"Trasiga skor…"?

Picture_0032

Här sitter jag i favoritposition, tittar ut på solen som spricker upp efter ett ösregn och hör en koltrast som vågar sticka fram näbben igen efter ovädret. Det är sista kvällen, och i morrn ska jag åka hem till stan igen. Om jag vaknar i tid, men jag brukar inte ha problem att komma upp om jag vet att jag måste!

Jag vet att jag har bloggat om det här nån gång förr, men jag undrar ofta vad som gör att den ena som har ett – på ett eller annat sätt – trasigt och struligt liv bestämmer sig för att tra nya steg, och lyckas med den kampen? Medan den andra, som sett på ytan iallafall, får hur mycket stöd som helst och ändå inte klarar det? Är det så enkelt som att säga att viljan saknas? Eller att man visserligen fick den hjälp som professionen kan erbjuda, men att det mänskliga engagemanget, tron på individen, saknades? Eller att viljan fanns, men att personen inte vågade tro på sin inneboende förmåga?

Jag har stått oerhört nära människor som har mått dåligt. Ni som följer min blogg har fått dela några av mina erfarenheter. Hur jag har gråtit när någon är hög som eiffeltornet, och personen ljuger och säger ”Jag har inte tagit nåt, jag e ren!” trots det uppenbara. Eller när man får ett nattligt samtal från akuten, för att en person inte har kunnat låta bli att självskada. Att jag blir ännu ledsnare när jag hör att h*n bara blev ihopsydd och sedan hemskickad med ordern ”Gör inte fler såna dumma saker!”

Är det som i den här låten?

Somliga går med trasiga skor,
Tills de har slutat gå,
Gud fader som i himmelen bor
Kanske vill ha det så… 

Nej, jag tror inte det. Jag vet inte vad det beror på. Och så länge jag inte vet, förtjänar alla att få de chanser de ber om. Och förtjänar att plockas upp om de kommer tillbaka och vill ha en ny chans efter att ha gjort bort sig. Jag tror att de flesta som har haft det struligt och vill byta liv misslyckas nån gång. Då förtjänar man inte att höra ”Det visste jag väl!” eller ”Du klarar dig aldrig!” Nej, man förtjänar nån som säger ”jag tror på dig iallafall!” Som ger en kram samtidigt som man ger strama tyglar åt rätt håll. För det är inte lätt att vända 180 grader på en gång. Men alla ni (läs: vi) som lyckas få ett vettigt liv efter det dåliga måendet är värda en applåd!

Kram på er!
Sussie aka Ödmjuka Kaxan

Jag ser fram emot din kommentar!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s