”We are the others!”

Ibland är jag orolig. Orolig att fel person ska få veta fel saker om mig. Låt mig förklara genom att berätta en historia som inte fick den uppmärksamhet här i landet som den var värd…

Den här låten skrevs av en person som reagerade starkt på en händelse den 11 augusti 2007

We are the others
we are the cast-outs
we’re the outsiders
but you can’t hide us
we are the others
black-eyed and battered
you’re not out there on your own
If you feel mistreated
torn and cheated
you are not alone
we are the others

Vad tänker du på om jag säger 11 augusti 2007? Antagligen inte på det jag tänker berätta, för den här storyn glömdes bort, åtminstone här i Sverige, i flödet av alla andra nyheter. Viktigare nyheter, om politik och ekonomiska konjunkturer… Men den är värd att påminna om. Gång på gång. Även utanför de de s.k. subkulturerna, som var de som berördes. Den gången.

Det är lördagsnatt vid ett-tiden, som vilken annan natt som helst. Sophie Lancaster och hennes kille, Robert Maltby, var på hemväg genom en park i den sömniga småstaden Bacup där de bodde, Men det blev inte ”vilken lördagsnatt som helst”. Inte för Sophie och Robert. Kan ni engelska, så se gärna det här Youtube-klippet så får ni storyn i korthet.

Det finns mycket mer på nätet, för den som googlar på Sophie Lancaster, Att jag hör människor säga ”Ser man ut så, så får man skylla sig själv om man får stryk!”gör mig bestört. Ingen ska behöva ”skylla sig själv” för att man blir attackerad, misshandlad eller våldtagen. Eller ihjälsparkad.

Jag tillhör knappast goth-kulturen, vid första anblicken tror ingen att jag tillhör nån subkultur alls. Då kan det vara bekvämt att hålla tyst om mitt etniska ursprung, mina sexuella preferenser, mina politiska intressen, min neuropsykiatriska diagnos. För annars riskerar jag att inte få det där jobbet jag vill ha, eller lånet på banken. Vet fel person fel saker, kan jag bli punktmarkerad på ICA som misstänkt tjuv, eller jagad av polis på landsvägen för att man tar för givet att jag är drogpåverkad. Den som lär känna mig mer än ytligt, inser att jag är jäkligt intressant, på mer än ett sätt. Den som inte gör sig besväret, eller är fördomsfull, lämnar min närhet. Så jag vet hur det känns att tillhöra ”the others”! ”Dom”, som inte alltid är accepterade. Och jag erkänner igen att ibland är jag orolig. Orolig att fel personer ska få veta fel saker om vem jag är. Borde jag vara det? Eller frågan borde snarare ställas ”Borde jag behöva vara det?”

Jag har vänner i subkulturerna. Jag har också vänner som krigar för att överleva, socialt, fysiskt, psykiskt. Och just därför frågar jag mig – och dig – Vad är en subkultur? Vilka är ”de andra”,  Eller vad är en alternativ livsstil, om du hellre vill uttrycka det så? Och vem bestämmer det i så fall?? Har inte alla rätt till sin existens, oavsett om vi är gothare, HBTQ, tillhör en etnisk minoritet? Om vi är kommunister? Eller om vi har ADHD? Kanske en ätstörning?

Ja, jag frågar mig: Vem är ”different”? Jag, du, alla, är ”different” på något sätt. Betyder det att vi alla förtjänar ett kok stryk? Knappast!

”Lev och låt leva!”
Sussie a.k.a. Ödmjuka kaxan

Annonser

Jag ser fram emot din kommentar!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s