Det var lite dråpligt när jag häromdagen mötte en ny bekant. Hen hade en text tatuerad, och jag som är intresserad av tatueringar undrade om jag fick se. ”Det är romani!” sa min bekant och visade upp sin text på armen. Jag kunde inte låta bli att fråga om hen var resande. ”Ja-a!” svarade hen och såg stolt ut. Jag kunde inte låta bli att säga att jag redan anade det, ”för på nåt sätt känner vi igen varann…” Hen log och konstaterade att jo, det gör vi nog… Och det är verkligen så. Fråga mig inte varför, eller på vilket sätt. Men vi som har resandeblod i oss känner ibland igen varann.
Tyvärr har jag märkt att det är väldigt olika hur folk i min släkt reagerar när de får kläm på att jag vet vad en del av dem har försökt förtiga i alla år. Allt mellan att förnärmat säga ”Äh, prat! Vi e inga såna där heller!” till dem som glatt svarar att ”Joodå, det e vi, vad skojigt att du frågar!”
Resandefolkets symbol
Märkligt. Men jag blev både glad och stolt, när jag fick bevisat för mig det jag anade sen jag var liten. Det som pappa alltid stolt hävdat som sanning, och mamma tramsat bort. Fast jag hade inte behövt bevis. Jag ”visste” i alla fall!
Kram allihopa!
Sussie a.k.a. Ödmjuka Kaxan
Ödmjuka Kaxan 