”Alla har samma chans…”

”Livet är väl ingen dans
Alla har samma chans
Säger du och vänder blicken
Åt et annat håll….”

Jag önskar att det var så, att alla fick samma chans. Men hur gärna många vill tro det. Vill tro, av välvilja för att det borde vara så, eller i förakt för den som inte lyckas nå lika långt som andra, så är det inte så. När ska vi inse att alla inte föds med samma förutsättningar? Att det inte är självklart för alla att gå på uni och ”bli nåt”? Att det inte alltid (eller oftast inte!) handlar om lathet eller att man ”väljer” att stå kvar på en i samhällets ögon lägre statusnivå?

Jag blir riktigt ledsen varje gång jag hör föraktfulla kommentarer om barnen som liksom tjejen i texten…

”…torkar bort sitt snor
Hon går i snön i sommarskor
I betongen
Magen skriker…”

Är det hennes fel? Är det mammas fel som ”kunde prioriterat bort öl och cigaretter”? Kanske. Men det är inte alltid föräldrarna ens använder öl och cigaretter. De kan ha haft oturen att bli långtidsarbetslösa, eller sjukskrivna. Och i dagens samhälle tar det inte lång tid i den situationen innan en kan hamna under isen både ekonomiskt och socialt.

”…en liten tjej
Som inte kunnat tacka nej
Till betongen…”

De flesta som växer upp i betongförorterna kan knappast ”välja” något annat. Jag kunde knappast ”tacka nej till betongen”.

En sak till: Min pappa skötte iofs alltid sitt jobb, men ibland drack han för mycket. Han sa vid ett tillfälle

”Om Direktör X ramlar ihop och dör på gatan, tycker alla synd om honom, och det kommer på första sidan i lokalbladet. Om jag ramlar ihop säger folk ‘Han har supit ihjäl sig!’ även om jag är nykter!”

Och han hade rätt. När han – i nyktert tillstånd (tänk att det ska behöva påpekas, men både han och bilisten ifråga blev alkotestade) – blev påkörd på ett övergångsställe av en vårdslös bilist, och skadad för livet, var de flestas första fråga hur mycket han hade supit.

Med det här vill jag inte säga att det för evigt är kört för den om inte föds med silversked i mun. Däremot att vi har olika förutsättningar. Och därmed olika lång väg till toppen. Om det nu är toppen vi vill nå. Jag vill det inte, för jag hör inte hemma i toppen. Inte i botten heller.

För jag är betongunge, vilket naturligtvis har präglat mig. Det verkar finnas de som tycker man bör skämmas över att som yngre ha trampat runt i förortsbetongen bland höghusen. Men jag skäms inte över mitt ursprung. Inte nu längre. Det gjorde mig till mig, och jag är för det mesta stolt över den jag blev! 🙂

Men påstå aldrig att alla har samma chans bara en anstränger sig.
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan

Annonser

Jag ser fram emot din kommentar!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s