Vardagsrasisten

Citat från diskussion igår med en bekant:

Bekant: Kan du som är tattare förklara varför tattarna envisas med att fortsätta vara tattare? Om de bär sig svenskt åt så får de fler jobb och får inte stryk! Fula kläder har de med, och passar inte in i vårt Sverige!”
Jag: För att vi är resande, inte konstigare än att vara stolt skåning… Eller att samerna vill få hålla på med sina renar! Ska de inte få det?”
Bekant: De kan ta ihjäl sina renar och flytta till andra ställen än Lappland, så skulle det gå bra för dem! Istället för att de flesta lappar lever på socialbidrag och brännvin!
Jag: Var hittar du den statistiken?
Bekant: Men det gör de!

I det läget är det inte lönt att fortsätta argumentera, för det hade i likhet med tidigare gånger slutat med skrik och gap från bägge håll. Och jag behövde spara på den lilla energi jag hade. Fegt? Kanske det. Men förutom att jag faktiskt inte hade orkat (pga både att jag fortfarande inte är återställd efter min utbrändhet, och började tappa orken efter en energidränerande dag) så visste jag att det inte skulle ändra motpartens åsikt. Och jag hade just då inte orkat gap och skrik som skulle blivit resultatet.

Så visst finns vardagsrasism. Men de gånger jag vet att det är helt meningslöst att starta ett gräl, så nöjer jag mig med att markera min åsikt, och sedan gå därifrån. Ibland är det inte lönt att börja skrika på folk…

”Mot dumhet kämpar gudarna förgäves”
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan