.ex. kamera, smycken, västlig musik, som man skulle lova att inte lämna kvar i landet vid utresan. Som sagt, en förhållandevis ”enkel” procedur. Jämfört med andra typer av visum. Det ska vi inte ens tala om…

Jaja, så långt gick det bra. Tills vi kom till passkontrollen i Sassnitz… Vakttorn, k-pistbeväpnade passkontrollanter med scäferhund var jag inte van vid! ,Medan vi stod i den låååååååångsamma passkön, kom en kontrollant och ryckte till sig några av de köandes pass, till synes helt på måfå (vilket det troligen inte var), bl.a. mitt. Men inte kompisens. Jag trodde naivt nog att ”Nu har dom sett mitt pass, då kan jag väl gå förbi nästa gubbe!” Vilket jag inte alls kunde… Efter att ha visat pass ytterligare två(!) ggr, fick vi gå ett långt stycke genom en gränsszon, tills vi kom till en militär kontroll. Där de också skulle se pass! Sedan en grind, och vi var äntligen i Sassnitz. I DDR. Det var en underlig känsla att komma in i staden. Som att bokstavligt komma tillbaka 20 år i historien.

Man såg hur glada de var, som hade kunnat köpa en liten Trabant, en av få bilmodeller som fanns i landet. Det var dessutom förbjudet att handla i vilka butiker vi ville, vi hänvisades till Intershop, en butik som sålde varor man räknade med att västmedborgare ville köpa.

På vägen tillbaka till båten såg vi mer av det höga elstängslet som omgärdade gränszonen. Vi såg hur stadsborna längtansfullt tittade ner mot hamnen och båtarna med kikare. Dit de aldrig fick gå. Vi såg deras avundsjuka blickar mot oss, när vi öppnade grinden och visade våra svenska pass för personen i den första av de tre kontrollerna. Lika många som på resan in i landet.

Jag, som är socialistiskt uppfostrad och fortfarande tror på vänstern, var plötsligt tacksam över det Sverige jag som rebellisk tonåring hade kallat ”kapitalistland”.

Men jag är oerhört tacksam över att ha fått se Östtyskland, den sista sommaren av dess existens…

Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

30 dagar dag 24 – Det här får mig att gråta

Jag är en känslomänniska, så det är många saker som får mig att gråta…

Stress och en rörig tillvaro. Jag blir utmattad fortare än många andra, och det är stressen och utmattningen som följer på den, som får mig att gråta. Gråta över att jag är så trött så jag inte tror att jag orkar mer.

Gråter...

Gråter…

En annan sak som får mig att gråta är när det går illa för en medmänniska, och omgivningen säger att hen ”får skylla sig själv!” Det är så lätt att döma människor som man inte vet nåt om! Det är inte offrets fel att hen blir mobbad, och kanske man inte själv är skuld till att man inte kan köpa mat eller inte har nåt eget hem. Empatitårar för den som inte har det bra, och ilskna tårar över dem som uttalar sig utan att veta bakgrunden!

Självklart finns det fler saker jag gråter över. Men det här var några av dem…

Kram allihopa
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan