Jag tänkte skrivit det här redan igår när ämnet fanns i allas medvetande. Men jag orkade inte. Jag satt framför TV:n hela dagen och grät, över vad som hände i Paris. Det kanske var bra att vänta, för nu börjar analyserna av dådet komma. Och jag börjar analysera analyserna…
Mitt Facebook-flöde fylldes igår av sympati för Frankrike, och att vi påste sätta hårt mot hårt. Syriska flyktingar ska stoppas, eftersom de kanske är terrorister, riv alla moskéer etc. Och ja, självklart ska vi känna sympati med det franska folket. Och självklart måste vi fördöma terrorism. All terrorism! Dagen före slog IS till mot bl.a. en moské i Libanon, Då glittrade varken Globen, Vita Huset eller Operahuset i Sidney i Libanons färger. Är inte IS lika hemska när de terroriserar oskyldiga moskébesökare i Libanon?
Ja, jag har också en Facebookprofil i Franska färgerna! Men det gör mig inte till en nyttig idiot för någondera sidan!
Men oavsett vem som är skyldig, och vem som drabbas, så får vi aldrig gå i den fälla vi så glatt promenerade rakt i på 1970-talet, när terroristerna var kommunister och hette Röda Arme-fraktionen och Röda Brigaderna. I synnerhet i Västtyskland, men även i Skandinavien var vi livrädda, särskilt efter ockupationen av västtyska ambassaden i Stockholm.
Samhället blev allt mer slutet. och jag minns som igår ett reportage med den gamle skjutjärnsreportern Bo Holmström. Han visade hur västtysk polis beväpnat sig till tänderna, i syfte att skydda sig och befolkningen mot Röda Arme-fraktionen. ”Titta här, till och med trafikpoliserna har kulspruta!” Precis vad terrorgrupperna förutsett, och velat. De ville skapa ett polariserat samhälle, för eller emot. Att vanligt folk skulle bli rädda. Och de lyckades, tyvärr.
Många säger idag, antingen man röstar rött eller blått, att hårda tag är det enda som hjälper. Att det är bättre att låsa in eller landsförvisa några oskyldiga för mycket, än att någon förmodad terrorist slinker igenom. Vi har på senaste tiden sett i det annars ifråga om gränskontroll öppna Schengenområdet, att passkravet återinförs under förevändning att vi i det ”fredliga” EU måste, för att skydda oss mot ”Islamiska Statens” terrorceller. Men parismassakern visade att den vägen inte har lyckats. Man har ett dygn efter attacken konstaterat att en av terroristerna hade franskt pass, och honom hade inte gått att stoppa med en sträng gränskontroll. En annan hade troligen kommit med flyktingströmmen från Syrien, med syriskt pass. Alltså, då måste vi, för att skydda oss, avvisa alla flyktingar, alla muslimer, eller kanske alla som råkar se ”arabiska” ut. Och då är vi skrämmande nära 1930-talet, när många länder, inklusive Sverige, inte släppte in judar och romer (som på den tiden kallades zigenare).
Ja, jag tror att hårda tag är det enda som hjälper mot terrorism. Men jag tror inte på att de hårda tagen med nödvändighet måste innebära exkludering och misstanke mot alla som inte är som ”vi”. För vilka är ”vi”? Jag tror att hat är den sämsta vägen till trygghet. För hat och polarisering är precis vad terrorister eftersträvar. Jag tror att i slutändan kan hat och polarisering aldrig leda till en seger!
Kram på er!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan
Ödmjuka Kaxan 